Enligt FN ”är fattigdom i grunden ett förnekande av valmöjligheter och en kränkning av mänsklig värdighet”. Det innebär brist på grundläggande förmåga att delta effektivt i samhället. Det innebär att man inte har tillräckligt med mat och kläder för en familj, att man inte har en skola eller klinik att gå till, att man inte har mark att odla sin mat på eller ett arbete för att försörja sig, att man inte har tillgång till krediter. Det innebär osäkerhet, maktlöshet och utestängning av individer, hushåll och samhällen. Det innebär att man är utsatt för våld, och det innebär ofta att man lever i marginella eller ömtåliga miljöer, utan tillgång till rent vatten eller sanitet”. (FN:s uttalande, juni 1998 – undertecknat av cheferna för alla FN-organ)

Fattigdom är en socioekonomisk fråga. Socioekonomiska frågor är faktorer som har ett negativt inflytande på en individs ekonomiska verksamhet, däribland: brist på utbildning, kulturell och religiös diskriminering, överbefolkning, arbetslöshet och korruption. Fattigdom är också en variabel som bestämmer ens socioekonomiska status – det vill säga en individs eller grupps position inom en hierarkisk social struktur som beror på en kombination av variabler, bland annat yrke, utbildning, inkomst, förmögenhet och bostadsort.

I Kanada just nu:

• Ett av tio barn är fattigt.
• Kanadas barnfattigdom på 15 procent är tre gånger så hög som i Sverige, Norge eller Finland.
• Varje månad använder sig 770 000 personer i Kanada av matbanker. Fyrtio procent av dem som är beroende av livsmedelsbanker är barn.