Sensation är förmågan att ta emot och bearbeta stimuli som tas emot via sinnesorganen. Yttre stimuli är visuella, auditiva, olfaktoriska, gustatoriska och taktila. Interna stimuli bearbetas genom kinestetiska (medvetenhet om kroppens position) och viscerala system (stimuli från stora organ). Perception är förmågan att uppleva, känna igen, organisera och tolka sensoriska stimuli. Kognition är den intellektuella förmågan att tänka, inklusive minne, bedömning och orientering. Sensoriska, perceptuella och kognitiva förändringar kan vara tillfälliga eller progressiva och kan bero på sjukdom eller trauma.

Det centrala nervsystemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS) arbetar tillsammans för att samla in stimuli, transportera stimuli till hjärnan och reagera på stimuli. Komponenterna i det sensoriska systemet är de afferenta nervbanorna, som överför impulser till hjärnan, de efferenta nervbanorna, som sänder sensoriska impulser från hjärnan, ryggmärgen, hjärnstammen och den högre hjärnbarken (cerebrum).

Komponenterna i kognitionen är medvetande (inklusive upphetsning och medvetenhet), minne, affekt, bedömning, perception och språk. Medvetandet påverkar både intellektuella och känslomässiga funktioner och är beroende av det retikulära aktiveringssystemet (RAS) i hjärnstammen, som styr sömn och vakenhet. Orientering är förmågan att väckas, att uppfatta omgivningen korrekt och att känna igen mönster. Klienter med förändrat tal har antingen expressiv afasi, förmågan att förstå kommunikationen men inte att tala tydligt, eller receptiv afasi, förmågan att tala bra men oförmågan att förstå det uttalade budskapet.

De faktorer som påverkar känsel, perception och kognition är ålder, miljö livsstil, stress, sjukdom och mediciner. Spädbarnet eller det lilla barnet har ett omoget nervsystem och håller fortfarande på att lära sig kognitivt. Den kognitiva förmågan får näring och upprätthålls av en stimulerande miljö och försämras inte i högre ålder. Minnesförsämringar förekommer hos äldre personer till följd av patologi, men inte på grund av ålder. Miljön, personens livsstil och stressnivåerna kan vara stimulerande men också krävande. På samma sätt kan sjukdomar och mediciner leda till sensoriska, perceptuella och kognitiva problem.

Sensoriska, perceptuella och kognitiva förändringar omfattar sensoriska brister, deprivation och överbelastning. Desorientering är ett mentalt förvirrat tillstånd där personens medvetenhet om tid, plats, sig själv och/eller situationen är nedsatt (”Disoriented x4”). Desorientering kan orsakas av sensorisk överstimulering eller sensorisk understimulering.

Ett sensoriskt underskott är en förändring i uppfattningen av sensoriska stimuli, t.ex. syn- och hörselnedsättning. Personer med sensoriska brister är mer benägna att uppleva sensorisk deprivation eller sensorisk överbelastning. Sensorisk deprivation är ett tillstånd med minskad sensorisk input från den inre eller yttre miljön. Det visar sig genom förändringar i den sensoriska uppfattningen till följd av sjukdom, trauma, isolering eller mediciner som trycker ner CNS, t.ex. narkotika eller lugnande medel. Sensorisk överbelastning är ett tillstånd av överdriven och ihållande multisensorisk stimulering som yttrar sig i beteendeförändringar (ångest, irritabilitet och liknande problem) och perceptuell snedvridning. Sensorisk överbelastning orsakas av ökade inre stimuli, t.ex. smärta eller sjukdom, invasiva behandlingar, överdrivet buller, närvaro av främlingar och läkemedel som stimulerar CNS.

Bedömning av känsel, perception och kognition innefattar en hälsohistoria, fysisk undersökning (inklusive kranialnerver), bedömning av det mentala tillståndet (inklusive LOC), bedömning av funktionella förmågor och en miljöbedömning. Bedömningen av det mentala tillståndet och medvetandenivån omfattar (1) notering av allmänt utseende, talinnehåll, minne, logik, omdöme och uppvisade talmönster, (2) utförande av Glasgow Coma Scale och (3) användning av ett kort screeningstest av det mentala tillståndet, t.ex. Mini-Mental Status Examination. Sensorik testas genom bedömning av smärta, lätt beröring och vibrationer i händer och fötter. Kranialnerverna bedöms för att fastställa syn- eller hörselproblem, smak, lukt och motorisk aktivitet i ansiktet. Cerebellarfunktionen bedöms genom att observera klientens gång och motoriska förmåga. Reflexer bedöms för att testa nervsystemet.

Omvårdnadsdiagnoserna som rör känsel, perception och kognition är störd sensorisk perception (visuell, auditiv, kinestetisk, gustatorisk, taktil eller luktsinnet), störd tankeprocess, social isolering och risk för skada. Målen för klienter med dessa omvårdnadsdiagnoser är relaterade till säkerhet, meningsfull stimulans, orientering, intakt funktion av sinnena och förmåga att utföra aktiviteter i det dagliga livet.

Genomförandet omfattar hantering av sensoriska brister (taktilt, auditivt, visuellt), hantering av sensorisk deprivation, hantering av sensorisk överbelastning (assistans för förvirrade), vård av medvetslösa klienter, användning av fasthållningsanordningar samt komplementära och alternativa terapier (örter, aromaterapi). Utvärdering av vården kräver att man granskar om de förväntade resultaten har uppnåtts.