Netflix börjar med en text – ”Inspired by true events” – som troligen ger publiken en föreställning om att det de kommer att bevittna är en mer eller mindre trovärdig berättelse om möten mellan påven Benedictus XVI och kardinal Jorge Bergoglio, innan den sistnämnde valdes till påve Franciskus 2013. Med tanke på hur verklighetsfrämmande filmens handling faktiskt är, hade det kanske varit bättre om den hade börjat med den berömda latinska varningen: caveat emptor.
Regisserad av Fernando Meirelles, är The Two Popes baserad på en originalpjäs med samma titel av Anthony McCarten (The Darkest Hour, The The Theory of Everything). Filmen är en fängslande tvåhändare som visar upp två stora brittiska skådespelares förmåga och tar kompisfilmen till okända, andliga höjder. Men med tanke på att 1,2 miljarder människor på planeten tror att påvarna är Guds representanter på jorden har berättelsen, i dessa stormiga tider för katoliker, ett intresse som sträcker sig bortom underhållningsvärdet.
Vi ombeds tro att kardinal Bergoglio, när han närmade sig 75 års ålder, träffade påven Benedictus på Castel Gandolfo i det påvliga sommarpalatset hösten 2012. Bergoglio avslöjar sin önskan att avgå i protest mot Benedikts konservatism. Fast besluten att förhindra en offentlig demonstration av uppror vägrar Benedictus hans avgång. I slutet av filmen har han dock andra planer för Bergoglio – Benedictus vill gå i pension och låta Bergoglio ta hans plats i Vatikanen.
I själva verket hade Franciskus ingen anledning att personligen erbjuda sin avskedsansökan i Rom. De nästan 5 000 stiftsbiskoparna i världen måste enligt universell kyrkolagstiftning erbjuda sin avskedsansökan automatiskt när de närmar sig 75 – via ett postat brev, inte personligen. Ärkebiskop Bergoglio fyllde 75 år i december 2011.
Påven behöver inte acceptera avskedsansökan. Och han kan låta en biskop vänta i många månader på ett beslut. I vilket fall som helst skulle Bergoglio som kardinal fortfarande ha varit röstberättigad i en konklav upp till 80 års ålder. Även om mötet 2012 är en fiktion är det ett faktum att de två männen träffades i Castel Gandolfo, men det var i mars 2013, efter att Benedictus hade avgått och Bergoglio redan var påve.
Hur är det med karaktärsskildringarna? Jonathan Pryce är en perfekt kopia av Bergoglio, även om det saknas hans rapporterade vredesutbrott och grova tal (han kallar t.ex. skvallerpressare för ”skitätare”). Anthony Hopkins som Benedict (Ratzinger) har en slug, trött truculens, ofta distraherad, benägen att höra selektivt. Benedict är av allt att döma vaksam och alert, den före detta professorn till fingertopparna, och en aning feminin. En prelat som kände honom väl talar om ”ögon som kommer till sängen och en grym mun”.
I filmen äter Benedictus alltid ensam, vilket understryker beskrivningen av honom som ledsen, vänlös och lite av en misantrop. Men den riktige Benedict åt regelbundet med sina sekreterare, inklusive den större än verkliga ärkebiskopen Georg Ganswein (”Gorgeous George”, som han också kallas i Vatikanen) som lyser med sin frånvaro i filmen. En liten sak: Efter middagen spelar Benedictus piano för sin gäst. Den riktiga Benedict spelar Mozart-sonater, men i filmen får han spela lite improviserad jazz (en färdighet som Anthony Hopkins har i verkligheten). Ofattbart!
Att handlingen förflyttar sig sedan till Sixtinska kapellet, där Benedictus chockar Bergoglio genom att anförtro honom sitt beslut att avgå. Trots att Benedictus tidigare förklarat att han förkastar allt som Bergoglio står för ser han honom som den ideala påven för att reformera kyrkan. Men om en påve skulle fastställa sin efterträdare skulle valet ha ogiltigförklarats. Märkligt nog visas Benedictus som en självbekännande fiende till förändring – ”förändring är kompromiss”, förklarar han – men hans vilja att avgå avslöjar i själva verket hans förmåga till fantastisk innovation.
De bekänner sig till varandra. Bergoglio berättar en historia om sin kärlek som ung man till en kvinna i sitt hemland Buenos Aires. När han står inför förlovningen, med ringen i fickan, övertalas han av en mystisk präst att fullfölja sitt religiösa kall och dumpa fästmön. Historien är nonsens och bygger på ett ”kärleksbrev” som Bergoglio skickade till sin barndomskärlek Amalia Damonte när de var 12 år gamla, där han förklarade att om hon inte ville gifta sig med honom skulle han bli präst. Amalias föräldrar förbjöd henne att träffa honom igen.
Bergoglio minns nu, med hjälp av dramatiserade återblickar och aktuellt journalfilmmaterial, det smutsiga kriget i Argentina i slutet av 1970-talet. Militärregeringen utvidgade sin kampanj mot marxist-chéterrorister till att omfatta bredare, liberala delar av befolkningen. Fader Bergoglio S.J., som nu är chef för jesuiterna, beordrar två präster att överge sina slumförsamlingar för att skydda sig själva. De vägrar och han avstänger dem från pastorala uppgifter, vilket gör dem sårbara för arrestering och tortyr. Denna sekvens ligger mycket närmare verkligheten än resten av filmen, men dess blandning av faktiska handhållna nyhetsbilder och dramatiserade rekonstruktioner tjänar till att invagga publiken i en känsla av obefogad trovärdighet i den bredare berättelsen.
Nu är det Benedikts tur. Hans förvrängda utgjutande av påvliga synder berättas som om det skedde från ett avstånd under vatten. Vi hör knappt ”Marcial Maciel”, ett namn med enastående otäcka konnotationer bland välinformerade katoliker. Marcial Maciel Degollado, grundare av den prästorden som kallas Kristi Legionärer, var en pedofil i serie och gynnades av påven Johannes Paulus II när Benedictus, i egenskap av kardinal Ratzinger, var chef för den teologiska ortodoxiavdelningen i Vatikanen. Det är tydligt att vi ska dra slutsatsen att Benedictus täckte upp brotten från en stor klerikal missbrukare, och en upprörd Bergoglio skäller ut Benedictus för hans chockerande misslyckande.