RN:s och APRN:s arbetar tillsammans för att uppnå samma mål: kompetent och medmänsklig patientvård. Deras roller för att uppnå detta uppdrag är dock generellt sett olika. Undersköterskor ger direkt patientvård enligt patientens medicinska plan, medan APRN:er skapar denna patientvårdsplan tillsammans med andra avancerade yrkesutövare och övervakar annan medicinsk personal, inklusive undersköterskor och medicinska assistenter. APRNs har också i allmänhet en bredare patientövervakning, eftersom de ofta har en större patientbelastning än RNs, och kan ha mer långsiktiga relationer med patienterna, beroende på den medicinska miljön. Till exempel kan APRN:s inom primärvården ofta fungera som den primära vårdgivaren för en uppsättning patienter och kan därför arbeta med en viss patient i månader, om inte år.

RN:s ger medicinskt stöd och förebyggande vård till patienterna vid sängen och utför de uppgifter som krävs för att övervaka och upprätthålla patienternas hälsa. Deras ansvarsområden omfattar bland annat att utföra fysiska bedömningar, beställa laboratorier, använda medicinsk utrustning och administrera mediciner. Även om de vanligtvis inte får någon akademisk utbildning för att arbeta med särskilda patientgrupper kan RNs ibland fokusera på särskilda typer av patienter eller medicinska tillstånd. Till exempel arbetar intensivvårdsutbildade sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningar med svårt skadade eller sjuka patienter, medan förlossningsutbildade sjuksköterskor arbetar med gravida mödrar och deras nyfödda barn.

APRN:s utför alla de ovan nämnda ansvarsområden som sjuksköterskor gör, men med ytterligare ansvar för att samordna patientvården och använda specialkunskaper för att hantera komplexa patienters tillstånd. Bland de olika typerna av APRNs finns bland annat nurse practitioners (NPs), certified nurse midwives (CNMs), certified registered nurse anesthetists (CRNAs) och clinical nurse specialists (CNSs). Nedan följer en kort sammanfattning av varje typ av APRN:

• Sjuksköterskor (Nurse Practitioners (NPs)) är specialiserade vårdgivare och ledare som har utbildning och sakkunskap för att ta hand om patienter på ungefär samma sätt som läkare, dvs. att de ger direkt vård och även samordnar vården. Deras uppgifter varierar beroende på deras specialisering och den miljö där de arbetar, men omfattar vanligtvis utvärdering av patientens hälsotillstånd och sjukdomshistoria för att skapa en vårdplan, samordning av utskrivningar av patienter och överföringar till andra medicinska enheter, ledning av legitimerade sjuksköterskor och medicinska assistenter i den gemensamma vården av patienterna, utförande av ingrepp och administrering av medicinska behandlingar vid behov samt utbildning av patienterna om förebyggande hälsovård och hantering av deras tillstånd. Sjuksköterskor tenderar att specialisera sig på vård av specifika populationer, t.ex. barn, äldre patienter, kvinnor, familjer eller psykiatriska patienter. Efter att ha fått sin MSN- eller DNP-utbildning kommer registrerade sjuksköterskor som vill bli sjuksköterskepraktiker vanligtvis att avlägga en certifieringsexamen i sin önskade specialitet genom antingen American Nurses Credentialing Center (ANCC) eller American Academy of Nurse Practitioners (AANP).

• Certifierade sjuksköterskor med barnmorskeutbildning (CNM) har specialiserat sig på att ta hand om kvinnor före, under och efter en graviditet, stödja kvinnor under förlossning och förlossning och ta hand om nyfödda spädbarn. De tillhandahåller gynekologiska undersökningar, förlossningsvård och familjeplaneringstjänster. De ger också råd till kvinnor under deras reproduktiva år om hur de ska upprätthålla sin reproduktiva hälsa och ger gravida kvinnor råd om hur de ska ta hand om sig själva under graviditeten. Efter att ha tagit examen från sitt examensprogram för barnmorskor måste blivande CNM:s avlägga och klara ett certifieringsprov som administreras av American Midwifery Certification Board (AMCB).

• Certifierade registrerade sjuksköterskeanestesiologer (CRNA:s) administrerar anestesi till patienter som genomgår kirurgi, som är i behov av stabilisering och behandling av trauma eller som behöver palliativ vård. CRNA:s ansvarar också för att utarbeta en anestesiplan för varje patient som de arbetar med och för att ge råd till patienterna om anestesiförfarandet före administrering. Efter att ha avslutat sin forskarutbildning i anestesisjuksköterska måste RNs avlägga ett nationellt certifieringsprov som administreras av National Board of Certification and Recertification for Nurse Anesthetists (NBCRNA).

• Kliniska sjuksköterskespecialister (CNSs) liknar sjuksköterskor i det avseendet att de tillhandahåller direkt patientvård, samtidigt som de tar på sig ett större administrativt och ledarskapsmässigt ansvar för att förbättra vårdsystemen i den miljö där de arbetar. Kliniska sjuksköterskespecialister, liksom sjuksköterskor, specialiserar sig ofta på att hjälpa en viss sektor av den totala patientpopulationen, t.ex. kvinnor, psykiatriska patienter eller grupper med sämre förutsättningar. Efter avslutad sjuksköterskeutbildning måste RNs som vill bli kliniska sjuksköterskespecialister avlägga ett certifieringsprov som administreras av ANCC.

De centrala skillnaderna mellan personalens sjuksköterskeutbildning och avancerad sjuksköterskeutbildning

Som karriärbeskrivningarna ovan illustrerar måste alla APRNs erhålla en avancerad certifiering inom ett specifikt område för sjuksköterskeutövning, och de har den akademiska utbildningen och den ytterligare kliniska erfarenheten för att kunna övervaka alla aspekter av patienternas medicinska vård. Dessutom måste APRN:erna använda mer av sina analytiska och organisatoriska färdigheter i förhållande till sina färdigheter i direkt vård vid sängkanten när de går in i en roll som vårdgivare med avancerad praktik. På grund av deras ökade ansvar inom områdena vårdkoordinering, analys av medicinska data och ledarskap i teamet, har APRN:er i allmänhet inte lika ofta ansvar för vård vid sängkanten som sjuksköterskor. Övergången från att vara en RN till att bli en APRN kräver att man delegerar ansvar till andra i ett team och att man till viss del tar bort sig själv från den direkta vårdarrollen.

Istället för dessa direkta vårduppgifter finns ett ökat ansvar för vårdledning, vilket ofta innebär en mer långsiktig relation med patienterna, även om den direkta vårdkontakten är minskad. Till exempel kan APRNs som fungerar som patienternas primära vårdgivare (t.ex. familjesjuksköterskor, barnprimärvårdssjuksköterskor eller primärvårdssjuksköterskor för vuxna och äldre) upprätthålla en arbetsrelation med sina patienter i månader, om inte år, medan RNs i primärvårdsmiljöer kanske bara träffar patienterna kort under kontrollbesök eller för att ta itu med milda eller måttliga besvär. I akut- eller intensivvårdsmiljöer kan APRNs, t.ex. adult-gerontology acute care nurse practitioners eller psychiatric mental health nurse practitioners, följa en patient från inskrivning på sjukhus till utskrivning eller överföring till en annan sjukvårdsinrättning, medan RNs i dessa miljöer i allmänhet inte fortsätter att arbeta med patienterna utöver att utföra vårduppgifter vid sängkanten.

APRNs fullföljer flera år av utbildning på forskarnivå, och denna utbildning förbereder dem för att ta itu med komplexa hälsoproblem hos patienterna, som RNs kanske inte har beredskap för att identifiera och behandla. Medan till exempel en sjuksköterska som arbetar på förlossningsavdelningen kan vara beredd att utföra uppgifter för att stödja en mors hälsa under förlossningen, har certifierade barnmorskor utbildning för att övervaka en mors hälsa under hela graviditeten och för att ge vård till en mor före, under och efter förlossningen. På samma sätt kan en sjuksköterska inom akutvården vara skicklig på att stabilisera patienter och ge dem den behandling de behöver, men en sjuksköterska inom akutvården är kvalificerad för att diagnostisera patientens hälsoproblem och övervaka patientens vård under hela hans eller hennes vistelse i slutenvården eller intensivvården.

Det är dessutom så att APRNs har behörighet att arbeta i stort sett oberoende av övervakning. För närvarande ger 22 delstater och District of Columbia APRNs full behörighet att utöva yrket, medan 16 delstater ger begränsad behörighet att utöva yrket och 12 delstater ger begränsad behörighet att utöva yrket. Även i de stater som fortfarande kräver att APRNs ska övervakas av en läkare är APRNs kvalificerade för att leda sjuksköterskor och andra medlemmar av det medicinska teamet, och de behöver inte samma grad av övervakning eller styrning som RNs gör i samma medicinska miljö. Med denna ökade självständighet följer både ökad ansvarsskyldighet och ökat ansvar, vilket kan vara stressande när svåra eller komplicerade beslut måste fattas om patientens vård. Många APRN:er anser dock att förmågan att självständigt utvärdera, diagnostisera, ge råd och behandla patienter samt att utarbeta vårdplaner för patienterna och vägleda den medicinska personalen vid tillhandahållandet av vården är givande på ett professionellt och personligt plan.

Trots dessa skillnader mellan legitimerade sjuksköterskor och APRN:er är det viktigt att notera att kärnan i avancerad praktik för legitimerad sjuksköterska är densamma som i legitimerad sjuksköterskeyrket, i det avseendet att båda fokuserar på kompetent, snabb och uppmärksam vård av patienterna. Båda typerna av roller kräver också en stark förmåga att lyssna, kliniskt och kritiskt tänkande. Vidare kan RN:s och APRN:s roll och ansvarsområden överlappa varandra beroende på den medicinska miljön, individens grad av erfarenhet och andra faktorer. Till exempel kan vissa APRNs ta på sig mer direkt kliniskt ansvar som överlappar med sina RN-kollegors uppgifter, medan vissa RNs som har stor erfarenhet inom ett visst område kan ta på sig ledarskap och ansvar för vårdsamordning i den mån deras position och meriter tillåter det.