Allt detta skulle bli föråldrat, en förhoppning som gav upphov till idén att pröva något helt nytt, nämligen införandet av en postnationell ordning, som i praktiken skulle utvecklas utan de politiska förutsättningarna från den gamla världen, till vilken USA nu hör.
Alla tänkande personer i Västeuropa är tacksamma för USA:s enorma bidrag till att befria Europa från fascismen. Men handlade USA:s deltagande i kriget verkligen bara om att befria nationer från fascismen? USA hade trots allt inga större problem med spansk eller portugisisk fascism. Francisco Franco i Spanien och den portugisiske starke mannen António de Oliveira Salazar var amerikanska allierade ända fram till sin död på 1970-talet. (Dessa länder befriades och demokratiserades så småningom av Europeiska unionen). I Chile störtades den demokratiskt valda presidenten i en suverän nation av C.I.A. och ersattes av en fascistisk diktatur. Det stolta och rika landet Argentina störtades ner i konkurs och elände av en fascistisk regim som stöddes av USA.
Denna politik och de dussintals andra militära interventioner som USA initierat under åren efter 1945 gjorde det tydligt för européerna att en sådan aggressiv, egennyttig strategi var föråldrad och aldrig skulle kunna leda till en hållbar fred, utan bara till fler generationer som berövades sin framtid.
Som ett resultat av detta är den europeiska union som de skapade beslutsamt och otvetydigt antifascistisk, och inte bara i de fall då fascismen står i motsättning till blockets ekonomiska intressen, utan även i situationer där fascismen kanske skulle kunna vara ändamålsenlig för att driva unionens egna politiska intressen.
De tidigare stalinistiska staterna i Östeuropa tjänade enormt på att gå med i EU efter Sovjetimperiets kollaps. Deras medlemskap garanterade att deras återvunna frihet inte skulle resultera i kaos, utan i växande välstånd och en övergång till rättsstatsprincipen – även när USA upprepade gånger försökte spela ut öst- och västeuropeiska länder mot varandra.
USA har aldrig ratificerat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – en mycket gammaldags hållning. I Europa är EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna ett rättsligt bindande tillägg till Lissabonfördraget, som fungerar som en konstitution för blocket. På den här punkten kan jag tänka mig att varje upplyst amerikan säger: Den idé som grundarna av det europeiska fredsprojektet hade var lika enkel som briljant: att sammanlänka de europeiska nationalstaternas ekonomier och underkasta dem gemensamma regler och kontroller i en sådan utsträckning att ingen medlem skulle kunna driva egoistiska intressen mot en annan utan att det skulle få skadliga konsekvenser. Målet var att nationalismen skulle underordnas en praktiserad ömsesidighet, och den resulterande nationsgemenskapen skulle göra Europas mindre länder mäktigare än vad de skulle vara på egen hand.