Den information som hittills presenterats i det här kapitlet är tillräcklig för att utforma ett grundläggande experiment. När det är dags att genomföra detta experiment uppstår dock flera ytterligare praktiska frågor. I det här avsnittet tar vi upp några av dessa frågor och hur man kan hantera dem. Mycket av denna information gäller för icke-experimentella studier såväl som experimentella.

Självklart bör du i början av varje forskningsprojekt fundera på hur du ska få tag på dina deltagare. Om du inte har tillgång till personer med schizofreni eller fängslade ungdomsbrottslingar, till exempel, är det ingen idé att utforma en studie som fokuserar på dessa populationer. Men även om du planerar att använda ett bekvämlighetsurval måste du rekrytera deltagare till din studie.

Det finns flera tillvägagångssätt för att rekrytera deltagare. En är att använda deltagare från en formell ämnespool – en etablerad grupp av personer som har gått med på att bli kontaktade om deltagande i forskningsstudier. På många högskolor och universitet finns det till exempel en ämnespool som består av studenter som är inskrivna i introduktionskurser i psykologi och som måste delta i ett visst antal studier för att uppfylla ett kurskrav. Forskarna lägger ut beskrivningar av sina studier och studenterna anmäler sig för att delta, vanligtvis via ett onlinesystem. Deltagare som inte ingår i ämnespooler kan också rekryteras genom att lägga ut eller publicera annonser eller genom att göra personliga vädjanden till grupper som representerar den berörda populationen. En forskare som är intresserad av att studera äldre vuxna kan till exempel ordna ett tal vid ett möte med de boende på ett äldreboende för att förklara studien och be om frivilliga.

I många fältexperiment är uppgiften inte att rekrytera deltagare utan att välja ut dem. Forskarna Nicolas Guéguen och Marie-Agnès de Gail genomförde till exempel ett fältexperiment om effekten av att bli leende tilltalad på att hjälpa, där deltagarna var shoppare på en stormarknad. En medhjälpare som gick nerför en trappa tittade direkt på en shoppare som gick uppför trappan och antingen log eller inte log. Strax därefter stötte shopparen på en annan person som tappade några datordisketter på marken. Den beroende variabeln var huruvida shopparen stannade för att hjälpa till att plocka upp disketterna (Guéguen & de Gail, 2003) Observera att dessa deltagare inte ”rekryterades”, men forskarna var ändå tvungna att välja ut dem bland alla shoppare som tog trappan den dagen. Det är oerhört viktigt att den här typen av urval sker enligt ett väldefinierat regelverk som fastställs innan datainsamlingen börjar och som kan förklaras tydligt efteråt. I det här fallet fick förtroendemannen vid varje tur i trappan instruktioner om att stirra på den första person han stötte på som verkade vara mellan 20 och 50 år gammal. Endast om personen tittade tillbaka blev han eller hon en deltagare i studien. Poängen med att ha en väldefinierad urvalsregel är att undvika bias i urvalet av deltagare. Om till exempel den förbundna personen fritt kunde välja vilka shoppare han skulle titta på, skulle han kanske välja vänliga shoppare när han var inställd på att le och ovänliga shoppare när han inte var inställd på att le. Som vi kommer att se inom kort kan sådana bias vara helt oavsiktliga.

Standardisering av förfarandet

Det är förvånansvärt lätt att införa främmande variabler under förfarandet. Samma experimentator kan till exempel ge tydliga instruktioner till en deltagare men vaga instruktioner till en annan. Eller en experimentator kanske hälsar deltagarna varmt medan en annan knappt har ögonkontakt med dem. I den mån sådana variabler påverkar deltagarnas beteende bidrar de till bruset i uppgifterna och gör det svårare att upptäcka effekten av den oberoende variabeln. Om de varierar mellan olika förhållanden blir de förväxlingsvariabler och ger alternativa förklaringar till resultaten. Om till exempel deltagarna i en behandlingsgrupp testas av en varm och vänlig testledare och deltagarna i en kontrollgrupp testas av en kall och ovänlig testledare, kan det som verkar vara en effekt av behandlingen i själva verket vara en effekt av testledarens attityd. När det finns flera försöksledare är möjligheten att införa främmande variabler ännu större, men det är ofta nödvändigt av praktiska skäl.

Forskaren Robert Rosenthal har ägnat en stor del av sin karriär åt att visa att denna typ av oavsiktlig variation i förfarandet faktiskt påverkar deltagarnas beteende. En viktig källa till sådan variation är dessutom försöksledarens förväntningar på hur deltagarna ”bör” bete sig i experimentet. Detta resultat kallas experimentatorns förväntanseffekt (Rosenthal, 1976) Om en experimentator till exempel förväntar sig att deltagarna i en behandlingsgrupp ska prestera bättre på en uppgift än deltagarna i en kontrollgrupp, kan han eller hon oavsiktligt ge deltagarna i behandlingsgruppen tydligare instruktioner eller mer uppmuntran eller låta dem få mer tid på sig att slutföra uppgiften. I ett slående exempel lät Rosenthal och Kermit Fode flera studenter i en laboratoriekurs i psykologi träna råttor att springa genom en labyrint. Trots att råttorna var genetiskt likartade fick några av studenterna veta att de arbetade med ”labyrint-glada” råttor som hade avlats fram för att vara goda inlärare, och andra studenter fick veta att de arbetade med ”labyrint-tråkiga” råttor som hade avlats fram för att vara dåliga inlärare. Under fem dagars träning gjorde de ”labyrintglada” råttorna fler korrekta svar, gjorde rätt svar snabbare och förbättrades mer stadigt än de ”labyrintdåliga” råttorna (Rosenthal & Fode, 1963). Det måste helt klart ha varit elevernas förväntningar på hur råttorna skulle prestera som gjorde skillnaden. Men hur? Några ledtrådar kommer från uppgifter som samlades in i slutet av studien, som visade att elever som förväntade sig att deras råttor skulle lära sig snabbt kände sig mer positivt inställda till sina djur och rapporterade att de betedde sig vänligare mot dem (t.ex. hanterade dem mer).

Sättet att minimera oavsiktliga variationer i förfarandet är att standardisera det i så stor utsträckning som möjligt, så att det utförs på samma sätt för alla deltagare, oberoende av i vilket tillstånd de befinner sig. Här finns flera sätt att göra detta:

• Skapa ett skriftligt protokoll som specificerar allt som försöksledarna ska göra och säga från det att de hälsar på deltagarna till det att de avskedar dem.
• Skapa standardinstruktioner som deltagarna själva läser eller som försöksledaren läser upp ordagrant för dem.
• Automatisera resten av förfarandet i största möjliga mån genom att använda programvarupaket för detta ändamål eller till och med enkla datordiaplanscher.
• Förutse deltagarnas frågor och ta antingen upp och besvara dem i instruktionerna eller ta fram standardsvar för dem.
• Utbilda flera försöksledare i protokollet tillsammans och låt dem öva på varandra.
• Se till att varje försöksledare testar deltagarna i alla förhållanden.

En annan bra metod är att ordna så att försöksledarna är ”blinda” för forskningsfrågan eller för det tillstånd som varje deltagare testas i. Tanken är att minimera experimentatörens förväntningseffekter genom att minimera experimentatörernas förväntningar. I en läkemedelsstudie där varje deltagare får läkemedlet eller en placebo är det till exempel ofta så att varken deltagarna eller den försöksperson som interagerar med deltagarna vet vilket tillstånd han eller hon har tilldelats. Eftersom både deltagarna och försöksledarna är blinda för tillståndet kallas denna teknik för en dubbelblind studie. (En enkelblind studie är en studie där deltagaren, men inte försöksledaren, är blind för tillståndet). Naturligtvis finns det många tillfällen då denna blindning inte är möjlig. Om du till exempel både är undersökaren och den enda försöksledaren är det inte möjligt för dig att förbli blind för forskningsfrågan. Dessutom måste försöksledaren i många studier känna till tillståndet eftersom han eller hon måste utföra förfarandet på ett annat sätt i de olika tillstånden.

Redovisning

Det är viktigt att föra bra protokoll när man utför ett experiment. Som vi diskuterade tidigare är det typiskt för försöksledare att skapa en skriftlig sekvens av villkor innan studien börjar och sedan testa varje ny deltagare i nästa villkor i sekvensen. När du testar dem är det en bra idé att till denna lista lägga till grundläggande demografisk information, datum, tid och plats för testet samt namnet på den experimentator som utförde testet. Det är också bra att ha en plats där försöksledaren kan skriva ner kommentarer om ovanliga händelser (t.ex. en förvirrad eller icke samarbetsvillig deltagare) eller frågor som dyker upp. Denna typ av information kan vara användbar senare om du bestämmer dig för att analysera könsskillnader eller effekter av olika försöksledare, eller om en fråga dyker upp om en viss deltagare eller ett visst testtillfälle.

Det kan också vara användbart att tilldela varje deltagare ett identifikationsnummer när du testar dem. Det räcker oftast med att bara numrera dem i följd med början på 1. Detta nummer kan sedan också skrivas på alla svarsblad eller frågeformulär som deltagarna genererar, vilket gör det lättare att hålla dem samman.

Pilottestning

Det är alltid en bra idé att genomföra ett pilottest av ditt experiment. Ett pilottest är en studie i liten skala som genomförs för att se till att ett nytt förfarande fungerar som planerat. I ett pilottest kan du rekrytera deltagare formellt (t.ex. från en etablerad deltagarpool) eller så kan du rekrytera dem informellt bland familjemedlemmar, vänner, klasskamrater och så vidare. Antalet deltagare kan vara litet, men det bör vara tillräckligt för att ge dig förtroende för att ditt förfarande fungerar som planerat. Det finns flera viktiga frågor som du kan besvara genom att genomföra ett pilottest:

• Förstår deltagarna instruktionerna?
• Vilken typ av missförstånd har deltagarna, vilken typ av misstag gör de och vilken typ av frågor ställer de?
• Får deltagarna tråkigt eller blir de frustrerade?
• Är en indirekt manipulation effektiv? (Du måste inkludera en manipuleringskontroll.)
• Kan deltagarna gissa sig till forskningsfrågan eller hypotesen?
• Hur lång tid tar proceduren?
• Fungerar datorprogrammen eller andra automatiserade förfaranden som de ska?
• Registreras data på rätt sätt?

För att kunna svara på en del av dessa frågor måste du förstås observera deltagarna noga under förfarandet och tala med dem om det efteråt. Deltagarna är ofta tveksamma till att kritisera en studie inför forskaren, så se till att de förstår att deras deltagande är en del av ett pilottest och att du är genuint intresserad av feedback som kan hjälpa dig att förbättra förfarandet. Om förfarandet fungerar som planerat kan du fortsätta med själva studien. Om det finns problem som måste lösas kan du lösa dem, pilottesta det nya förfarandet och fortsätta med denna process tills du är redo att gå vidare.