Postherpetisk klåda (PHI), liksom postherpetisk neuralgi (PHN), uppträder hos patienter med bältros som har kvarstående nervskador efter att utslagen avklingat. Det neuropatiska klådatillståndet orsakas när herpes zoster (HZ)-viruset dödar eller skadar de neuroner som förmedlar normala klåda- och smärtkänslor. PHI får mindre uppmärksamhet än PHN, men det är lika handikappande och är en utmaning att behandla.
Många fall av bältros föregås eller åtföljs av klåda eller smärta. Hos äldre eller svårare drabbade patienter med de allvarligaste nervskadorna kan mild eller svår smärta och klåda pågå i månader eller år.
PHI är vanligast efter bältros som drabbar huvudet eller halsen. PHI och PHN, som kan förekomma tillsammans, är mer utbredda och längre varande hos äldre eftersom de har sämre förmåga att regenerera de nervceller som skadats av bältros.
PHI tros vara ett resultat av att isolerade kvarvarande nervfibrer avfyras när de inte ska, vilket ger falska förnimmelser som lurar det centrala nervsystemet. Patienterna rapporterar ofta att de känner insekter på huden när det inte finns några.
Neurologen Anne Louise Oaklander, MD, chef för nervavdelningen vid Massachusetts General Hospital och Harvard Medical School, påpekar att även om klåda och smärta är skilda förnimmelser är de nära besläktade och är de två viktigaste nociffensiva förnimmelserna. ”Klåda och smärta har till uppgift att skydda oss från skadliga stimuli”, säger hon.
När klåda utvecklas i normal hud kommer en person bara att klia sig tills han eller hon utlöser smärta som får honom eller henne att sluta. Vid PHI har huden ibland nedsatt känsel på grund av den bältrosinducerade nervskadan. Om kliandet inte är smärtsamt kan patienterna fortsätta att klia för länge, vilket ibland resulterar i självskada.
Oaklander säger att en stor del av den neuropatiska klådan uppstår när patienten sover och inte kan kontrollera sig själv. År 2002 publicerade hon ett extremt exempel på svårhanterlig postherpetisk klåda hos en 39-årig kvinna med nervskada och hudöverkänslighet efter att ha haft bältros över ena ögat.
Patientens smärtfria kliande av sin ständigt kliande panna öppnade ett sår genom skallen och in i hjärnan trots försök att stoppa henne. Oaklander lugnade slutligen klådan och kliandet genom att administrera bupivakain via en kateter direkt i pannan flera gånger om dagen. Denna behandling gjorde att såret kunde stängas.
PHI och PHN reagerar ofta på samma mediciner. ”Det anmärkningsvärda undantaget är opioider”, förklarar Oaklander. ”Personer som har både postherpetisk klåda och postherpetisk smärta kanske vill undvika opioider eftersom opioider kan förvärra klådan.”
Behandlingen av PHI är inriktad på att dämpa den neuronala avfyrningen. Vanligtvis innebär detta användning av injicerbara eller topiska lokalbedövningsmedel, inklusive lidokain transdermala plåster och capsaicin, som bedövar den drabbade huden. Natriumkanalblockerare som tricykliska läkemedel förskrivs också. Antihistaminer och topiska steroider som ofta används för att lindra symptomatisk klåda är i allmänhet ineffektiva vid neuropatisk klåda.