Polyklorerade bifenyler är syntetiska klorerade kolväteföreningar som började framställas kommersiellt på trettiotalet och som har använts i stor utsträckning inom den elektrotekniska industrin. Även om deras produktion upphörde för över 25 år sedan inkluderade Stockholmskonventionen dessa föreningar i förteckningen över långlivade organiska föroreningar (POP). Människor fortsätter faktiskt att utsättas för PCB:s toxiska effekter på grund av deras motståndskraft mot kemisk och biologisk nedbrytning, deras förmåga till bioackumulering och deras långa halveringstid. Studier som hittills utförts har visat på ett möjligt samband mellan exponering för polyklorerade bifenyler och ökad risk för vissa typer av cancer (bröst-, prostata-, testikel-, äggstocks- och livmodercancer). Det har också föreslagits att dessa föreningar kan fungera som endokrinstörande ämnen och orsaka infertilitet samt andra hormonreglerade störningar. PCB ackumuleras i organismer genom näringskedjan, och maten är därför den viktigaste exponeringskällan för människor: den står för över 90 % av exponeringen, och de högsta koncentrationerna återfinns i fisk (t.ex. lax och skaldjur), mejeriprodukter (särskilt mjölk och smör) och animaliskt fett. Dessutom utgör avfallshögar, olagligt bortskaffande av oljeavfall och förbränning av vissa avfallsprodukter i förbränningsanläggningar källor till miljöföroreningar. Sedan dess har koncentrationerna av polyklorerade bifenyler gradvis minskat i alla miljökomponenter (vatten, luft, jord och sediment), i fisk, i andra livsmedelsprodukter och slutligen även i människor, vilket tyder på att de risker som är förknippade med dem också har minskat.