Aristoteles etiska synsätt
Aristoteles följde Platon och Sokrates i de frågor som han identifierade som centrala för studiet av etik. Sokrates centrala fråga är: ”Vilket slags liv bör man leva?”. I NE tar Aristoteles upp denna fråga i termer av föreställningen om ett ultimat gott. Han påpekar att om det finns något ultimat gott som vi alla strävar efter i våra handlingar är det inte minst viktigt att upptäcka det (NE, 1094a 1-26). Han konstaterar sedan att alla är muntligt överens om att det yttersta mänskliga goda är ett liv i eudaimonia (NE, 1094a 14-20). Trots denna muntliga överenskommelse råder det oenighet om vad eudaimonia består i. Aristoteles nyckelfråga är alltså i praktiken: ”Vad består eudaimonia i?”
Två anmärkningar om detta tillvägagångssätt är värda att göra inledningsvis. För det första är frågan om vad Aristoteles menar med eudaimonia en fråga som är omtvistad. Det som redan har sagts är helt enkelt att det råder allmän enighet om att det är det yttersta mänskliga goda. För det andra inleder Aristoteles diskussionen om denna fråga med påståendet att allt mänskligt handlande syftar till något gott. Även detta behöver granskas, men denna utgångspunkt visar redan hur för honom en förståelse av etiken är knuten till en fullständig förståelse av det mänskliga handlandets natur.
Aristoteles har också, i likhet med Sokrates och Platon, en andra fråga i åtanke: ”Betalar dygden sig?” Han tar inte upp denna fråga uttryckligen, men den är underförstådd i hans undersökning av förhållandet mellan dygdens liv och eudaimonias liv. Frågan om huruvida dygden lönar sig är mycket lik den samtida frågan: ”Den är dock här uttryckt i termer av dygdens språk. Genom att använda detta språk följer Aristoteles Sokrates och Platon i utvecklingen av ett etiskt synsätt som fokuserar på dygderna. Han är en dygdetiker. Men han följer inte bara auktoriteterna. Att tala om dygder som rättvisa och mod var centralt i det vardagliga språket för beröm och klander på hans tid, och laster och andra karaktärsfel var lika relevanta. Det språket är också fortfarande meningsfullt. I det dagliga livet hörs rop på rättvisa över hela världen och de som är modiga, rättvisa eller kloka anses fortfarande allmänt beundransvärda. När de grekiska tänkarna tog upp frågan om huruvida dygd lönar sig erkände de att reflektionen måste förklara för oss varför det är berättigat att beundra de dygdiga. Om sådana vanliga attityder ska behållas måste reflektionen visa att de inte är felaktiga.
En dygdsteori som Aristoteles har tillgång till ett rikt vokabulär för etisk reflektion. Aristoteles bekymrar sig inte bara om rätt och fel, utan också om mod och feghet, vishet och dumhet, rättvisa och orättvisa. Hans diskussion är också en diskussion som kan tillåta att karaktärssvaghet, eller karaktärsstyrka (NE, 1145a 15-20), bör förklaras av en adekvat moralisk teori. På dessa typer av sätt har hans tillvägagångssätt ansetts vara mer känsligt än rivaliserande samtida teorier för nyanserna i den vardagliga moraliska debatten.
Aristoteles etik har alltså en bred ram som tillhandahålls av de två frågor som nämnts ovan. Inom denna ram uppstår andra frågor. För det första, när han undersöker vad eudaimonia består i tar han hänsyn till framstående existerande uppfattningar. I Republiken (540a-b) hade Platon antytt att det liv som filosoferkungar egentligen skulle vilja leva var ett liv med intellektuell undersökning eller reflektion. Föregångarna hade också debatterat njutningens värde i ett gott liv och betydelsen av andra yttre nyttigheter som rikedom och vänskap. Aristoteles är alltså intresserad av alla dessa konkurrenters roll i ett eudaimonliv. Det här är en direkt följd av hans första fråga, men hans svar på den frågan leder honom till en diskussion om karaktären hos både vänskap och njutning, och till att fokusera på theorias (kontemplation, eller kanske reflekterande förståelse) roll inom eudaimonia.
För det andra, även om Aristoteles måste förklara eudaimonias karaktär, är det uppenbart att varje redogörelse för dess förhållande till dygd kräver att han också ger en definition av dygd. Han ställs således inför den sokratiska frågan ”Vad är det?” både i förhållande till dygden som helhet och med avseende på specifika dygder. På samma sätt måste han också ta upp frågan om förhållandet mellan dygderna, om de utgör en enhet eller om de i någon mening är identiska. När han sedan utvecklar en fullständig redogörelse måste han fokusera på den roll som seminala dygder som rättvisa och mod spelar, liksom praktisk visdom (phronesis), en intellektuell dygd som är särskilt viktig för etisk dygd.
För det tredje leder diskussionen om dygder till en diskussion om motivationen för handling. I de tidiga platonska dialogerna utvecklas vad som verkar vara en sokratisk redogörelse för dygden, en redogörelse där alla önskningar syftar till det goda och dygden därmed identifieras med kunskap (om det goda), ett ställningstagande som leder Sokrates till att förkasta möjligheten av viljans svaghet (vilket rapporteras av Aristoteles (NE, 1145b 21-35)). I Republiken (434e-444e) utvecklar Platon en moralpsykologi som ger utrymme för ett sådant fenomen, och som därmed kommer att kräva en annan redogörelse för dygden. Trots skillnaderna klargör båda dessa föregångare att det finns ett nära samband mellan dygd och handling, och i synnerhet att en adekvat redogörelse för dygden förutsätter en korrekt utvecklad moralpsykologi. Aristoteles följer dem också genom att betrakta det som ett krav för att en teori skall vara adekvat att den skall ge en tillfredsställande psykologisk redogörelse för bristfälliga tillstånd som viljans svaghet och lastbarhet. Aristoteles redogörelse fokuserar således på den (etiska) motivationens natur och i synnerhet förnuftets och begärets roll i handlingen, och därmed deras roll i en försvarbar definition av dygd.
Slutligt konstaterar Aristoteles i början av NE att etiken är en gren av den politiska filosofin (NE, 1094a 24-8). För honom väcker således undersökningen av eudaimonia frågan om förhållandet mellan uppnåendet av det yttersta goda och den typ av samhälle som en medborgare lever i. Detta var naturligtvis ett centralt tema i Platons Republiken. Aristoteles för frågan vidare genom en diskussion om den mänskliga naturen och den rätta mänskliga utvecklingen, som också tas upp i de första kapitlen i Politiken (1252a 1-1253a 39). Även för Aristoteles är därför diskussionen om den dygdiga individen sammanflätad med reflektioner om det rättvisa samhället.
Om detta är de frågor som Aristoteles etiska teori omfattar när han tar upp sina två huvudfrågor, kan en skiss över hans tillvägagångssätt avslutas med att ange den allmänna karaktären av hans svar på dessa frågor.
Om vi tar upp de två frågorna ovan i omvänd ordning försvarar Aristoteles uppfattningen att dygd verkligen betalar. Han visar detta genom att hävda att ett aktivt liv i praktisk dygd, och inte ett liv i rikedom eller njutning, till exempel, utgör eudaimonia.
För att mer fullständigt försvara detta påstående att dygd lönar sig, utvecklar Aristoteles sina uppfattningar om både eudaimonia och dygd. Hans redogörelse för eudaimonia vilar på ett argument som han introducerar angående den mänskliga naturen. Detta beror på att enligt hans uppfattning produceras det ultimata mänskliga goda när en människa uppfyller sin natur, förverkligar (eller aktualiserar) sin särpräglat mänskliga potential. (I en aristotelisk metafysisk bild består medlemmar av ett biologiskt slag som människor av en uppsättning krafter eller potentialer som förverkligas eller aktualiseras med tiden. Vi kan alltså säga att ett mänskligt spädbarn har potential att tala ett språk, och om den utvecklas på rätt sätt och får rätt vård och utbildning kommer den utvecklande människan att förverkliga eller aktualisera denna potential och bli en flytande talare. I det följande kommer jag att använda terminologin för att ”förverkliga” potentialen.) Den distinkt mänskliga potentialen (eller den väsentliga potentialen) är potentialen att leva ett liv som styrs av förnuftet. Det ultimata mänskliga bästa uppnås alltså när en individ till fullo förverkligar sin potential för rationalitet. Aristoteles svar på den första frågan är således att eudaimonia består i ett maximalt rationellt liv.
Aristoteles utarbetar och försvarar sedan en uppfattning om praktisk dygd så att ett liv i praktisk dygd kommer att uppvisa maximal rationalitet (åtminstone inom den praktiska sfären). Han hävdar således att dygderna är karaktärstillstånd som gör det möjligt för agenten att resonera (praktiskt), och därmed handla, fullt rationellt.
Det är alltså så att det dygdiga livet producerar eudaimonia. Det dygdiga livet är det fullt rationella livet och människor är sådana att det yttersta mänskliga goda, eudaimonia, förverkligas i ett fullt rationellt liv. Praktisk dygd och eudaimonia är alltså enligt Aristoteles sammanlänkade genom begreppet rationalitet och hans uppfattning om att den mänskliga naturen har ett mål eller telos, så att den blomstrande människan fullt ut utvecklar denna rationalitet.
Som tidigare nämnts är Aristoteles medveten om de vitt spridda åsikterna om att njutning, rikedom, vänskap och en god familj är värdefulla, och han försöker att tillgodose dessa åsikter inom sin teori. Således argumenterar han för att det fullt dygdiga livet verkligen är njutningsfullt, vilket ger ett argument som är beroende av en analys av njutningens natur. Han pekar också på rikedomens och familjens betydelse för dygden. Slutligen analyserar han vänskap och föreslår att dess paradigmform är de dygdigas vänskap, och anger att dess betydelse är relaterad till statens betydelse för förverkligandet av ett individuellt dygdigt liv.
För att börja med behöver dock Aristoteles anmärkningar om metod i etiken uppmärksammas. De hjälper till att förklara hur han kommer fram till sin ståndpunkt, samt avslöjar vad han anser vara syftet med den etiska teorin. Båda dessa punkter är relevanta för användningen av aristotelisk teori i tillämpad etik.