Det är just nu fastan, säsongen då kristna förbereder sig för att fira påsk. Men för att parafrasera den gamla reklamen för Levi’s judiska rågbröd: Man behöver inte vara kristen för att lära sig ledarskapslektioner av Jesus. Trots att Jesus avrättades som brottsling lyckades han starta en tro som nu har mer än 2 miljarder anhängare och som har varat i nästan 2 000 år. Det är uppenbart att Jesus visste ett och annat om ledarskap.

Och fader James Martin, S.J. vet ett och annat om Jesus. Jesuitprästen och chefredaktör för America, den katolska tidskriften, har just publicerat Jesus: A Pilgrimage (som debuterade på New York Times bestsellerlista så fort den släpptes).

Pr. Martin är också ”officiell kaplan” för The Colbert Report och författare till bästsäljarna The Jesuit Guide to (Almost) Everything och My Life with the Saints. Innan han blev jesuitpräst tog han sin kandidatexamen från Wharton och arbetade på GE i sex år inom företagsfinans och personalresurser. Jag hade turen att få intervjua P. Martin på hans kontor på America. Geoff Loftus: Hur definierar du en ledare? Vilka egenskaper gör någon till en ledare för dig?

Fr. Martin: Någon som inspirerar människor att dela deras vision. När jag arbetade för GE fick vi ofta höra att en bra chef är någon som hjälper sina anställda att göra sina jobb bättre. Och det har jag aldrig glömt. Att leda handlar på sätt och vis om att förstå vem som följer efter. Men det handlar också om att hjälpa personen att se längre än det jobb som han eller hon gör för tillfället.

Geoff Loftus: Hur passar Jesus in i din definition? Vilka ledaregenskaper uppvisar han?

Fr Martin: Jesus är uppenbarligen ”inspirerad”. Roten till ordet ”inspiration” är ”ande”, och därför placerar den som inspirerar bokstavligen anden i en person. I den sekulära världen, eller i affärsvärlden, kan detta vara andan av djärvhet eller självförtroende eller entusiasm för en viss uppgift. I Jesu fall var det Guds ande (den ”heliga anden” i kristen terminologi) som var med Jesus i hans tjänst, och det var denna ande som Jesus kommunicerade till sina vänner.

Jesus lade fram en idé om hur världen skulle kunna se ut – som han kallade för ”Guds rike” – där de hungriga skulle få mat, de nakna klädas, de sjuka botas och de döda uppväckas – som elektrifierade hans åhörare. Och inspirerade dem att arbeta för den visionen.

Men mer än så, snickaren från den lilla staden Nasaret valde omsorgsfullt ut en grupp olikartade människor till sin innersta krets – till att börja med en egensinnig fiskare vid namn Petrus – och inspirerade dem till att föra hans budskap ”till jordens ände”. Ingen av dessa män var på långa vägar perfekt. De var naturligtvis hängivna Jesus, men de var också splittrade, ambitiösa och ofta fega: deras ledare, Petrus, förnekade till och med att han kände Jesus strax innan han avrättades på korset.

Nu har många av oss en tendens att enbart fokusera på de tolv apostlarna, men Jesu grupp av ”lärjungar” var i själva verket mycket större än så, kanske sjuttio till antalet. (Evangelierna talar om allt större cirklar av ”apostlar”, ”lärjungar” och ”efterföljare”.) Jesus var tvungen att leda och inspirera alla dessa människor, både män och kvinnor, från olika bakgrunder, inför extraordinära odds. Till slut, efter hans uppståndelse, skulle de till och med vara villiga att dö för honom. (Enligt kyrkans tidiga tradition skulle tio av de återstående elva apostlarna, efter att Judas begått självmord, dö för Kristus.)

Det är inte alls långsökt att säga att Jesus var den störste ledare som världen någonsin har sett. Det finns en anledning till att du ser alla dessa kyrkor i din stad.

Geoff Loftus: Företagsledare måste känna sig själva och projicera den bild som de tror kommer att hjälpa dem att leda – hur gjorde Jesus det? Vad var hans självkännedom eller självbild? Fr. Martin: Det är mycket svårt för oss, kanske omöjligt, att veta exakt vad Jesu ”självkännedom” var. (Eller att veta hur han uppfattade sin gudomlighet.) Här är den klassiska teologiska gåtan: Eftersom Jesus var gudomlig, betyder det att han visste allt? Men eftersom han också var människa, betyder inte det att han behövde lära sig något innan han visste det? Det är ett av den kristna trons grundläggande mysterier.

Ett möjligt sätt att förstå detta är att Jesus växte i sin förståelse av vem han var. Säkert förstod han sitt syfte när han utförde mirakel. Men Jesus ledde inte bara genom att ”projicera en bild” utan genom att vara den person som han kallade andra att vara. Det vill säga, han förkroppsligade – bokstavligen – ”Guds styre” och det som Gud Fadern önskade för världen.

Det finns en insikt här för företagsledare. Även när jag arbetade inom GE som ung man såg jag att bara för att man fick en befordran betydde det inte att man den dagen var helt redo att ta på sig ansvaret för den nya positionen. Att förstå vad ens kallelse är, vad man måste göra på jobbet, tar ofta tid. Det tar tid att lära sig vem man ska vara. Och hur man ska bli den personen. Jesus kan ha upplevt detta också, men återigen kommer vi kanske aldrig att få veta.

Geoff Loftus: Var ”Guds välde” Jesu centrala budskap? Hur förmedlade han det? Hur effektiv var han?

Fr. Martin: Guds välde var verkligen hans centrala budskap, som han förmedlade genom ”ord och handling”, som forskare i Nya testamentet säger. Och han var naturligtvis otroligt effektiv! Han talade, sade folk på den tiden, ”med auktoritet”. Hans mirakel gav hans ord betydelse och vice versa. Det finns en annan lärdom här för dem som arbetar i affärsvärlden: hela hans väsen förkunnade hans värderingar. Allt han sa och gjorde uttryckte hans uppdrag.

Geoff Loftus: Var Jesus en bra kommunikatör? Hur är det med några av hans paradoxala eller extremt utmanande uttalanden? Är det inte avskräckande? Inspirerar inte den typen av saker så mycket känslomässig hetta att människor kommer att missa poängen?

Fr. Martin: Jesus var förmodligen den mest effektiva kommunikatör som någonsin har levt. Vi citerar honom trots allt fortfarande! Ofta använde han det som forskare i Nya testamentet i dag kallar ”evangeliehyperbole”, det vill säga att han gick långt utöver vad som behövdes för att göra en poäng. ”Om ditt högra öga får dig att synda, slita ut det och kasta det; det är bättre för dig att förlora en av dina lemmar än att hela din kropp kastas i helvetet.” De flesta vanliga forskare anser att Jesus i själva verket inte bad människor att slita ut sina ögon. Men han behövde göra en poäng. Han behövde väcka människor. Och ibland hjälper en liten överdrift till att få folks uppmärksamhet.

Den katolska författaren Flannery O’Connor fick en gång frågan varför karaktärerna i hennes noveller var så udda. ”När du kan anta att din publik har samma tro som du själv”, sa hon, ”kan du slappna av lite och använda mer normala sätt att prata med den; när du måste anta att den inte gör det, måste du göra din vision uppenbar genom att chockera – för de hörselskadade skriker du, och för de nästan blinda ritar du stora och häpnadsväckande figurer.”

Geoff Loftus: Var miraklen bara publicistiska stunts eller bar de Jesu budskap? Var de biff eller bröd? Både och?

Fr. Martin: Miraklen var inte alls några reklamtrick. Faktum är att Jesus föraktade att göra dem på befallning – som för att bevisa sin identitet. De utfördes alltid antingen för att hjälpa en person som led (ett helande, en exorcism eller att återuppväcka någon från de döda), eller en grupp människor i nöd eller i fara (matning av hungriga folkmassor, stillande av stormar). Men de hade alltid flera betydelser.

En gång till understryker hans ord hans gärningar, och hans gärningar understryker hans ord. Vid ett tillfälle i Matteusevangeliet, när Jesus förlåter en förlamad mans synder, gnäller några över att han inte har befogenhet att göra det. Som svar på detta botar han mannen inför folkmassan. ”Men för att ni ska veta att Människosonen har auktoritet på jorden att förlåta synder” – sade han sedan till den förlamade – ”Stå upp, ta din säng och gå hem.”

I denna återberättelse både botar och utbildar miraklet. Det förvånar också. Så det är både biff och bröd. Geoff Loftus: I en intervju med Tim Reidy i tidskriften America kallade du Jesu berättelse för ”radikal”. Behövde den vara radikal? Vad var poängen med det?

Fr. Martin: Jesus berättelse är ”radikal” i både den moderna och den traditionella betydelsen av det ordet. I den moderna och mer vardagliga betydelsen är Jesus radikal i och med att han skakar om status quo. En traditionell definition av den kristne är att han eller hon skall trösta de drabbade, men också drabba de bekväma. Den radikale Jesus skakar om saker och ting och skakar om oss.

Men i en mer traditionell bemärkelse är han ”radikal” i ordets ursprungliga betydelse, vilket innebär att gå tillbaka till trons ”rötter”. Jesus uppmanar människorna på sin tid, och oss, att komma ihåg vissa grundläggande sanningar. Som alla ledare med integritet måste göra.

Geoff: Du nämnde att Jesus var den störste ledare som världen någonsin har sett. Jag håller med om den bedömningen, och här är anledningen:

Vid påsken kom Jesus in i Jerusalem och hyllades av folkmassorna som en kunglighet. Inom en vecka hade etablissemanget (som vi barn på 60-talet brukade kalla makthavarna) torterat honom och avrättat honom som en brottsling. Inom loppet av några dagar hade hans anhängare gått från det absolut största ögonblick som de hade upplevt med Jesus till det lägsta möjliga resultat som de någonsin hade kunnat föreställa sig. Men även i sin rädsla gav de inte upp allt hopp. De var förvirrade och rädda, men de väntade för att se hur Gud skulle uppenbara sig. Allt på grund av Jesu ledarskap. De stod inför ett fullständigt, katastrofalt misslyckande, men de höll stånd.

Jag är ganska säker på att i hela historien har ingen vd någonsin lämnat ett arv som har stått emot sin egen avrättning som brottsling – ett arv som blomstrade bortom all föreställningsförmåga.

Fr. Martin: Det är alldeles sant. Men det hjälper naturligtvis din sak när du återuppstår från de döda.

Fr James Martins bok är Jesus: A Pilgrimage (HarperOne).