Etta James Biografi

okt 20, 2021

1938-

Sångerska

Etta James kan ha överraskat sig själv genom att leva tillräckligt länge för att bli en stor stjärna. Hennes sångkarriär, som är mer än 50 år lång, har innefattat fler toppar och dalar än hennes röstomfång. I årtionden undergrävde hon sin egen framgång genom att upprätthålla en hänsynslös livsstil som innefattade allvarligt drogmissbruk och ett antal tvivelaktiga beslut i kärlekslivet. I olika skeden av sin karriär har hon varit en rytm-and-blues-belter, en blues crooner och en rock-and-roll screamer. Även om hennes kraftfulla röst har hanterat varje typ av material med samma skicklighet, har detta stilhopp gjort det svårt för musikindustrin att kategorisera henne. På 1990-talet fick James äntligen ett allmänt erkännande som en av de mest begåvade sångerskorna i sin tid, till stor glädje för de hardcore-fans som varit lojala sedan hon spelade in sina första hits som tonåring på 1950-talet. Vid sekelskiftet hade James blivit en legend.

James föddes Jamesetta Hawkins den 25 januari 1938 i Los Angeles, Kalifornien. Hennes mor, Dorothy, var bara 14 år gammal när Jamesetta föddes, och hon avslöjade aldrig direkt identiteten på Jamesettas far. I sin självbiografi från 1995, Rage to Survive, lade James fram sin tro att poollegenden Minnesota Fats var hennes riktiga far. Eftersom Dorothy Hawkins levde en något vild, bohemisk livsstil lämnades Jamesetta i vård av ett medelålders par vid namn Rogers. Jamesetta kom särskilt nära sin fostermor, Lula ”Mama Lu” Rogers.

Jamesettas kraftfulla sångröst började uppmärksammas när hon fortfarande var ett litet barn. Redan vid fem års ålder sjöng hon solonummer i sin kyrkokör och snart framförde hon till och med gospelmusik i lokalradion. När hon blev äldre började hon intressera sig för den smidiga doo-wopmusiken som började bli populär på gatorna. När Jamesetta var omkring 12 år gammal dog Mama Lu efter en rad slaganfall. Hon fördes då till San Francisco för att bo hos sin biologiska mor, Dorothy Hawkins.

Med den oberäkneliga Dorothy var Jamesettas hemliv mycket olyckligt. Hon sökte alltmer sin tillflykt i musiken. Hon bildade en tjejsånggrupp som kallades Creolettes, som snabbt fick en ansenlig lokal publik. När Jamesetta var 14 år gammal upptäcktes Creolettes av bandledaren och promotorn Johnny Otis. Otis tog med sig Creolettes till Los Angeles – med förfalskat tillstånd från Jamesettas minderåriga mamma – och tog med dem i sin revy. Han döpte om gruppen till Peaches och bytte ut Jamesettas namn och skapade det som har förblivit hennes artistnamn sedan dess: Etta James.

1955 gjorde James sin första inspelning med Peaches på skivbolaget Modern Records. Låten hette ursprungligen ”Roll with Me Henry” och var ett svar på Hank Ballard and the Midnighters hit ”Work with Me Annie”. Eftersom ”Roll with Me Henry” ansågs vara en för vågad titel för att spelas i radion döptes låten om till ”The Wallflower”. Den hamnade så småningom på topp tio på R&B-listan. Även om ”The Wallflower” var en hit för James fick den en ännu större spridning när den senare spelades in som ”Dance with Me Henry” av den vita sångerskan Georgia Gibbs. Även om hon fick en del av royaltyintäkterna var James upprörd över att se en annan sångerska få det mesta av äran för sin låt.

James hade ytterligare en stor hit på Modern 1955, ”Good Rockin’ Daddy”. Hon tillbringade de följande åren med att resa runt i landet i den nedre delen av de räkningar som innehöll stjärnor som Little Richard, Bo Diddley och zydeco-kungen Clifton Chenier. Även om hon fortfarande var minderårig växte James upp på dessa turnéer, träffade kändisar, bevittnade deras ibland skandalösa livsstilar och fick behandling som sträckte sig från beundran till rasistisk skrämselpropaganda och regelrätt stöld. Hennes stjärna bleknade något efter de första hitsen 1955, men hon uppträdde fortfarande inför stora och entusiastiska folkmassor under denna period.

När 1950-talet närmade sig sitt slut befann sig James ofta på resande fot och utan pengar. När hon landade i Chicago lyckades hon dra till sig Leonard Chess uppmärksamhet från det Chicagobaserade Chess Records, ett framväxande bolag som höll på att göra sig ett namn med artister som Chuck Berry och Bo Diddley. Under det tidiga 1960-talet fick James en rad stora hits för Chess och dess dotterbolag, vilket gjorde henne till en av de största stjärnorna på R&B-scenen. År 1960 hamnade två James-låtar på R&B-listorna. Ytterligare fyra nådde listorna året därpå, däribland den souliga balladen ”At Last”, som nådde en toppnotering som nummer två. År 1962 nådde James’ ”Something’s Got a Hold on Me” plats fyra, den högsta av hennes tre hits det året. Hon spelade också in flera duetter med Harvey Fuqua från Moonglows, som hon hade ett både romantiskt och professionellt förhållande till. Det material som James spelade in för Chess visade hela spektrumet av hennes stilistiska möjligheter, från ömma kärleksballader till tung blues och lättsam pop. Även om Chess höll hennes karriär vid liv utnyttjade de henne också, som de gjorde med många andra artister, genom att hitta sätt att hålla inne royalties och lägga beslag på förlagsrättigheterna till musikernas originalmaterial. Under denna tid bodde James på det historiska – och billiga – Sutherland Hotel tillsammans med många andra musiker som var ämnade för stjärnstatus, däribland Fuqua, Marvin Gaye och Curtis Mayfield.

Tyvärr ledde trycket från det ständiga turnerandet till att hennes privatliv blev förödande. När hon var 21 år gammal var James beroende av heroin. Hennes problem med droger gjorde det ännu svårare för James att upprätthålla sin karriär. Hon verkade också dras till våldsamma och missbrukande män. I mitten av 1960-talet hade hon försvunnit från scenen igen. Hon återhämtade sig 1966 och spelade in ett allmänt hyllat bluesalbum, Call My Name. Hon spelade också in en serie duetter med sångerskan Sugar Pie DeSanto, en barndomsvän, och dessa sessioner producerade en stor hit med ”In the Basement”. År 1967 började James spela in på Fame Studios i Alabama, och denna period producerade de väl mottagna albumen Tell Mama och I’d Rather Go Blind.

Och även om James förblev i stort sett okänd utanför det svarta samhället trots sina hits, visste vita rockare vem hon var. Många rockstjärnor hade tidigt blivit fans av Etta James, och hennes oförbehållsamma sångstil påverkade flera av dem. Janis Joplin och Rolling Stone Keith Richards hörde till dem som lyssnade på James när hon fortfarande slet på turnéer med små budgetar.

I början av 1970-talet hade James liv i hög grad spårat ur, även om hon lyckades infinna sig i inspelningsstudion och vid liveframträdanden när det behövdes. För att försörja sitt växande heroinmissbruk fann hon det nödvändigt att bli småkriminell och förfalskade recept och skrev ut falska checkar. När det gick tillräckligt illa var hon inte främmande för att stjäla från vänner och bekanta. 1973, inför utsikten av flera år i fängelse, valde James att gå in i ett rehabiliteringsprogram för missbrukare på Tarzana Psychiatric Hospital utanför Los Angeles.

James fortsatte att spela in skivor under sin rehabilitering och producerade ytterligare två album under 1974. Under resten av 1970-talet och i början av 1980-talet höll hon sig sysselsatt med att uppträda på små klubbar och ibland på stora blues- och jazzfestivaler och fick oftast huset att gå på högvarv. När hon äntligen var fri från sina olika missbruk tog James karriär plötsligt fart i mitten av 1980-talet. Efter att i årtionden ha misslyckats med att hitta en publik som gick över till andra musikstilar, började James album få gehör hos vita lyssnare. När fans av hennes tidiga verk steg till maktpositioner inom underhållningsindustrin började James låtar hitta sin väg till alla möjliga oväntade platser. Hon sjöng till exempel vid öppningsceremonin för de olympiska spelen 1984. ”The Wallflower”, hennes första hit, användes i soundtracket till storfilmen Tillbaka till framtiden. James började också göra tillfälliga uppträdanden i TV-program.

År 1988, efter sju år utan skivkontrakt, släppte James Seven Year Itch på Island Records. Hon fortsatte att spela in i en rasande takt, och när 1990-talet började ta fart fann sig James upphöjd till en R&B-legend. Hon blev invald i Rock and Roll Hall of Fame 1993. År 1995 vann James sin första Grammy, efter flera nomineringar, för Mystery Lady, en samling låtar som förknippas med den stora Billie Holiday, som James länge hade identifierat sig med. Det är lite ironiskt att James första Grammy kom i jazzkategorin, efter att hon i 40 år hade jagat rhythm-and-blues-drömmar. Hennes uppföljande album, Time After Time, bestod också huvudsakligen av jazzstandards.

Med att ha återuppfunnit sig själv som jazzsångerska verkade James äntligen ha uppfyllt det löfte som vissa inom musikindustrin alltid hade sett hos henne. Kanske har samma demoner som hemsökt och hindrat hennes karriär under så lång tid samtidigt gett bränsle åt hennes drivkraft att lyckas. Som James konstaterade i sin självbiografi Rage to Live från 1995: ”Jag har lärt mig att leva med ilska. På sätt och vis är det min ilska som håller mig igång. Utan den skulle jag ha blivit piskad för länge sedan. Med den har jag fått många fler sånger att sjunga.”

James’ demoner kom dock ikapp henne med åren. Hon staplade på sig vikt tills hon hade svårt att gå. I flera år fick hon hjälp in på scenen i rullstol på grund av knäproblem som förvärrades av hennes vikt. Men när hon föll på en trottoar i New York och hade svårt att få upp sin nästan 400 kilo tunga kropp igen, visste James att hon behövde hjälp. Hon genomgick en gastrisk bypass-operation 2002 och gick ner ungefär 200 pund. James berättade för Ebony att hon tackar sin läkare för att han har ”räddat mitt liv”.

Mer än att återfå sin rörlighet upptäckte James dock en ny röst inom sig själv. Hon berättade för Ebony att hon efter operationen kunde sjunga ”lägre, högre och högre”. Med sin ”nya” röst omfamnade James både turnéer och studiosessioner och reste runt i landet för att uppträda och spela in nya album. För sina bidrag till bluesmusiken blev James invald i Blues Hall of Fame 2001. År 2003 hedrades James med en Grammy för sitt livsverk, en egen stjärna på Hollywoods Walk of Fame samt en Grammy för bästa samtida bluesalbum året därpå för Let’s Roll. James blev särskilt inspirerad av Martin Scorseses dokumentärfilm The Blues, producerad av PBS, och spelade in ett urval av traditionella blueslåtar på sitt album Blues to the Bone från 2004, för vilket hon vann en Grammy 2005. Vid nästan 70 års ålder visade James – som länge hade berättat om sin kärlek till musiken och fortsatte att imponera på publiken med sina högljudda och entusiastiska konserter – inget intresse för att gå i pension inom den närmaste tiden.

Väljda verk

Album

At Last, Cadet, 1961.

Etta James Sings for Lovers, Argo, 1962.

Etta James, Argo, 1962.

Etta James Rocks the House, Chess, 1963.

Top Ten, Cadet, 1963.

Queen of Soul, Argo, 1964.

Etta James Sings Funk, Chess, 1965.

Call My Name, Cadet, 1966.

Tell Mama, Cadet, 1967.

Losers Weepers, Cadet, 1970.

Etta James, Chess, 1973.

Come a Little Closer, Chess, 1974.

Peaches, Chess, 1974.

(Med Eddie ”Cleanhead” Vinson) Blues in the Night, Fantasy, 1986.

Seven Year Itch, Island, 1988.

Stickin’ to My Guns, Island, 1990.

The Right Time, Rounder, 1992.

How Strong is a Woman, Island, 1993.

Mystery Lady: The Songs of Billie Holiday, Private, 1994.

Etta James Live from San Francisco, Private, 1994.

Time After Time, Private, 1995.

Love’s Been Rough on Me, Private, 1997.

Life, Love and the Blues, Private, 1998.

Heart of a Woman, Private, 1999.

Matriarch of the Blues, Private, 2000.

Blue Gardenia, Private, 2001.

Burnin’ Down the House, Private, 2002.

Let’s Roll, Private, 2003.

Blues to the Bone, RCA, 2004.

Källor

Böcker

James, Etta (med David Ritz), Rage to Survive, Villard, 1995.

Periodika

Ebony, september 2003, s. 174.

Essence, januari 2004, s. 158.

Jet, 12 maj 2003, s. 45.

Living Blues, höst/vinter 1982, s. 12.

Los Angeles Times, 2 augusti 1995, s. F1.

Newsweek, 21 november 1994, s. 98.

Rolling Stone, 10 augusti 1978, s. 22.

On-line

Etta James, www.etta-james.com (31 maj 2005).

-Robert R. Jacobson och

Sara Pendergast

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.