För 1972 års produktion återupplivade Ford Courier-namnet efter 12 års uppehåll och använde det till sin första kompakta pickup, en omprofilerad version av Mazda B-serien. Modellserien, som såldes över hela världen, var den första produkten som marknadsfördes gemensamt mellan de två tillverkarna och inledde en allians som skulle bestå fram till 2020 års produktion.
Första generationen (1972-1976)Redigera
I början av 1970-talet tillämpades Ford Courier-namnet på Mazda B-serien, en kompakt pickup tillverkad av Mazda. Den hade bättre bränsleekonomi än de fullstora pickuperna på den tiden. Courier tillverkades av Toyo Kogyo (Mazda) och importerades till Nordamerika och såldes av Ford Motor Company som ett svar på den oförutsedda populariteten hos de små pickuparna från Toyota och Nissan/Datsun. Den upptog det marknadssegment som tidigare innehades av den Ford Falcon-baserade Ranchero när den plattformen uppgraderades till den större Ford Fairlane 1966.
Som de andra minipickuparna på den tiden hade den en fyrcylindrig motor på 1 272 cc (1,3 L; 77,6 cu in), en fyrväxlad manuell växellåda, bakhjulsdrift, en imponerande lastkapacitet på 635 kg med tanke på storleken och ett ganska lågt pris jämfört med fullstora pickupar på den tiden. För att kringgå ”kycklingskatten” på lätta lastbilar på 25 % importerades Couriers (liksom Chevrolet LUV:s) i konfigurationer med ”hyttchassi”, som innefattade hela den lätta lastbilen – utan lastutrymme eller lastbilsbädd – och som endast omfattades av en tull på 4 %. Därefter monterades en lastbilsbädd på chassit och fordonet kunde säljas som en lätt lastbil.
Karossens styling var i praktiken densamma som för den närstående Mazda B-serien, men dess frontstyling var unik genom att grillen var utformad för att efterlikna den större Ford F-serien, och stora enkelstrålkastare i stället för B-seriens mindre dubbla enheter.
När Courier introducerades hade den som standard en 1,8-liters motor med överliggande kammarmotor som producerade 74 hk (55 kW) vid 5 070 varv per minut och 92 lb-ft (125 N-m) vid 3 500 varv per minut. En fyrväxlad manuell växellåda var standard och en treväxlad automatväxel var tillval. Ett femväxlat manuellt alternativ introducerades för modellåret 1976.
Couriers märke ändrades några gånger under den första generationen. År 1972 och 1973 stod det ”COURIER” i stora upphöjda bokstäver på bakluckan, med ett litet ”FORD”-emblem uppe till vänster. 1972 års modell har ett litet ”COURIER”-märke på huvens främre förarsidekant, och från 1973 till 1976 stod det ”FORD” på huven. Från och med 1974 års modell står det ”FORD” med stora bokstäver på bakluckan, med ett litet ”COURIER”-märke längst ned till höger. År 1976 förlängdes hytten med 76 mm (3 tum) och grillen fick en extra klädsel.
Andra generationen (1977-1985)Edit
Början 1977, Ford gav Courier ett nytt utseende och övergick till den mer blockiga, kantiga stilen som är utmärkande för 1980-talets fordonsdesign. År 1979 ökades basmodellens motor till 1,8 liter (1 796 cc).
Lastbilen kunde fås med främre skivbromsar och ett Ford-byggt motoralternativ med 2,3-liters motor (som var samma som i Ford Pinto & Mustang II och Mercury Bobcat & Capri). Det viktigaste kännetecknet för att identifiera Courier från Mazda B-serien var fortfarande de singulära strålkastarna, även om park- och blinkersljusen placerades i grillen från och med ’78 (77:orna hade fortfarande blinkersljusen i stötfångaren). 1979 utökades basmodellen till 2,0 liter (120,1 CID). Den valfria Ford-motorn på 2,3 liter (140 cid) tillverkades i Brasilien.Courier fanns aldrig tillgänglig med en dieselmotor i USA. Mazda B2200 från 1980 kunde dock fås med S2, en Perkins-byggd 4.135 (fyrcylindrig, 135-cid) 2,2-liters dieselmotor med en effekt på 66 hk (49 kW) vid 2 100 varv per minut. Samma dieselmotor fanns i 1983 och 1984 års Ford Rangers, men den ersattes av Mitsubishis 4D55T 2,3-liters turbodieselmotor (används även i Mitsubishis egen Mighty Max och Dodge Ram 50) för 1985-1987 års Ford Rangers.
Courier fortsatte att säljas i Nordamerika fram till modellåret 1982. För 1983 introducerade Ford sin egen Ford Ranger för att fylla sitt segment för kompakta lastbilar i USA och Kanada, vilket i praktiken ersatte Courier. På andra marknader (t.ex. Australien) fortsatte dock denna generation Courier fram till modellåret 1985, då nästa generation introducerades. Australiensiska modeller fick en ansiktslyftning runt 1982/1983.
Mellan 1979 och 1982 tillverkades ett antal elektriska Ford Couriers. Jet Industries köpte ”fordonsglidare” (Ford Courier-karosserier utan motor) och satte in en serie likströmsmotor och blybatterier för att producera Jet Industries ElectraVan 750. Dessa såldes främst som servicelastbilar, i allmänhet till lokala myndigheter. De hade en topphastighet på 113 km/tim och kunde köra mellan 50 och 60 mil (97 km) på en full laddning. Ett antal av dessa fordon finns fortfarande kvar, vanligtvis med uppgraderade motorstyrsystem och batteripaket med högre spänning.
Tredje generationen (1985-1998)Edit
Kopplat med 1985 års omdesign av Mazda av Proceed/B-serien, fick Courier en större, modernare hytt. Nya tillval var bland annat femväxlad manuell växellåda, fyrhjulsdrift och en V6-motor. För första gången fanns förlängda och fyrdörrars hytter tillgängliga.
På samma sätt som den nordamerikanska Ford Ranger blev donatorplattformen för Ford Explorer SUV, skulle en sport utility baseras på denna version av Courier. Den fick namnet Ford Raider (och motsvarande Mazda Proceed Marvie) och såldes från 1991 till 1997.
Fjärde generationen (1998-2007)Redigera
Under 1998, Mazda släppte en helt ny design av B-serien och Ford antog Ranger-namnet för både Mazda- och Ford-producerade kompakta lastbilar. Denna Ranger såldes över hela världen, med undantag för Nordamerika (och vissa latinamerikanska marknader).
Ford Australia fortsatte att använda namnskylten Ford Courier och sålde den fram till 2006 i Australien och Nya Zeeland.