Varje nyårsafton, efter att champagnen har öppnats, bollen har fallit och alla känner sig mycket glada, ställer sig festdeltagarna i kö för att lyssna på samma sång som de har ställt sig i kö för i årtionden. Du vet den – den får dig att gråta, även om du inte förstår den och nästan inte kan någon av orden.

En handfull alternativ dyker upp när du söker efter betydelsen av ”auld lang syne”: ”tider/dagar som gått”, ”för gamla tiders skull”, ”för länge sedan” och till och med ”det var en gång i tiden” bland dem. Det vanligaste samförståndet är något i stil med ”for old time’s sake”, vilket är ungefär en så direkt tolkning som man kan få, eftersom den ordagranna översättningen är ”old long since”. Repliken om ”for auld lang syne” är i huvudsak ”for (the sake of) old times”. (För övrigt står det aldrig det helt meningslösa ”for the sake of auld lang syne”.) Utöver själva orden finns det ännu mindre enighet om exakt hur melodin kom att bli en tradition på nyårsafton.

Låten har sitt ursprung som en dikt, men den skrevs troligen inte av Robert Burns som man vanligen tror – åtminstone inte helt och hållet. Poeten var helt enkelt den första personen som skrev ner en gammal skotsk folksång (den har mer än en flyktig likhet med ”Old Long Syne”, en ballad som trycktes av James Watson 1711). Burns sade själv: ”Jag tog ner den från en gammal man”, och oavsett om den transkriberades eller skrevs med, är det säkert att säga att den ”Auld Lang Syne” som vi känner till i dag är en kombination av en gammal dikt och Burns kreativa insats.

Burns skickade i vilket fall som helst en kopia av dikten till en vän år 1788 och skrev: ”Det finns mer av den inhemska genialitetens eld i den än i ett halvt dussin av de moderna engelska bacchanalierna!”. Senare bidrog han med den till Scots Musical Museum.

Fem år senare skrev Burns till James Johnson, som höll på att sammanställa en bok med gamla skotska sånger: ”The following song, an old song, of the olden times, and which has never been in print, nor even in manuscript until I took it down from an old man.”

Det är oklart om Johnson kopplade Burns till sången i sina krediter, men när boken publicerades 1796 var poeten redan död. Han skulle aldrig få veta att dessa ord så småningom skulle bidra till att säkra hans egen kulturella odödlighet.

Vorden är inte det enda elementet som utvecklats under årens lopp; man tror att den ursprungliga melodin skiljer sig från den som vi berusade nynnar med på i dag. Ursprungligen hade låten ett mer traditionellt folkligt sound, ett sound som kan höras i (av alla saker) 2008 års Sex and the City-film. Denna version framförs fortfarande idag, men med mycket mindre frekvens än nyårsstandarden. Melodin som vi alla känner till användes på förslag av musikförläggaren George Thompson.

Hur blev då en skotsk folksång med en grumlig härkomst och som inte alls har något att göra med nyårsafton förknippad med högtiden? Det är till stor del tack vare bandledaren Guy Lombardo. År 1929 spelade Lombardo och hans band ”Auld Lang Syne” som övergångsmusik när de uppträdde på Roosevelt Hotel i New York under en nyårsaftonssändning. Låten spelades strax efter midnatt och hördes över radio- och tv-apparater, vilket oavsiktligt gav upphov till en global tradition.

I dag är ”Auld Lang Syne” en av de mest kända låtarna runt om i världen, där den spelas vid begravningar, fester och som en varning om att stängningstiden närmar sig i affärer över hela Japan.

Om du vill imponera på din dejt på nyårsafton kan du lära dig de korrekta orden – och inte oroa dig så mycket för innebörden. Som Sally Albright säger i When Harry Met Sally…: ”Hur som helst, det handlar om gamla vänner.”