Det finns en stereotyp idé om hur en löparkropp ser ut: lång, smal och till synes gjord för att logga kilometer efter kilometer.Den missuppfattningen om hur en löpare ”ser ut” kan vara nedslående för dem som inte känner att de passar in i detta slanka, muskulösa ideal. Sanningen är att alla som springer har en löparkropp, oavsett vikt, kroppsbyggnad, ålder, förmåga eller hälsotillstånd. Dessutom kan löpning vara ett sätt att hjälpa människor att acceptera sin kropp för vad den är – och vad den kan göra. Här delar sju riktiga löpare med sig av sina berättelser.

”Jag har till 100 procent inte en ”löparkropp”, eller vad man vanligtvis skulle betrakta som en sådan”, säger Paul Ronto, en 36-åring från Fort Collins, Colorado. ”Jag är kort och kraftig, inte lång och smal. Men jag kan springa en mil på 5:30, har avslutat halvmaraton under 1:30:00 och mitt bästa maraton var runt 3:30:00.”

Ronto säger att han aldrig trodde att han kunde bli en löpare. ”Jag föraktade faktiskt löpning, men jag har starka ben och en stark core, så jag tänkte att jag skulle göra något galet och anmälde mig till ett maraton. Jag förväntade mig ärligt talat inte att jag skulle komma i mål när jag anmälde mig.” Men när hans maratonträning började kännas mindre smärtsam och mer hanterbar insåg han att han plötsligt hade blivit en ”löpare”.”

”Att springa är fortfarande svårt idag, men det får mig att uppskatta min kropp. Jag vet att jag kan pressa mig själv och att min kropp kan stödja det. Jag var alltid irriterad över mina enorma ben. De passade inte bra i jeans, och på sommaren skavde jag mellan låren. Men som löpare är de min största tillgång. De gör det möjligt för mig att springa hårt och länge, och nu uppskattar jag mina åsklena lår.”

”Jag har korta ben som inte rör sig särskilt snabbt, men de fortsätter att röra på sig”, säger Kelly Kasper, en 32-åring från Piscataway, New Jersey. Men det har inte alltid varit så. ”Jag var bokstavligen tjejen som skulle fuska på milen på gympalektionen, så jag är förmodligen den sista personen som någon skulle ha förutspått att jag skulle bli en löpare, delvis för att jag inte trodde att jag kunde göra det.”

Men när hon väl började springa själv (i stället för att tvingas till det) älskade Kasper den frihet som det gav henne. ”Jag kände att jag blev starkare fysiskt, mentalt och känslomässigt. Löparens höjdpunkt var verklig för mig. När jag nådde en punkt där jag var tillräckligt stark för att springa utan att det kändes som om mina ben skulle brännas av och mitt hjärta skulle hoppa ut ur bröstet, då visste jag att jag hade nått den punkt där jag inte bara kunde vara en löpare, utan göra vad som helst, egentligen.”

”Jag växte upp med cystisk fibros (CF), en genetisk sjukdom som har stor inverkan på lungorna”, säger Andy Lipman, 45, som bor i Atlanta, Georgia. ”CF skulle ta mitt liv i 20-årsåldern. Löpning var inte något som jag skulle kunna göra. Jag blev omsprungen av barn i min klass när jag växte upp.” Men Lipmans farbror var löpare och uppmuntrade honom att göra ett försök. ”Jag visste inte att jag var en löpare förrän jag genomförde mitt första 10-kilometerslopp. Det är inte så att jag blev en löpare av att springa loppet. Det var den drivkraft jag utvecklade efter loppet som gjorde att jag skulle springa samma lopp de följande 22 åren i rad.”

”Jag springer nu 15-20 mil i veckan och tillsammans med träningen har jag blivit en ganska bra idrottare. Jag har gjort saker som jag aldrig skulle ha gjort: Jag är gift, har två barn, har samlat in över 4 miljoner dollar till Cystic Fibrosis Foundation, har skrivit fyra böcker och har utan tvekan blivit en ivrig löpare. I många år hatade jag att se mig själv i spegeln för hur mager jag var på grund av min sjukdom. Löpning har hjälpt mig att inte längre känna mig så.”

”Under en 15-mils löprunda i ett skyfall kände jag absolut ingen trötthet, bara ren lycksalighet”, minns Donna Brown, 68 år, från Pearce, Arizona. ”Jag var genomblöt till benet och kände mig extatisk över att jag levde! Det var i det ögonblicket som jag insåg att jag skulle springa resten av mitt liv. Jag har alltid varit självmedveten om min kroppsbild, men när jag springer är det det sista jag bryr mig om när jag springer. Det finns intressantare saker att tänka på, som de belöningar man får genom att springa: styrka, uthållighet och en positiv självbild.”

”Innan jag upptäckte löpningen hade jag alltid känt mig mager och olämplig för sport”, säger Thomas Watson, en 32-åring som bor i Madrid, Spanien. ”Under hela gymnasiet var jag den sista som valdes ut till idrottslagen och hade inga idrottsliga hobbies.”

Watson började springa i college och fortsatte sedan som ett sätt att slappna av när han började arbeta. ”Snart tävlade jag i maratonlopp och blev så småningom ultralöpare. Medan jag förberedde mig för att springa ultramaraton började jag komplettera min löpning med motståndsträning som syftade till att stärka min kropp och förbättra mina löpprestationer.”

”Så genom min kärlek till löpning har jag successivt utvecklat mer magra muskler och ett mycket mer atletiskt utseende – något som jag skulle ha trott var omöjligt när jag var tillbaka i skolan.”

”Att gå med i en löparklubb gav mig den där aha-upplevelsen”, säger Lindsay McClelland, en 32-åring från Sarasota, Florida. ”Att se alla olika förmågor och kroppstyper var en enorm ögonöppnare för mig. Det är inte en sport där man kan bedöma någons styrka eller snabbhet enbart utifrån hur de ser ut. Med det sagt tog det ändå flera år innan jag fick självförtroende nog att tävla i en crop top. Nu är jag gravid i fyra och en halv månad och det känns fortfarande som om jag har en löparkropp, för jag springer!”

”Jag är knappt över 1,75 meter lång, med korta ben, rejäla lår och höfter som är två storlekar större än min midja”, säger Julia Goldstein, en 53-åring i Seattle, Washington. ”Ändå gör löpning mig stark. Jag är stolt över vad min kropp kan göra. Jag kommer aldrig att få en platt mage, men jag kan acceptera att jag inte är byggd på det sättet. Löpning är avgörande för min fysiska och psykiska hälsa.

”Jag genomförde mitt första Ragnar race i år och det får mig att le när jag inser att jag kunde springa 18,5 miles på mindre än 24 timmar och fortfarande gå nästa dag. Jag kommer aldrig att bli snabb, men jag har lärt mig att acceptera det. Jag är en solid mittenlöpare och jag är bekväm med det.”