Under hiphopens storhetstid mättes framgång inte genom att vinna svaga Twitter-strider, eller genom att samla ihop priser i TV-program, eller till och med genom att skriva på avtal om den billiga spriten som man får i baksätet på limousiner.

Nej, om man ville mäta framgång vände man sig till The Source.

En MC:s största bedrift var att få ett fem-mic betyg i den ärevördiga tidningen. The Bible of Hip-Hop var den auktoritet som gällde kulturen – om man lyckades där kunde man lyckas var som helst.

Det svårfångade fem-mic-betyget var så sällsynt och eftertraktad att endast 45 album i tidskriftens nästan 30-åriga historia har vunnit priset, och de flesta av dem gavs retroaktivt långt efter det att det hyllade albumet hade släppts. Endast 15 album fick utmärkelsen när de släpptes.

Ice Cubes AmeriKKKa’s Most Wanted. OutKasts Aquemini. Jay Z:s Blueprint. A Tribe Called Quest’s Low End Theory. Alla album med fem mikrofoner. Alla obestridda klassiker.

Även efter det att den mäktiga källans trovärdighet började försvagas, gjorde inte legenden om beteckningen fem mikrofoner det. Det var – och är fortfarande – en bekräftelse på en hiphopklassiker.

Bortsett från när det inte är det.

Fans har ägnat 30 år åt att debattera huruvida några av Källans favoritalbum förtjänade det eftertraktade fem-mic-betyget. Och du vet att hiphopfans inte är sådana som döljer sina åsikter. Personligen tycker jag inte att Tribes People’s Instinctive Travels and the Paths of Rhythm eller Kanye Wests My Beautiful Dark Twisted Fantasy är fem-mic-album (Tribes album är något ojämnt och vissa av Yes spår är onödigt överdrivna), men båda har visat sig vara extremt inflytelserika. Det är svårt att ifrågasätta deras värde.

En del andra album klarar dock helt enkelt inte det testet i tiden.

Låt oss titta på tre album som uppnådde beteckningen hiphopklassiker, men som inte riktigt lever upp till denna beteckning.

Lil Kim, The Naked Truth (2005)

Jag slår vad om att när du läste rubriken på den här kolumnen visste du att det här albumet skulle vara med på listan. Ryktena kring det här albumets införande i Five-Mic Club är legendariska, från spekulationer om att Kims manager dejtade den före detta Source-ägaren Dave Mays till att recensenten hade 25 års vaxskorpor i öronen.

Nu är The Naked Truth på intet sätt ett dåligt album. Faktum är att det kanske är Kims mest konstnärligt kreativa – hon kliver ut ur stadsdelarna för att experimentera med olika ljud, från reggae till västkust till den där Dirty South-knocken. Och textmässigt är hon extremt stark – hon drar ner på de vanliga sexuella troperna för att faktiskt förmedla budskap genom sina barer.

Samt, fem stjärnor? Inte alls. Skivan är fördärvad av sketcher och mer än ett par slängspår. Och dess genomslag var inte alls lika starkt som Kims debut Hardcore, som på gott och ont satte mallen för kvinnliga rappare i nästan 15 år och inspirerade många framtida stjärnor. Fråga din tjej Nicki Minaj.

Fråga faktiskt inte. Hon kommer inte att erkänna det.

Vad albumet borde ha fått: Fyra MICS

Bun B, Trill OG (2010)

Här är ännu ett fall av ett bra album med ett konstigt uppblåst betyg. Raphuvuden har länge erkänt Bun B som en av de bästa som rört en mikrofon – han regerar fortfarande som en av sydstaternas mest inflytelserika pionjärer som en del av UGK. Faktum är att UGK:s andra album Super Tight är mycket mer förtjänt av de eftertraktade fem mikrofonerna än Buns soloutgåva från 2010.

Som album är det ett gediget arbete som bevisar för skeptiker att Bun, även som en äldre rapstatyett, fortfarande överträffar de flesta av dessa halvtaskiga MC:ar. Bun lät dock ofta som om han var på autopilot här och saknade den kraftfulla närvaro som han uppvisade tidigare i sin karriär. Han spottade hårt, men inte UGK HARD.

Trill OG är ett tekniskt skickligt album och en solid utgåva till Buns katalog. Men det var på intet sätt en game-changer eller en industriinfluencer – två viktiga ingredienser för ett riktigt klassiskt album.

Vad albumet borde ha fått: Fyra MICS

Eric B & Rakim, Let the Rhythm Hit ’Em (1990)

Oh ja, det här är albumet som kommer att bli källan till alla mina hatmejl.

Om Rakim inte finns med på din topp 5-lista över de fem största rapparna genom tiderna, måste du ha varit född 1998. Tacka R som födde det intrikata ordspel som har blivit konstfarmens stapelvara. Nästa gång du använder hashtaggen BARS, inse att Rakim var den rappare som satte ribban för BARS.

Rakim är en storhet genom tiderna, och hans album tillsammans med partnern Eric B var grunden för hiphopens gyllene tidsålder. Duons debut, Paid in Full, fick retroaktivt fem mikrofoner 2002. Inget att säga om det.

Men trots sin storhet är Let the Rhythm Hit ’Em inte på den nivån – eller ens på samma nivå som parets tidigare uppsättning Follow the Leader.

Det var ett mycket annorlunda album för duon, med en hårdare kant och mer aggressivitet än tidigare verk. Det finns också djupa ämnen också, med budskap om tro och gemenskap strödda mellan skraporna. Men det är långt ifrån felfri – den andra halvan av albumet saktar märkbart ner (med undantag för ”Mahogany”) och, liksom de andra albumen på vår lista, saknar Eric B. & Rakims historiska slagkraft från Eric B. & Rakims två första album.

Säg det så här: Let the Rhythm Hit ’Em är Empire Strikes Back av Eric B. & Rakims trilogi – den är minnesvärd men inte lika banbrytande som sina föregångare.

Vad albumet borde ha fått: Fyra och ett halvt mikro

Okej, det är din tur – var jag för hård mot de här albumen? Och vilka album tycker du är oförtjänta av fem mikrofoner?