Förfäderna till de amerikanska urfolken från Chiles spets i söder till Kanada i norr kom från Asien i minst tre omgångar, enligt en ny internationell studie som publicerades på nätet i Nature denna vecka och som involverade över 60 forskare i elva länder på Nord- och Sydamerika, plus fyra länder i Europa och Ryssland.

I vad de beskriver som den hittills mest omfattande undersökningen av den genetiska mångfalden hos indianer studerade forskarna variationen i indianernas DNA-sekvenser. De fann att även om de flesta indianpopulationer främst härstammar från en migration, fanns det två senare migrationer som också gav ett betydande genetiskt bidrag.

Den första migrationen, som ledde till majoriteten av de amerikanska ursprungsbefolkningarna, kom från en enda grupp som kallades ”de första amerikanerna” och som korsade från Asien till Amerika på en landbro, kallad Beringia, som existerade under istiderna för mer än 15 000 år sedan, säger forskarna, vars arbete samordnades av professor Andres Ruiz-Linares vid institutionen för genetik, evolution och miljö vid University College London (UCL) i Storbritannien.

De senare migranterna anlände troligen i båtar, efter att landbryggan försvann i slutet av istiderna.

I ett pressmeddelande förklarar Ruiz-Linares att det i åratal har funnits en debatt om huruvida bosättningen av Amerika kom från en eller flera migrationer från Sibirien.

”Men vår forskning avgör den här debatten: Amerikas urinvånare kommer inte från en enda migration. Vår studie börjar också kasta ljus över mönstren för människans spridning inom Amerika”, tillägger han.

Resultaten bekräftar vad lingvisten Joseph Greenberg föreslog 1986. Efter att ha studerat språkskillnader bland indianer sade han att Amerika måste ha befolkats i tre migrationsvågor.

För studien sökte forskarna efter mer än 300 000 specifika DNA-markörer eller ”snips” (SNPs, Single Nucleotide Polymorphisms) från 52 indianergrupper och 17 sibiriska grupper, för att leta efter likartade och olika genmönster.

Medförfattaren David Reich, professor i genetik vid Harvard Medical School i USA, säger att de hittade bevis för minst tre ”djupa linjer”:

”Den asiatiska linje som leder till de första amerikanerna är den mest uråldriga, medan de asiatiska linjer som bidrog med en del av DNA:t till de som talar eskimå-aleut och de Na-Dene-talande Chipewyan från Kanada är närmare besläktade med dagens östasiatiska populationer”, säger Reich.

Det visar sig att 50 % av Eskimo-Aleut-talarnas DNA kommer från de första amerikanerna, medan 90 % av DNA:t hos de Na-Dene-talande Chipewyanerna härstammar från de första amerikanerna.

Analysen visade också att när dessa migrationsvågor väl anlände till Amerika expanderade grupperna söderut och kramade om kusten, och delade upp sig längs vägen. Efter att de delade av sig blandade grupperna mycket lite med varandra, särskilt de grupper som hamnade i Sydamerika.

Men även om icke-blandning verkade vara det allmänna mönstret efter spridningen fann forskarna två slående undantag. Det ena visar en nord-sydlig återblandning och det andra en väst-östlig återblandning.

I den nord-sydliga återblandningen ser det ut som om det förekom en viss återvandring från Sydamerika norrut, och detta återspeglas i genomet hos de centralamerikanska chibchan-talarna, som innehåller DNA från två vitt skilda stråk av indianernas härstamning.

I den väst-östliga återblandningen verkar det som om en del eskimå-aleut-talare migrerade tillbaka till Asien, eftersom genomet hos Naukan- och kustbefolkningen och Chukchi-populationerna i nordöstra Sibirien bär på en del DNA från ”första amerikanerna”.

Analysen var inte okomplicerad, eftersom forskarna var tvungna att hitta ett sätt att utesluta gener från de europeiska och afrikanska befolkningar som anlände till Amerika från slutet av 1400-talet och framåt.

Ruiz-Linares säger att de lyckades utveckla en metod för att ”skala tillbaka” tillägget av dessa gener till blandningen, vilket han säger ”gjorde det möjligt för oss att studera historien hos många fler indianpopulationer än vad vi hade kunnat göra annars”.

I gruppen ingick forskare från Argentina, Bolivia, Brasilien, Kanada, Chile, Colombia, Costa Rica, Frankrike, Guatemala, Mexiko, Peru, Ryssland, Spanien, Schweiz, Storbritannien och USA.

Skrivet av Catharine Paddock PhD