För här eller för att gå?

Kontanter eller kredit?

Detta är enkla frågor som de flesta människor inte funderar två gånger på. Men för en person som befinner sig mitt i en depressiv episod kan det vara rena tortyren att svara på någon av dessa frågor. Jag har suttit där och tittat på en kassörska som ett rådjur i strålkastarljusen, plågad av valet mellan en papperspåse och en plastpåse – som om resten av mitt liv berodde på beslutet mellan vilken typ av material som skulle transportera mina ägg och min granola till min bil.

Oförmågan att fatta ett beslut är ett av de mest irriterande symptomen på depression.

Enligt en studie som publicerades i augusti 2011 i Cognitive Therapy and Research är det några saker som spelar in när en deprimerad person har svårt att fatta beslut.

För det första sker bra beslut när människor har förmågan att utvärdera alternativ och göra bedömningar som är fria från fördomar. I ett deprimerat tillstånd påverkar känslor starka och felaktiga förutsägelser av framtiden negativt ett beslut; det pessimistiska tänkandet och den ökade känslan av potentiell besvikelse över resultatet skymmer det rationella tänkandet.

Löshet och passivitet påverkar besluten, liksom bristande självförtroende, en felaktig bedömning av de personliga resurserna (”jag skulle aldrig kunna göra det”) och en hopplöshet inför framtiden.

Depression, beslut och ånger

Flera studier har visat att deprimerade personer är särskilt benägna att ångra sina beslut, så att den föregripande ångern lägger dem i handbojor och de kan inte fatta framtida beslut. Enligt författarna till studien Cognitive Therapy and Research:

Anticipatorisk ånger fungerar sannolikt som en varningsmekanism, som skyddar en beslutsfattare från dåliga beslut och får dem att omvärdera möjliga alternativ. Olämplig eller överdriven ånger kan därmed försämra framtida beslutsfattande.

Med tanke på den vanliga tendensen hos människor att uppleva mer ånger för aktiva, snarare än passiva, val, kan föregripande ånger påverka en person i riktning mot passivitet. Människor kan irrationellt tro att de genom att passivt acceptera ett standardval undviker att fatta ett beslut och därmed minimerar sitt ansvar för utfallet av det valet.

Jag vet hur smärtsamt ett enkelt beslut kan vara för den person som angrips av en biokemisk storm i det limbiska systemet (hjärnans känslomässiga centrum). Du förbereder dig för varje mening som slutar med ett frågetecken och kräver ett svar. Panik uppstår. ”Herregud, nej, inte ännu ett beslut!” Det är därför uppgifter som att handla mat kan vara så mödosamma och ödmjuka för en person i ett deprimerat tillstånd.

Likt fågelskrämman i Trollkarlen från Oz har jag varit utan hjärna i ungefär sex månader nu och försökt göra mitt bästa för att fatta beslut trots min oförmåga att bedöma situationer och fakta korrekt. Jag tänkte dela med mig av några tekniker som jag har använt för att hjälpa mig att komma fram till ett ”ja” eller ”nej”, ”plast” eller ”papper” svar när min hjärna inte kan hjälpa mig.

Låt någon annan bestämma

Jag vet att detta låter som en pansy’s väg ut. Jag reserverar den för de tillfällen då jag är helt handikappad av min depression.

Tidigare i år hade jag tre veckor då alla slags mindre beslut framkallade så mycket panik i mig att jag inte kunde sluta vara besatt och gråta. Jag var överväldigad av rädsla och ånger och var därför livrädd för att fatta ens ett enkelt beslut. Under denna period avlägsnade jag mig så gott jag kunde från varje beslut och lät min man bestämma åt mig.

Detta inkluderade stora beslut – som att börja med TMS och bestämma hur mycket jag skulle fortsätta behandlingen – såväl som mindre beslut, som huruvida jag var kapabel att gå på min kusins bröllopsshower och hur jag skulle ta mig dit.

Under tre veckor gav jag i stort sett min man makten att fatta de flesta av mina beslut, och sa till mig själv att jag måste lita på honom och sedan släppa taget. Även om du inte är i krisläge kan det vara till hjälp att ge din hjärna en paus och låta andra människor fatta beslut åt dig – särskilt om de inte är så viktiga, som var du ska äta lunch eller vilken dag vi ska träffas för att dricka kaffe.

Skjut ett mynt

Det här är mitt vanliga sätt att fatta ett beslut när jag är deprimerad. Jag slår ett mynt så ofta när jag är i en episod att jag ibland blir rädd att jag håller på att förvandlas till Rain Man och snart kommer att räkna halmstrån.

Men det är ett rent och enkelt sätt att fatta ett beslut om nästan vad som helst när hjärnan inte vill samarbeta.

I vissa fall, när det gäller de större besluten, åberopar jag hjälp av min avlidne far eller Gud eller någon annan i himlen, ber om lite vägledning och kastar sedan myntet.

Därefter är tricket att släppa taget och inte fortsätta att kasta mynt och leta efter 3 av 5, eller 7 av 10, eller 82 av 100. Ibland får man dock reda på vad man egentligen vill göra eftersom man blir besviken på resultatet – vilket man inte skulle ha vetat om man inte kastat myntet.

Följ din första instinkt

Forskare säger att vår första tanke ofta är den bästa, och att vi gör rätt i att lita på vår magkänsla. En studie från University of Alberta som publicerades i januari 2011 i Cognition and Emotion visade att det omedvetna sinnet är smartare än vi tror och att det kan vara en bra motivationsfaktor när det gäller att arbeta fram framtida mål.

När du är deprimerad kan det förstås vara extremt svårt att urskilja den där rösten: Viskningen trängs oftast undan av SOS-signaler. När vi hör den är det dock bäst att följa den och försöka göra vårt bästa för att stoppa den osäkerhet och ångest som följer på den, och lita på att vetenskapen säger att vårt första beslut är det bästa.

WWWXD (What Would X Do?)

Mitten i en depressiv cykel har de flesta av oss problem med självförtroendet. Vi är helt säkra på att vi kommer att sabba precis allt som lämnas upp till oss, vilket sedan leder oss till oförmåga att fatta beslut.

Det är därför jag ibland måste fråga mig själv: ”Vad skulle Mike göra?”. Mike är en av de klokaste människor jag känner på den här planeten. Han fattar bra beslut. Eller ”Vad skulle Eric göra?” Min man är också extremt insiktsfull, jordnära och fattar bra beslut. Ibland frågar jag mig själv: ”Vad skulle min läkare säga?”

För en tid sedan övervägde jag till exempel om jag skulle vara volontär vid ett evenemang i mina barns skola eller inte. Jag ville verkligen göra det – jag vill vara den typ av mamma som kan klara av att vara klassens mamma, ha ett heltidsjobb, vara i god fysisk form och laga en ekologisk gourmetmåltid till sin familj varje kväll.

Men jag vet att jag just nu är extremt bräcklig och att min första prioritet måste vara att bli frisk. Jag tror att Mike, Eric och min läkare alla skulle säga till mig att det kommer att finnas många år då jag kan arbeta frivilligt med alla möjliga aktiviteter i skolan, men just nu bör jag koncentrera mig på att få blodprover gjorda, simma, försöka sova så mycket jag kan och skriva min krönika. Jag tror att de också skulle säga att jag är bra som jag är, även om jag aldrig blir klassmamma eller gourmetkock.

Gå med i Project Hope & Beyond, en ny depressionsgemenskap.