Minnenas påverkande substanser har använts avsiktligt av människor nästan lika länge som det har funnits människor. Forntida kulturer över hela världen upptäckte de psykoaktiva effekterna av inhemska växter och använde dem i religiösa ceremonier och för att bota sjukdomar. Konsumtionen fortsätter i dag, även om moderna generationer också använder dessa traditionella droger rekreativt. Här är sju av några av de vanligaste sinnesförändrande ämnena som används av kulturer runt om i världen.
Svampar (psilocybin)
Foto: J. Borruel/
Svampar som innehåller den hallucinogena kemikalien psilocybin, även kända som ”magiska svampar”, har använts i traditionella religiösa ceremonier över hela världen. Det finns vissa bevis från grottmålningar i norra Afrika för att svampar användes i religiösa ceremonier så långt tillbaka som 9 000 f.Kr. även om vissa bestrider att det är psykoaktiva svampar som avbildas. En annan något omtvistad väggmålning från 6 000 f.Kr. i Spanien visar psykedeliska svampar under en tjurmålning.
Svampanvändning var också vanligt i det gamla Irland. Druiderna konsumerade rödkantade svampar med små vita prickar som kallas flugsvamp (tänk Alice i Underlandet) för att få visdom från jorden, medan en vanlig svamp som kallas liberty cap gav konsumenterna ett mindre intensivt rus. Båda sägs framkalla sagohallucinationer, som är vanliga i gammal gaelisk konst och folklore.
Definitiva bevis på tidig religiös användning av svamp kan också hittas i Mexiko och Centralamerika. Aztekiska, maya, mazatekiska, mixtekiska, Nauhua och zapotekiska kulturer har alla konst och arkeologiska artefakter som skildrar svamp som ett sätt att kommunicera med gudarna. Det aztekiska ordet för svamp, teonanácatl, betyder ”gudarnas kött”. Långt ifrån att vara rekreation var målet för svampanvändning att nå ett transcendentalt tillstånd av förändrat medvetande som uppmuntrade spiritualism.
Den moderna västerländska förståelsen av psilocybin härstammar från studier av ursprungsbefolkningens användning. En bankman och amatörforskare av svampar vid namn R. Gordon Wasson studerade svampar i Oaxaca 1955 när han deltog i en ceremoni som hölls av en religiös medlem av ursprungsfolket Mazatec. Han skrev en artikel för Life om upplevelsen med titeln ”Seeking the Magic Mushroom.”
Opium vallmo (opium)
Foto: Couperfield/
Opium kommer från opiumvallmo (Papaver somniferum). Narkotikan kommer från att man skär av vallmobulben under blomman för att låta en mjölkvit saft rinna ut. Saften skördas och torkas för att bilda opium. Även om alla vallmor har en viss mängd opiumproducerande saft är den mest koncentrerad i Papaver somniferum.
Den första kända mänskliga användningen av opium går tillbaka till sumererna (som kallade den hul gil, vilket betyder ”glädjeblomma”) omkring 3 400 f.Kr. Kunskapen om växtens egenskaper spreds till det gamla Egypten, Grekland och Rom. Egyptier under kung Tutankhamons styre var fans omkring 1 333 f.Kr. och Homeros nämner opium som medicin i Odysséen. Han var långt ifrån den enda antika greken som trodde på detta. Greker och romare använde opium bland annat för att lindra smärta, åtgärda sömnlöshet och underlätta matsmältningen. De gamla grekerna avbildade till och med gudarna Hypnos, Nyx, Thanatos och Demeter (sömn, natt, död respektive skörd) med vallmo på sig.
Senare spreds opiumanvändningen till Asien, troligen längs Sidenvägen runt 700-talet. Den torra höga öknen visade sig vara en fruktbar mark för odling av vallmo. På 1700-talet användes opium av en mörkare anledning. Ett förbud i Kina ledde till opiumkrigen då kineserna försökte begränsa beroendet, och britterna och fransmännen kämpade för att hålla den lönsamma opiumhandeln aktiv. De två krigen (ett från 1839 till 1842 och ett från 1856 till 1860) ledde till att kineserna överlät Hongkong till britterna.
I dag är opium mycket mer raffinerat än det var när gamla civilisationer använde det. Moderna opiumderivat inkluderar heroin, OxyContin och morfin. Alla derivat utom heroin, som är en Schedule I-drog, klassificeras som en Schedule II-drog i USA, vilket innebär att den har medicinska användningsområden med hög potential för missbruk.
Ayahuasca (dimetyltryptamin eller DMT)
Foto: Dana Toerien/
Ayahuasca används av många inhemska stammar i Amazonas. Det är en brygd som framställs genom att kombinera två växter som är inhemska i området: ayahuasca-vinrankan och chacruna-bladet. Bladet innehåller dimetyltryptamin (DMT), en av de mest kraftfulla psykedeliska ämnena i världen, medan vinrankan är en monoaminoxidashämmare (MAOI), vilket gör att DMT kan passera blod-hjärnbarriären. Det finns bevis som tyder på att ayahuasca kan ha framställts så långt tillbaka som för 1 000 år sedan. Det är okänt exakt när eller hur man upptäckte att dessa två växter tillsammans blir en kraftfull hallucinogen, men den fungerar bara när den konsumeras tillsammans.
Traditionellt sett var det bara shamaner som drack ayahuasca. Bryggan framkallar starka visioner, och man har i generationer trott att ayahuasca kan bota både fysiska och psykiska sjukdomar hos andra, samt andra problem i deras samhälle. Ayahuasca är en stark hallucinogen som framkallar livliga visioner och vad som verkar vara insikter i det förflutna och framtiden. Den framkallar också våldsamma kräkningar och diarréer under den drygt fyra timmar långa upplevelsen.
I dag är ayahuasca mycket eftertraktad av människor från västländer där drogen är strängt förbjuden. Tusentals turister flockas till Amazonas i Peru varje år för att prova det själva.
Peyote och san pedro (meskalin)
Foto: vainillaychile/
Peyote är en liten, ryggradslös kaktus som växer i centrala Mexiko och södra delen av USA. Utväxter på kaktusen plockas av och skördas för meskalin, den aktiva hallucinogena komponenten i växten. Aztekerna och andra ursprungsbefolkningar åt peyote färsk eller torkad för att framkalla visioner och kommunicera med sina förfäder och gudar.
Konsumerat på detta sätt ökar meskalinet i peyote blodtrycket och hjärtfrekvensen samtidigt som det dämpar aptiten. Det kan orsaka värmevallningar och frossa samt illamående och kräkningar. På den psykologiska sidan är eufori och ökade sinnen vanliga. Synestesi (se musik eller höra färger) och realistiska hallucinationer rapporteras också.
I dag är peyote en narkotika enligt förteckning I i USA, även om det finns undantag för religiösa ceremonier i den officiella indiankyrkan.
San Pedro är en annan kaktus som innehåller meskalin. Den växer i Andesbergen i Sydamerika och används främst av ursprungsgrupper i Peru och Ecuador. Stenristningar, textilier och andra artefakter från tusentals år sedan har upptäckts som föreställer shamaner och den höga kaktusen. Traditionellt görs en dryck genom att kaktusen skärs i skivor och kokas. Intag av den skickar en på en psykedelisk resa. Den fortsätter att användas av stammar än idag som ett sätt att diagnostisera och bota sjukdomar.
Salvia divinorum (salvinorin A)
Foto: Yakov Oskanov/
Salvia divinorum (vanligen kallad bara ”salvia”) är en växt som kommer från Oaxaca i Mexiko. Den tillhör växtfamiljen Lamiaceae, som är densamma som mynta. Den innehåller salvinorin A, en psykoaktiv kemikalie. Ursprungligen använde Mazatec-indianerna växten i religiösa ceremonier för att framkalla visioner. De använde den för att läka och för att få kontakt med det gudomliga. Traditionellt bryggs ett te av bladen, eller så tuggar och suger man på bladen. Det orsakar skratt, eufori och drömliknande hallucinationer som förvränger tid och plats i upp till en timme.
Samman med växtens religiösa betydelse används den för att behandla diarré, huvudvärk, anemi och magont. Man vet inte mycket om salviabrukets hela historia, och den nådde bara mainstream-medvetenhet i USA efter att den togs upp av R. Gordon Wasson, samma man som var ansvarig för att föra in svamp från Centralamerika till USA.
Iboga (ibogaine)
Tabernanthe iboga (”iboga” i korthet) är en regnskogsgrön buske som är infödd i västra och mellersta Afrika. Ibogain är den psykoaktiva kemikalie som finns i barken på roten av denna växt, som kan ha mycket starka psykedeliska effekter. Stammar från denna region, framför allt Bwiti-folket i Gabon, har använt iboga i århundraden i andlig praktik. Den fortsätter att användas i dag i samband med ceremonier för att bli myndig. Den används också för helande och för att kommunicera med förfäder och religiösa personer. Ibogain har blivit mycket välkänt idag för sin framgångsrika behandling av opiatberoende, även om de medicinska komplikationer som är förknippade med ämnet gör praktiken kontroversiell.
Cannabis (tetrahydrocannabinol eller THC)
Foto: bondgrunge/
Cannabis användes av ett antal gamla civilisationer runt om i världen. I det här sammanhanget kommer vi att fokusera på cannabis som naturligt innehåller den psykoaktiva ingrediensen tetrahydrocannabinol (THC) snarare än hampa, den cannabisväxt som inte innehåller THC och som används för textilier.
Skriftliga referenser till cannabis går tillbaka till de heliga indiska texterna, de så kallade Vedaerna, som skrevs mellan 1 500 och 1 000 f.Kr. Cannabis var en av de fem heliga växter som nämndes för sin förmåga att ge glädje och lindra ångest. I andra hinduiska texter förknippas guden Shiva med bhang, en cannabisinblandad dryck som än i dag regelbundet konsumeras i delar av västra Indien.
De tidigaste fysiska bevisen på rökning av cannabis för psykoaktivt bruk går tillbaka till en grav i västra Kina från omkring 500 f.Kr. Samhällen på den tibetanska högplatån odlade länge cannabis med låg THC-halt för fiberproduktion. I graven fann forskarna dock att högre THC (även om det fortfarande var lågt med dagens mått mätt) brändes i träbrännare av Jirzankalfolket i Pamirbergen i västra Kina.
I Mellanöstern finns det skriftliga uppteckningar från omkring 425 f.Kr. av den forntida grekiske historikern Herodotos som beskriver centralasiatiska nomader, kallade skyter, som konsumerade cannabis för rekreationsändamål. Användningen i Mellanöstern tog dock fart runt 800 e.Kr. i samband med islams uppkomst. Koranen förbjuder uttryckligen alkohol men säger ingenting om cannabis. Traditionellt sett åt man det på fritiden och kallade det för hasch (arabiska för ”gräs”). Cannabis blomstrade i hundratals år och spreds med islam över norra Afrika och södra Spanien innan användningen avtog under 1800-talet. 