I en kommentar som publicerats online före tryckning i American Journal of Medicine ger forskare från Florida Atlantic Universitys Schmidt College of Medicine och medarbetare från University of Wisconsin School of Medicine and Public Health samt Harvard Medical School and Brigham and Women’s Hospital vägledning till vårdgivare och deras patienter. De uppmanar till att vårdpersonalen, för att göra mest nytta för flest möjliga patienter inom primärvården, bör göra individuella kliniska bedömningar om förskrivning av aspirin från fall till fall.

”Alla patienter som drabbas av en akut hjärtinfarkt bör få 325 mg vanlig aspirin omedelbart och därefter dagligen, för att minska dödligheten och de efterföljande riskerna för hjärtinfarkt och slaganfall”, sade Charles H. Hennekens, M.D., Dr.P.H., förste författare, den första Sir Richard Doll-professorn och ledande akademisk rådgivare vid FAU:s Schmidt College of Medicine. ”Dessutom bör aspirin förskrivas på lång sikt bland långtidsöverlevare efter tidigare hjärtattacker eller ocklusiva slaganfall, om det inte finns en specifik kontraindikation. Vid primärprevention är dock balansen mellan de absoluta fördelarna, som är lägre än hos sekundärpreventionspatienter, och riskerna med aspirin, som är desamma som vid sekundärprevention, mycket mindre tydlig.”

Forskarna betonar att, baserat på den nuvarande totala bevisningen, alla bedömningar om att förskriva långvarig aspirinbehandling för till synes friska individer bör baseras på individuella kliniska bedömningar mellan vårdgivaren och var och en av hans eller hennes patienter, där den absoluta fördelen på koagulationen vägs mot den absoluta risken för blödning.

Den ökande bördan av kardiovaskulära sjukdomar i utvecklade länder och utvecklingsländer understryker behovet av mer utbredda terapeutiska livsstilsförändringar samt kompletterande användning av läkemedelsbehandlingar med bevisad nettonytta vid primärprevention av hjärtinfarkt och stroke. De terapeutiska livsstilsförändringarna bör omfatta undvikande eller upphörande av rökning, viktminskning och ökad daglig fysisk aktivitet, och läkemedlen bör omfatta statiner för lipidförändring och flera klasser av läkemedel som sannolikt är nödvändiga för att uppnå kontroll av högt blodtryck.

”När storleken på de absoluta fördelarna och riskerna är likartade får patientens preferenser en allt större betydelse”, säger Hennekens. ”Detta kan inbegripa överväganden om huruvida förebyggandet av en första hjärtattack eller stroke är viktigare för en patient än risken för en gastrointestinal blödning.”

Sjukvårdspersonalens individuella kliniska bedömningar om förskrivning av aspirin i primärprevention kan påverka en relativt stor andel av deras patienter. Till exempel påverkar primärpreventionspatienter med metabolt syndrom, en konstellation av övervikt och fetma, högt blodtryck, högt kolesterol och insulinresistens, ett förstadium till diabetes mellitus, cirka 40 procent av amerikanerna över 40 år. Deras höga risker för en första hjärtattack och stroke kan närma sig riskerna hos överlevare av en tidigare händelse.

”Allmänna riktlinjer för aspirin i primärprevention verkar inte vara motiverade”, säger Hennekens. ”Som i allmänhet är fallet har den primära vårdgivaren den mest fullständiga informationen om fördelarna och riskerna för var och en av sina patienter.”

Enligt United States Centers for Disease Control and Prevention dör mer än 859 000 amerikaner av hjärtinfarkt eller stroke varje år, vilket står för mer än 1 av 3 av alla dödsfall i USA. Dessa vanliga och allvarliga sjukdomar kräver ett mycket stort ekonomiskt ansvar och kostar 213,8 miljarder dollar per år för hälso- och sjukvårdssystemet och 137,4 miljarder dollar i förlorad produktivitet enbart på grund av för tidig död.