Med tanke på att COVID-19-krisen har skapat ekonomiska omvälvningar som inte har förekommit sedan den stora depressionen, förväntar sig folkhälsoföreträdare och ekonomer att amerikanerna kommer att stå inför fortsatt osäkerhet och stress i fråga om arbete, och att psykologiska insatser kommer att vara viktiga för att hjälpa människor att klara av det.
Den psykiska hälsan av dagens förlorade arbetstillfällen kommer troligen att få betydande konsekvenser, med tanke på att det finns en stor mängd forskning som visar att arbetslöshet är kopplad till ångest, depression och minskad tillfredsställelse med livet, bland andra negativa konsekvenser. På samma sätt skapar undersysselsättning och instabilitet i arbetet – två ytterligare resultat av coronaviruspandemin – ångest för dem som inte räknas i arbetslöshetssiffrorna.
Många av dessa människor kommer att behöva psykologiskt stöd. Faktum är att forskning tyder på att ett tillvägagångssätt som bygger på psykisk hälsa inte bara är till hjälp, det är nödvändigt: Jobbsökarprogram som inte omfattar att vårda människors motiverande och kognitiva resurser är helt enkelt inte lika effektiva som de som gör det. Psykologer kan också informera beslutsfattare om de fysiska och psykiska konsekvenserna av arbetslöshet.
”Att förlora ett jobb och vara arbetslös under en längre tid är ett psykologiskt trauma och ett ekonomiskt trauma, och de två är nära sammankopplade”, säger Carl Van Horn, PhD, professor i offentlig politik och expert på arbetskrafts- och arbetslöshetspolitik vid Rutgers University. Stöd till psykisk hälsa kan vara livräddande, säger han. Psykologer kan visserligen inte lösa det ekonomiska problemet, men ”de kan definitivt hjälpa människor att hantera det.”
Risker för den psykiska hälsan
Forskning om arbetslöshet visar att det är skadligt för den psykiska hälsan – och ofta även för den fysiska hälsan – att förlora sitt arbete, även utan allvarliga ekonomiska påfrestningar. ”Arbetet ger oss en tidsstruktur, det ger oss identitet, det ger oss ett syfte och det ger oss också sociala interaktioner med andra”, säger Connie Wanberg, doktor i industri- och organisationspsykologi vid University of Minnesota. ”När man förlorar allt detta skapar det många svårigheter för människor.”
De som löper störst risk att drabbas av psykiska problem efter att ha förlorat jobbet är de för vilka arbetslöshet är ett omedelbart hot mot överlevnaden. Människor med färre ekonomiska resurser och de som upplever större ekonomiska påfrestningar på grund av arbetslöshet är mindre nöjda med sina liv, enligt en metaanalys som leddes av Frances McKee-Ryan, PhD, professor i företagsledning vid University of Nevada, Reno (Journal of Applied Psychology, Vol. 90, No. 1, 2005).
”Det viktigaste är att människor behöver äta. De måste ha tak över huvudet. De behöver sjukvård”, säger David Blustein, PhD, professor i rådgivning, utvecklingspsykologi och pedagogisk psykologi vid Boston College.
Men förlust av arbete har också negativa effekter över hela linjen. I en inflytelserik metaanalys av Karsten Paul, doktor i psykologi, och Klaus Moser, doktor i psykologi, båda vid institutionen för organisationspsykologi och socialpsykologi vid Friedrich-Alexander-universitetet i Erlangen-Nürnberg i Tyskland, konstaterades att i 237 tvärsnittsstudier och 87 longitudinella studier var arbetslösa människor mer bekymrade, mindre nöjda med sina liv, äktenskap och familjer och mer benägna att rapportera om psykiska problem än anställda (Journal of Vocational Behavior, Vol. 74, No. 3, 2009).
Analysen visade att effekten av arbetslöshet sannolikt är kausal: I longitudinella studier ser arbetslösa personer en förbättring av sin psykiska hälsa när de får ett nytt jobb. Studier av fabriksnedläggningar, där alla förlorar sina jobb samtidigt, visar också att nästan alla uppsagda arbetstagare upplever en efterföljande försämring av sin psykiska hälsa – ett bevis för att förlust av jobb är skadligt för den psykiska hälsan, snarare än att personer med sämre psykisk hälsa löper större risk att drabbas av arbetslöshet. Ju längre arbetslöshetsperioden är, desto sämre går det för människorna, och de som är arbetslösa i sex månader eller mer har de sämsta resultaten när det gäller den psykiska hälsan. Länder med stor ojämlikhet i välstånd och svaga arbetslöshetsskydd hade sämre resultat när det gäller psykisk hälsa bland arbetslösa i Paul och Mosers metaanalys, en faktor som utsätter amerikanerna för risk. Enligt Gini-koefficienten, ett ekonomiskt mått på ojämlikhet, har USA den högsta inkomstskillnaden av alla G7-länder och landets arbetslöshetsskydd är relativt svagt. Många uppsagda arbetstagare förlorar sin arbetsbaserade sjukförsäkring och har tillgång till mindre generösa arbetslöshetsförmåner än arbetstagare i andra OECD-länder (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling).
Tyvärr för dem som har förlorat sina arbeten under COVID-19-krisen verkar det inte finnas någon större tröst i solidaritet. Wanberg, McKee-Ryan och kollegor fann inga bevis för att det skulle ha mindre konsekvenser för den psykiska hälsan att förlora sitt jobb under en sysselsättningskris. Att förlora sitt jobb på grund av en massiv samhällschock är ett tvåsidigt mynt, menar Wanberg. ”Just nu finns det så mycket arbetslöshet att det finns lite mer kamratskap eller stöd. Men samtidigt påverkas den psykiska hälsan mer eftersom människor inte har någon enkel möjlighet att hitta nya jobb.”
En kvalitativ studie av Blustein och hans kollegor gav ytterligare bevis för att arbetstagarna har komplexa känslor när de förlorar sitt jobb. Personer som skyllde förlusten av jobbet på sina egna brister kände sig sämre om sig själva, men förblev optimistiska om att lära sig nya färdigheter och hitta ett nytt, bättre jobb. De som såg fingeravtryck av systemiska problem, såsom diskriminering eller makroekonomiska krafter, i sin jobbförlust såg sig själva mindre negativt men kände sig också mer frustrerade över sin förmåga att förändra sina omständigheter (Journal of Vocational Behavior, Vol. 82, No. 3, 2013).
I både terapisituationer och i påverkansarbete kan psykologer hjälpa till att avdramatisera arbetslöshet och avskräcka från att skuldbelägga sig själva. En studie av tjänstemän i USA och Tel Aviv visade att arbetslösa yrkesverksamma i USA tenderade att skylla på sig själva för att de förlorade sina jobb, medan de i Israel skyllde på det bredare systemet (Sharone, O., Social Forces, Vol. 91, No. 4, 2013).
En tendens till mindre generösa självvärderingar efter arbetslöshet är kopplad till sämre psykisk hälsa. Psykologer studerar också de mentala hälsoeffekterna av undersysselsättning. Bevis hittills tyder på att osäkra och instabila anställningar också främjar dålig psykisk hälsa, särskilt om personens lön är låg eller om de tvingas till tillfälliga anställningar, säger Blake Allan, PhD, docent i rådgivningspsykologi vid University of Houston. Ny forskning om långvarig osäkerhet på jobbet med hjälp av data som samlats in i Australien visar att när osäkerheten kvarstår i fyra år eller längre blir människor mindre känslomässigt stabila, mindre trevliga och mindre samvetsgranna (Journal of Applied Psychology, online first publication, 2020). Dessa personlighetsdrag är viktiga för både arbetsprestationer och välbefinnande, säger Chia-Huei Wu, doktor i organisationspsykologi vid Leeds University Business School i England, som är medförfattare till forskningen.
”Vi hävdar att kronisk osäkerhet på jobbet kan leda till sådana effekter på personlighetsförändringarna eftersom det förstärker en negativ självförstärkande slinga över tid”, säger Wu. Till exempel, säger han, kan den ångest som är relaterad till osäkra jobb leda till att människor ägnar mer uppmärksamhet åt de osäkra aspekterna av deras jobb och liv, vilket i sin tur ofta distraherar dem från uppgifter som skulle kunna bidra till att minska osäkerheten på jobbet, så att ångesten fortsätter.
När det gäller hur väl en person klarar av att förlora sitt jobb kan det avgöras av skyddsfaktorer i deras liv. McKee-Ryan, Wanberg och kollegor fann i sin granskning från 2005 att arbetslösa arbetstagare som hade socialt stöd, möjlighet att upprätthålla en daglig rutin, som såg arbetet som mindre centralt för deras identitet och som hade stora förhoppningar om återanställning reagerade bättre på jobbförlust. Det verkar också vara till fördel för människor att omformulera jobbförlusten: De som betecknade sig själva som ”pensionärer” i stället för ”arbetslösa” hade ökad livstillfredsställelse, enligt en studie av ekonomen Clemens Hetschko, PhD, och kollegor (The Economic Journal, Vol. 124, No. 575, 2014).
”Tolkningen är att hoppet i livstillfredsställelse nästan uteslutande beror på stigmatisering, identitet och att förändra hur människor behandlar en”, förklarar Allan.
Populationer som är i riskzonen nu
Krisen i COVID-19 drabbar vissa kategorier av arbetstagare mer än andra, menar forskare. ”Man börjar titta på vilka som är arbetslösa, och det är människor inom tjänstesektorn, och det är oproportionerligt många kvinnor och färgade människor”, säger Nadya Fouad, PhD, rådgivningspsykolog och professor i pedagogisk psykologi vid University of Wisconsin-Milwaukee.
Kvinnors karriärer kan också drabbas om skolor och barnavårdscentraler inte återvänder till heltid, säger hon, med tanke på att hushållssysslor och barnomsorg oproportionerligt ofta faller på kvinnor. Dessutom saknar många fattiga amerikaner och amerikaner på landsbygden tillförlitlig tillgång till bredbandsinternet, säger Van Horn, vilket effektivt eliminerar deras chanser att få arbete på distans.
Forskning om arbetslöshet tyder på att förlust av arbete kan vara särskilt skadligt för hälsa och välbefinnande hos äldre arbetstagare. Arbetstagare i 50- och 60-årsåldern som förlorar sitt arbete under en lågkonjunktur uppvisar en ökad dödlighet, möjligen på grund av att förlusten av sjukförsäkringen är farligare för dem än för yngre arbetstagare; att förlora sitt arbete efter att ha blivit berättigad till sjukförsäkringsförmåner har dock ingen inverkan på dödligheten (Coile, C.C., et al., American Economic Journal: Economic Policy, Vol. 6, No. 3, 2014).
Viruset kan också skada karriärerna för de yngsta arbetstagarna, säger Saba Rasheed Ali, PhD, en yrkespsykolog vid University of Iowa som forskar med många ungdomar vars familjer arbetar inom köttindustrin. Dessa ungdomar arbetar ofta inom servicebranschen, och många av dessa jobb har försvunnit.
”Dessa jobb kanske inte är tillgängliga för tonåringar och kan säkert vara ganska farliga för dem just nu. Så hur påverkar det deras karriärutveckling och deras meritförteckningar?” Ali frågar. Samtidigt kanske skolorna inte kan erbjuda sina vanliga nivåer av karriärrådgivning och karriärutveckling, säger hon.
Och utan mer arbetsträning kanske tonåringar och andra inte får de färdigheter de behöver för att säkra nya jobb. En meta-analytisk genomgång av insatser för arbetssökande visade att de mest framgångsrika programmen lärde arbetssökande hur de ska nätverka, hitta lämpliga lediga tjänster och ansöka om dem. De bästa programmen lärde också de arbetssökande hur de psykologiskt ska hantera avslag och hur de ska förbli motiverade dag ut och dag in (Psychological Bulletin, Vol. 140, No. 4, 2014).
”Jobbsökarinterventioner främjade effektivt sysselsättningen endast när både utveckling av färdigheter och motivationshöjning betonades i utbildningsprogrammet”, säger Songqi Liu, doktor i psykologi, arbets- och organisationspsykolog vid Georgia State University, som är medförfattare till granskningen.
Tyvärr är det få program som gör detta bra, säger Liu. Ett som fungerar är JOBS-programmet, som utvecklats av psykologerna Richard Price, PhD, och Amiram Vinokur, PhD, vid University of Michigan, och som ges till små grupper av arbetssökande av utbildade facilitatorer. Programmet fokuserar på att bygga upp deltagarnas självförtroende och använder sig av diskussioner, rollspel och positiv återkoppling för att öva upp färdigheter i jobbsökning. Programmet har visat sig vara effektivt internationellt, med studier som upprepats i bland annat Kina, Finland och Irland (”The JOBS Program: Impact on Job Seeker Motivation, Reemployment, and Mental Health,” Oxford Handbooks Online, 2014).
Programmet har också visat sig särskilt förbättra återanställningen och den mentala hälsan hos deltagare som löper stor risk att drabbas av dålig psykisk hälsa (Vinokur, A.D., & Price, R.H., i Vuori, J., et al. (red.), ”Sustainable Working Lives: Aligning Perspectives on Health, Safety and Well-Being,” Springer, Dordrecht, 2015).
I dagens pandemi är jobbsökandet utmanande av två skäl. Det ena är att den allmänna ekonomiska nedgången har minskat antalet nya jobb som finns tillgängliga, vilket innebär att kandidater möter en hård konkurrens om arbete. Ett psykologiskt informerat tillvägagångssätt kan inte hjälpa detta problem, men en förståelse för psykisk hälsa, motivation och mänskligt beteende kan kanske ta itu med den andra utmaningen: att anpassa karriärinterventioner på ett socialt distanserat sätt.
Och även om det finns många interventioner för jobbsökande på nätet är det få som är välstuderade, säger Liu. Ett undantag är University of Minnesotas intervention Building Relationships and Improving Opportunities (BRIO), som lär ut nätverksfärdigheter genom en serie videor och onlinemoduler. I ett fältexperiment med 491 arbetslösa personer som deltog i programmet fann Wanberg, Liu och deras medarbetare att interventionen förbättrade deltagarnas förmåga att nätverka och deras känsla av self-efficacy kring nätverksbyggande jämfört med en kontrollgrupp som inte fick interventionen (Personnel Psychology, online first publication, 2020). BRIO hjälpte också deltagarna att omsätta sina nätverksinsatser i konkreta fördelar, vilket ledde till högre anställningskvalitet, mätt genom förbättringar av position och inkomst.
Psykologer som arbetar med att förstå arbetslöshet mobiliserar också för att bemöta de unika aspekterna av pandemin. Blustein och hans kollegor påbörjar en kvalitativ studie av arbete och osäkerhet för att lära sig mer om människors upplevelser när pandemin drar ut på tiden, samtidigt som de samarbetar med ett nätverk av psykologer, ekonomer och sysselsättningsrådgivare för att utveckla interventioner för att skydda sig mot de mentala hälsoeffekterna av att förlora sitt arbete under denna kris. Dessa skulle innefatta både traditionella insatser för psykisk hälsa och karriärfokuserade insatser, säger Blustein. Han uppmanar också psykologer att erkänna osäkerheten kring pandemin och den ekonomiska kris som följer av den som en existentiell upplevelse av förlust (Journal of Humanistic Psychology, online first publication, 2020). Psykologer kan hjälpa till genom att förespråka politik som visat sig skydda arbetslösas psykiska hälsa, bland annat grundläggande inkomstgarantier och politik som ger bostadstrygghet och tillgång till hälso- och sjukvård, säger han.
”Vi vet inte vad som kommer att hända i den här COVID-krisen, medan man i en recession tenderar att veta att vi så småningom kommer att komma ut ur den”, säger Blustein. ”Det är en plats där psykologer måste engagera sig i det kliniska arbetet och i den offentliga politiska sektorn.”
Det är också viktigt att se dagens ekonomiska kris mot bakgrund av arbetslivet före pandemin, säger Allan. Redan före coronaviruset var arbetet i USA alltmer osäkert, säger han, med fler arbetstagare som arbetar på kontraktsanställningar eller gig-anställningar, ofta med få skydd eller förmåner. Dessa arbetstagare är ofta de som nu står inför de farligaste och mest osäkra arbetsförhållandena – eller som riskerar att förlora sina jobb helt och hållet.
”Psykologer måste sitta med vid bordet när vi fattar politiska beslut eftersom vi har mycket att tillföra i dessa diskussioner”, säger Allan. ”Vi har data och förståelse för systemiska problem, men vi har också en koppling till rösterna från människor som upplever detta genom vårt kliniska arbete och genom kvalitativa studier. Vi vet hur man ändrar attityder och främjar mer korrekta berättelser, och vi måste göra mer av det.”