Eye Movement Desensitization and Reprocessing (EMDR) har visat sig vara en effektiv metod för att behandla personer som utsatts för traumatiska händelser. Den upptäcktes oavsiktligt av psykologen Francine Shapiro 1987, då hon observerade att när hennes ögon rörde sig snabbt ”gav det en dramatisk lindring av hennes ångest” (Van Der Kolk, s. 253). Genom att använda EMDR kan patienterna återse tidigare traumatiska upplevelser utan smärtsamma återskapanden som annars skulle kunna leda till återtraumatisering. EMDR består av åtta faser: anamnes, förberedelser, bedömning, desensibilisering, kroppsskanning, stängning och omvärdering (Rousseau, 2018). EDMR-behandlingen är minimalt invasiv för patienten eftersom den inte kräver att de pratar om sin traumatiska upplevelse. Istället fokuserar EMDR på att stimulera och öppna upp den associativa processen då ”terapeuterna ber sina klienter att hålla minnena av ångestframkallande stimuli – till exempel de smärtsamma minnena av en skrämmande olycka – i minnet. Medan de gör det följer klienterna terapeutens fingerrörelser fram och tillbaka med ögonen” (Arkowitz, 2012). Denna process hjälper till att ta löst associerade minnen och bilder från patientens förflutna och sätta ihop dem till ett mer omfattande perspektiv på den traumatiska upplevelsen. Genom studier har det visat sig att REM-sömn (rapid eye movement) ”omformar minnet genom att öka avtrycket av emotionellt relevant information samtidigt som irrelevant material försvinner” och ”gör det meningsfullt med information vars relevans är oklar medan vi är vakna och integrerar den i det större minnessystemet” (Van Der Kolk, s. 262). I stort sett har de som drabbas av PTSD svårt att komma till och stanna kvar i REM-sömnen. Eftersom EMDR efterliknar REM-sömnen genom att ögonen rör sig fram och tillbaka på ett snabbt sätt, ”bör EMDR kunna dra nytta av sömnberoende processer, som kan vara blockerade eller ineffektiva hos personer med PTSD, för att möjliggöra en effektiv minnesbearbetning och traumalösning” (Van Der Kolk, s. 263). Genom att bli i samklang med sammanhanget för de känslor och förnimmelser som är relaterade till traumatiska händelser kan patienterna lära sig att övervinna fysiska reaktioner som tidigare dikterades av avtrycket från det förflutna.

Många som upplever traumatiska händelser försöker undertrycka sina minnen genom att stänga av ”de hjärnområden som förmedlar de inälvor och känslor som åtföljer och definierar skräck” (Van Der Kolk, s. 94). I ett försök att skydda sig från det sårande förflutna kan traumatiserade offer oavsiktligt hindra sig själva från att känna sig fullt levande i nuet. Som ett resultat av detta förblir det traumatiska minnet fast i patientens sinne, ”osmält och rått” (Van Der Kolk, s. 258). För att kunna återhämta sig från ett trauma är det avgörande att patienterna kan känna sig närvarande och vara medvetna om vad som pågår inom dem. ”Kärnan i vår självkännedom vilar på de fysiska förnimmelser som förmedlar kroppens inre tillstånd” (Van Der Kolk, s. 95). EMDR hjälper till att återställa ett traumaoffers trasiga ”självkännedomssystem” och reaktiverar det genom att integrera det traumatiska materialet i en ”sammanhängande händelse i det förflutna, i stället för att uppleva förnimmelser och bilder skilda från varje sammanhang” (Van Der Kolk, s. 257). EMDR gör det möjligt för hjärnan att aktivera nya bilder, känslor och tankar från till synes orelaterade händelser samtidigt som den återställer patientens känsla av handlingsförmåga, engagemang och ägande av sinne och kropp.

EMDR-terapi kan också användas för att hjälpa dem som sörjer över förlusten av en nära anhörig och dem som lider av försvagande medicinska tillstånd. Familjemedlemmar är ”ofta oförmögna att hämta positiva minnen av den avlidne, vilket ytterligare förvärrar och komplicerar sorgeprocessen” (Shapiro, 2014). På samma sätt kan de som upplever ett tragiskt medicinskt tillstånd, t.ex. brännskadade eller amputerade, ha nytta av EMDR. I båda exemplen hjälper EMDR-behandlingen individen att fokusera på trevliga tidigare upplevelser snarare än på den känslomässiga nutiden. Individen kan då markera sin sorg som en specifik tidpunkt och börja förstå att den tragiska händelsen inte är det som definierar honom eller henne som person och börja läka känslomässigt.

Patienterna visade dramatiska förbättringar med mycket få EMDR-behandlingar. I en studie av tolv personer fann dr Van Der Kolk att efter endast tre EMDR-sessioner hade ”åtta av de tolv visat en signifikant minskning av sina PTSD-poäng” (Van Der Kolk, s. 256). Man fann också att patienternas PTSD-poäng förbättrades betydligt bättre än de som använde läkemedel (Prozac) för behandling. Efter flera EMDR-behandlingar kunde patienterna integrera sina traumatiska minnen och fortsätta att förbättras till den grad att många blev botade från sina besvär och förblev botade månader efter behandlingen, till skillnad från dem som fick återfall när de slutade med medicineringen. Vidare konstaterade Dr Francine Shapiro: ”Tjugofyra randomiserade kontrollerade studier stöder de positiva effekterna av EMDR-terapi vid behandling av känslomässiga trauman och andra negativa livserfarenheter som är relevanta för klinisk praxis. Sju av tio studier rapporterade att EMDR-terapi var snabbare och/eller effektivare än traumafokuserad kognitiv beteendeterapi. Tolv randomiserade studier av ögonrörelsekomponenten noterade snabba minskningar av negativa känslor och/eller levande störande bilder, och ytterligare åtta rapporterade en mängd andra minneseffekter. Ett flertal andra utvärderingar dokumenterar att EMDR-terapi ger lindring av en rad olika somatiska besvär” (Shaprio, 2014). EMDR har visat sig vara ett effektivt, minimalt invasivt och långvarigt behandlingsalternativ för offer för trauma. Detta holistiska tillvägagångssätt kan visa sig vara mer fördelaktigt för traumaoffer än andra mer invasiva eller läkemedelsberoende behandlingar som kanske inte ger lika långvariga resultat.

Och även om mycket forskning om EMDR-behandling har visat ”att bearbetning av minnen av sådana (ogynnsamma livsupplevelser) resulterar i en snabb förbättring av negativa känslor, föreställningar och kroppsliga förnimmelser” (Shapiro, 2014), så finns det en skriande begränsning för EMDR. Det har visat sig att det inte är lika effektivt hos patienter som har upplevt barndomstrauman. Dr Van Der Kolk menar att EMDR inte fungerar lika bra på barn på grund av de mentala och biologiska förändringar som sker hos barn som upplever kronisk barnmisshandel. Eftersom ett misshandlat barns liv kan ha en mängd olika ”utlösare” kanske de inte kan urskilja sitt trauma som en tidigare isolerad händelse som de kan gå vidare från, vilket EMDR försöker göra. Misshandlade barn saknar ofta en trygg bas och en säker anknytning till kärleksfulla vårdgivare. ”En trygg anknytning i kombination med odling av kompetens bygger upp ett internt locus of control” (Van Der Kolk, s. 115). Utan dessa primitiva färdigheter kan de fysiologiska förändringarna hos barn efter att ha upplevt en traumatisk händelse göra det svårare för dem att bryta sig loss från det förflutna eftersom det kan vara svårare för dem att se inåt och inse att de inte är orsaken till sitt eget trauma. Trots detta är EMDR ett extremt användbart verktyg som kan användas inom det medicinska området för både patienter och familjemedlemmar. Denna behandling kan hjälpa mentalvårdspersonal att sätta fingret på vilka negativa upplevelser som påverkar en individ så att psykologisk och fysisk lösning kan ske.