Den tjutande vintervinden, den mjuka knackningen på fönstret som frusit fast, det vita ansiktet som kommer i fokus – alla bilder som för mig förebådar separation, längtan och prövningar som inget barn ska behöva utstå.

Gerda och Kay, flickan och pojken i centrum av den ursprungliga sagan, bär tyngden av en vuxen allegori om uppoffring och återlösning och den smärtsamma övergången från barndomens oskuld till vuxenlivets förvirring.

Gerda måste överge allt hon har för att rädda sin älskade lekkamrat Kay från snara av den magnetiska och outgrundliga Snödrottningen, en symbol för allt som är feminint, svårfångat och farligt. Problemet är att Kay inte vill bli räddad; förtrollningen i glasskärvorna som har genomborrat hans öga och hjärta har lämnat honom utan minne och känslor, hans uppfattning om kärlek och skönhet är för alltid förvrängd.

Gerdas resa för att hitta Kay är full av mystiska och religiösa bilder, gåtor och magi; det är en vandring längs rakbladskanten av vänskap och övergivande, löfte och förtvivlan, kontroll och överlåtelse. Hennes djupt andliga längtan efter Kay står i kontrast till Kays förtrollade anknytning till drottningen, som bär på en underström av tanklös köttslighet. Drottningen är kall, en beräknande förförerska svept i ett läskigt hölje av moderlig värme. Han kan inte motstå henne.

Det här är verkligen ingen berättelse för barn.

Föreställ dig att Oh, the Places You’ll Go skrevs av Freud, att det talades i tungor och att det innehöll ett laddat budskap om kvinnlig makt.

”Jag kan inte ge henne större makt än vad hon redan har”, konstaterar en av karaktärerna om Gerda. ”Ser du inte hur stort det är? Hur män och djur alla känner att de måste tjäna henne? Hur långt hon har kommit i den vida världen på sina egna nakna fötter?”

Och det är sant; Gerda kan fullfölja resan och segra trots den labyrint av distraktioner, falska förhoppningar och manipulation som hotade henne.

Om små pojkar har Den lille prinsen och unga män har Paulo Coelhos Alkemisten för att tolka sina livsresor, och Snödrottningen är en så bra allegori som en flicka någonsin kan hoppas på att hitta. Men den är varken lugnande eller subtil.

För att kunna uttryckas filmiskt i sin fulla litterära glans skulle berättelsen om Snödrottningen behöva anpassas av författare/regissörer som Guillermo del Toro (Pan’s Labyrinth), Hayao Miyazaki (Spirited Away) eller Sylvain Chomet (The Triplets of Belleville).

Lämna det åt Disney att kirurgiskt omforma Andersens allegori och forma den till ett felfritt manuskript som förvandlar det kusliga till det förtjusande och det oroväckande till hjärtligt.

Då Frozen, den animerade spelfilm som släpptes under Thanksgivinghelgen, var en oväntat tillfredsställande upplevelse om den tas för vad den är, och står nästan helt skild från den berättelse som inspirerar den.

En överraskande vändning i slutet ger en ny innebörd åt orden ”endast en handling av äkta kärlek kan tina upp ett fruset hjärta”, där äkta kärlek varken är romantisk eller eftertraktad.

I centrum för denna filmversion står två unga kvinnor: Drottning Elsa – förmodligen snödrottningen själv om detta hade varit en prequel – och hennes syster, den medkännande och pigga Anna, som bara har ytliga likheter med Gerda.

Drottning Elsa verkar knappast vara farlig – hon är ett slags Barbie som möter Persephone – och Anna är en skenande eldsjäl som är mer av en vd än en prinsessa. Hon vet hur man delegerar om än inte urskiljer bedrägeri för att rädda sin syster från sig själv. Anna är modig, bristfällig och aldrig hotfull och är en respektabel förebild för den postfeministiska generationen.

Filmens bästa musikalnummer – ”Everyone’s a Fixer-Upper” – säger allt. Jag är lite ledsen över att karaktären Kay har ersatts med en flicka, och att den noggrant arrangerade biroll som gjorde sagan så minnesvärd har kastats bort för att ge plats åt ett glatt team av vänner och rivaler som underlättar en ny hjältinnas resa.

Tillbaka till det, det funkar, och visuellt är det en bedövning – det nordiska ljuset, fjorderns vidd, den krypande frysningens mörker kunde inte vara mer fängslande. På biografen där jag såg filmen verkade till och med pojkarna gilla den.