Hur väl känner du till det periodiska systemet? Vår serie Elementen utforskar de grundläggande byggstenarna i det observerbara universum – och deras betydelse för ditt liv – en efter en.

Kobolt gömmer sig i vardagliga föremål och händelser runt omkring oss, från batterier och blå färg till medicinska procedurer. Vi har använt det i årtusenden, till och med före den gemensamma eran, men det fick inte riktig uppskattning förrän på 1700-talet. Med sina 27 protoner är kobolt inklämd mellan järn och nickel i den mellersta delen av det periodiska systemet med de andra ”övergångsmetallerna”, som överbryggar huvudgruppens grundämnen, belägna på vardera sidan. Här är tio märkliga fakta om detta grundämne.

1. REN KOBALT FINNS INTE NATURLIGT PÅ JORDEN.

Tyvärr kan man hitta kobolt nästan överallt – i jorden, i mineralavlagringar och till och med i skorpor på havsbotten – men det är alltid kombinerat med andra grundämnen som nickel, koppar, järn eller arsenik, t.ex. i det ljusa, karmosinröda arsenatmineralet erythrit. Den samlas vanligen in som en biprodukt vid brytning av andra metaller – särskilt nickel och koppar – och när den har renats har den en polerad grå färg.

2. COBALT ÄR MÅSKE INTE SÄRSKILD, MEN DET ÄR VÄRDIGT.

Trots att den är relativt vanlig betraktas den som en kritisk råvara av Europeiska unionen, eftersom det finns få ställen där den är tillräckligt riklig för att kunna brytas i större mängder. Den enda gruvan i världen där det är den primära produkten finns i Marocko.

3. Kobolt fick sitt namn efter underjordiska tyska gubbar.

För flera hundra år sedan hade gruvarbetare i de tyska bergen stora problem med att försöka smälta ner vissa malmer för att få fram användbara metaller som silver och koppar, och de hade till och med att göra med giftiga ångor som släpptes ut från berget och som kunde göra dem mycket sjuka eller till och med döda dem. De skyllde på kobolderna – peskiga, underjordiska sprites i den lokala folkloren (och på senare tid namnet på en Dungeons & Dragons-art). Även om ångorna i själva verket uppstod från arsenik som också fanns i malmen, fastnade namnet när kemister senare utvann kobolt ur dessa mineraler.

4. KOBALT ISOLERADES ENDFÄRDIGT PÅ 18:e århundradet.

Det dröjde till 1730-talet innan den svenske kemisten George Brandt renade och identifierade kobolt från arsenikhaltiga malmer, därefter dröjde det ytterligare 50 år innan Torbern Bergman, en annan svensk, verifierade Brandts nya grundämne. Det är dock värt att notera att grundämnena vid den tiden helt enkelt fanns i en ofullständig lista och inte hade organiserats i en meningsfull tabell.

5. COBALT ÄR BÄST KÄNT för att skapa en rik blå nyans…

Människor har använt koboltinnehållande pigment för att få en rik blå nyans så långt tillbaka som till det tredje årtusendet före Kristus, då perserna använde dem för att färga sina halsbandspärlor. Från Egypten till Kina har hantverkare skapat blått glas av koboltföreningar i tusentals år. Färgen tillskrevs länge grundämnet bismut, som berövade kobolt dess berömmelse som pigment.

6. … MEN COBALT GER OSSÅ ANDRA FÄRGER.

Den berömda ”koboltblå” är faktiskt ett resultat av föreningen koboltaluminat. Kobolt i andra kemiska kombinationer kan också ge en mängd andra färger. Koboltfosfat används för att göra ett violett pigment, och koboltgrönt erhålls genom att kombinera koboltoxider med zinkoxider.

7. I DAG ANVÄNDER VI KOBALT FÖR ATT GÖRA KRAFTFULLA MAGNETER OCH ”SUPERALLOYS”.

Kobolt är ett av de få grundämnen som är ferromagnetiska, vilket innebär att det kan bli magnetiserat när det utsätts för ett yttre magnetfält. Kobolt förblir magnetiskt vid extremt höga temperaturer, vilket gör det mycket användbart för specialiserade magneter i generatorer och hårddiskar. När kobolt blandas med rätt metaller kan det också bidra till att skapa material som kallas ”superlegeringar” som behåller sin styrka under enorma påfrestningar och höga temperaturer – fördelaktigt till exempel i en jetmotor. De flesta människor kan dock hitta kobolt som gömmer sig närmare hemmet, i vissa uppladdningsbara batterier.

8. COBALT KAN EN DAG FÖRSÄTTA PRECIENDA METALLER I INDUSTRIEN.

Vetenskapsmän som kemisten Patrick Holland vid Yale University undersöker hur man kan använda kobolt i stället för de sällsyntare och dyrare metaller som ofta används i industriella katalysatorer. Dessa katalysatorer – kemiska ”hjälpmedel” som påskyndar reaktioner – används till exempel för att tillverka lim, smörjmedel eller farmaceutiska prekursorer. Ädelmetaller som platina och iridium är ofta bra katalysatorer, men de är också dyra, kan vara giftiga för människor och är, eftersom de är ädelmetaller, inte rikligt förekommande. Det finns ett ”stort uppsving för människor som tittar på järn, nickel och kobolt på grund av deras pris”, säger Holland till Mental Floss.

Alla tre kan vara gångbara alternativ i framtiden. Utmaningen, säger Holland, är att ”vandra på linan” mellan att skapa en effektiv, reaktiv katalysator och en som är för reaktiv eller alltför känslig för föroreningar.

9. Kobalten har flera roller i den moderna medicinen.

Metallen sitter i mitten av den imponerande komplexa molekylen vitamin B12, även kallad kobalamin, som är inblandad i tillverkningen av röda blodkroppar och DNA och hjälper till att hålla ditt nervsystem friskt. Kobolt ger också B12 en extra distinktion: det är det enda vitaminet som innehåller en metallatom.

För att mäta intaget av B12 hos patienter använder läkare en ”märkt” version av B12 där koboltatomen är ersatt med en radioaktiv koboltisotop. Onkologer och tekniker använder också strålningen från koboltisotoper i vissa cancerbehandlingar samt för att sterilisera medicinska och kirurgiska verktyg. Numera finns koboltlegeringar till och med i konstgjorda höftleder och knän.

10. COBALT LÄGGTES EN GÅNG TILL ÖL – MED DÖDLIGA KONSEKVENSER.

På 1960-talet lade vissa bryggerier till koboltklorid i sina öl eftersom det bidrog till att bibehålla det tilltalande skummet som bildas när ölet hälls upp. År 1967 hade mer än 100 tunga öldrickare i Quebec City, Minneapolis, Omaha och Belgien drabbats av hjärtsvikt, och nästan hälften av dem dog. Vid den här tiden gav läkare också kobolt till patienter av medicinska skäl utan att orsaka denna allvarliga effekt, så skulden kunde inte ligga enbart på metallen. Efter att ha studerat de avlidnas kvarlevor föreslog forskarna att den så kallade ”kobolt-ölkardiomyopatin” hade orsakats av en ohälsosam blandning av kobolt, högt alkoholintag och dålig kost. Livsmedelsverket förbjöd kort därefter användningen av koboltklorid som livsmedelstillsats.