De adrenalinkickar som kommer från utflykter som de som visas på de sensationella bilderna nedan kan vara något som tillhör det förflutna………………………

Människor kommer till Bora Bora från hela världen för att se hajarna, för att mata hajarna………… för att simma med, ja, simma på hajarna. Vissa säger att det är som att simma i ett akvarium när man matar hajar för hand & och simmar bland det stora antal hajar som dyker upp vid ”måltid”, men de ledande dykföretagen här kommer att tala om för dig att varje minskning av möjligheten att mata hajar möts av en motsvarande nedgång i antalet dykningar.

I en nyligen genomförd studie uppskattade Australiens James Cook University att i Maldiverna attraherade en Grey Nurse 3 300 dollar per år i turistpengar medan värdet av samma haj ”på tallriken” endast var 32 dollar.

Det finns gott om hajar i Franska Polynesien – fisket & handel med alla hajar har varit förbjudet sedan 2012. Mindre känt är det faktum att lagen för närvarande förbjuder utfodring av hajar i lagunen, i passen & inom en radie av 1kl från varje pass. Inte bara är straffen höga, utan som många kommer att berätta så är också riskerna med att fortsätta med sådana metoder – faran finns där, det är en olycka som väntar på att hända & om & när det händer kommer det att innebära slutet för många människors försörjning.

Det finns många som hävdar att utfodring av hajar ändrar hajarnas beteende & och att det därför utgör en fara, trots att sådan verksamhet har bedrivits regelbundet i hela Franska Polynesien i minst 25 år utan attacker. Andra för fram studier som visar att trots att 5 000 tigerhajar dödades utanför USA:s kust mellan 1970 & 1990 skedde ingen förändring i statistiken över attacker. Argumentet är att det är fel hajar som dödas – det är inte arten i stort som är farlig utan vissa individer inom den.

Debatten har underblåsts av den senaste tidens händelser på Reunionöarna, där antalet dödliga hajattacker har lett till att stränder har stängts permanent och att landets främsta surfare har lämnat öarna för att fortsätta med sin sport.& Antalet registrerade surfare har sjunkit med 75 %. En rad dödliga attacker & som lett till stängda stränder i Australien, där en av fyra attacker är dödlig, har inte gjort saken bättre. Min forskning visade däremot att den senaste dödliga attacken i Franska Polynesien skedde 1834.

Statistiken visar att endast tre arter – vithajen, tigerhajen & och tjurhajen – står själva för 86 procent av alla dödliga attacker. Vithajen, som kan bli 6 meter & och väga 2 ton & och som är ansvarig för 51 % av alla dödliga attacker, är exceptionellt sällsynt i Franska Polynesiens vatten, liksom tjurhajen (3,5 meter & och 110 kg &, som är ansvarig för 17 % av alla dödliga attacker). Tigerhajen (4 m & 500 kg & 18 % av de dödliga attackerna) ses däremot ibland i dessa vatten, särskilt under valfångstsäsongen, men anses av experter vara mer foglig än de andra två hajarna.

Shark Week’s Great White:

Jag hade hört mycket om utfodring av hajar på Bora Bora – en aktivitet fylld av faror, det är opium för dem som kommer till Bora Bora och söker äventyr. Bilden nedan är lockande:

Har jag observerat polynesier i dessa vatten i många år har jag kommit att beundra deras djupa andliga koppling till naturen, att respektera deras tro på att hajar är ”familj”, familjefäder som finns där för att skydda sina jordiska släktingar. Att bevittna det du nu ska läsa är både kulturellt berikande & och en inblick i vart våra föreställningar kan föra oss.

TRIP ÖVERSIKT

• Ett utmärkt sätt att se världens vackraste lagun;
• En fantastisk utsikt tillbaka in i bergen från passet;
• Adrenalinfyllt, hjärtpumpande dyk med massiva citronhajar utanför passet;
• En inblick i hajarnas kulturella betydelse för polynesierna.

En annan vacker dag i paradiset grydde & och vi begav oss till Teavanuipasset, Bora Boras enda pass, där citronhajarna simmar fritt. Det är till detta hörn av paradiset som de som har kommit för att simma med hajarna, de som kommer för att mata hajarna, styr sina båtar.

Matning av hajar har varit lagligt förbjuden i Franska Polynesien sedan 1997 efter ”missöden” på Moorea. I bakhuvudet fanns tanken att det var en citronhaj som hade attackerat en kanadensisk turist här tidigare 2013. Debatten rasar mellan välmenande forskare & politiker & polynesier som har levt på ett visst sätt i århundraden; mellan de som påstår att hajarnas beteende har ändrats på ett farligt sätt & de som hävdar att ett säkert arbetsförhållande har funnits i århundraden.

Jag var där för att förstå. Jag misstänker att om det sker en ny attack kan den mycket väl få sista ordet. Jag är säker på att det inte kommer att vara en tahitier som attackeras.

Våra guider som inte är avskräckta av debatten & och som vill försäkra sig om att de av oss som snorklade fick den maximala upplevelsen gled ner i vattnet med berley. Båten omringades omedelbart av mängder av svartspetsade revhajar:

Efter djup eftertanke tar man steget – det är en annan värld; man känner sig genast utanför sitt djup! En oerhörd rädsla griper tag i en innan man återfår stabilitet tack vare den rena skönheten i miljön. Vi guppar upp & ner utanför det korallrev som skyddar & Bora Bora och är medvetna om vårt avstånd från båten & och den säkerhet som den representerar medan vi ser tillbaka över den heliga ön Motu Tapu & till det mystiska berget Otemanu, där gud anses ha sänkt sig ner på Bora Bora. Vi är i goda händer, det finns ingen bättre plats att vara på.

Se vem som har anslutit sig till mängden:

Vi kikar genom våra masker – aldrig har jag sett så många revhajar samtidigt, aldrig har jag sett så många färgglada fiskar som simmar så nära till hands…….Sedan tittar man ner & Där är de 10-15 meter nedanför – enorma citronhajar, runt 3 meter långa, som kryssar på korallkanten som jämnats av miljontals år av vågor:

En ”hajögonblick” – svartspetsiga revhajar, fisk i överflöd & till och med måsar som är på väg in för att äta:

De stora citronhajarnas obehindrade stil ger en kuslig känsla av osäkerhet:

Det är en beroendeframkallande miljö – varmt vatten, kristallklart, hajarnas stora ramar som avtecknar sig mot en gråaktig korallbakgrund, medan de simmar, till synes ostörda av vår närvaro. Man dras till att närma sig hajarna närmare. Plötsligt & utan förvarning har ett av dessa monster svept upp till ytan nära båten på jakt efter berley. Du vet att dessa odjur, som är potentiellt farliga & och som måste behandlas med respekt, bara kommer upp till ytan för att jaga.

Du försöker fly tillbaka till båten, men i ett ögonblick dyker en tahitier ombord ner i vattnet & på hajens rygg och tar den i ryggfenan. Hajen dyker med stor hastighet; tahitianen stannar kvar och släpper sitt grepp först när han når havsbotten. Detta kan inte vara på riktigt; jag måste inbilla mig saker!

Det som följde var ofattbart, kraftfullt, polynesiskt:

Kanske i ett ögonblick av galenskap får tahitianerna sällskap av en person som uppenbarligen är angelägen om att ”träffa familjen”:

Bara att skriva det här inlägget gör att jag längtar tillbaka. För dem som lever i vatten där risken för en hajattack finns dagligen är detta dyk en betydelsefull upplevelse. På något sätt befinner vi oss tillbaka ombord och slits bort från en miljö som vi har lärt oss att älska. Man nyper sig själv och är förbluffad över vad man just har gjort!