Vi har bara vaga intryck och begränsade biografiska rapporter om Aristoteles, som på medeltiden kallades ”mästaren för dem som vet”. Våra knappa vittnesmål kommer från brev, dikter och annat material från Stagira, Delfi och Aten. Dessutom är den antika biografin inte bortom all misstanke, eftersom den har sammanställts långt efter Aristoteles livstid. Till exempel är den mest kända texten, Diogenes Laertius’ Lives and Opinions of the Eminent Philosophers (220 e.Kr.), en blandning av fakta och fiktion. Diogenes har följande att rapportera om Aristoteles: ”Han talade med en lism, och han hade också svaga ben och små ögon, men han klädde sig elegant och var iögonfallande genom sitt användande av ringar och sin frisyr.”
Om Aristoteles var en sådan dandy kommer vi kanske aldrig att få veta, men det är säkert att hans liv och arbete sammanföll med den grekiska polisens undergång. Aristoteles bevittnade Atens och Thebes nederlag mot Filip II vid Chaeronea (338 f.v.t.), och det verkar som om han var handledare för Filips son, Alexander den store.
Förd 384 f.v.t. i Stagira, i nordvästra Grekland, var Aristoteles, till skillnad från Platon, inte en ättling till den högt födda atenska aristokratin, inte ens en medborgare i Aten. Han var en bosatt utlänning (en ”metic”), en utlänning som var berövad sina politiska rättigheter. Trots detta kom han från en känd familj. Hans far Nikomachos var kunglig läkare vid det makedonska hovet. Aristoteles fick en förstklassig utbildning, som övervakades av hans förmyndare efter faderns död. År 367, vid sjutton års ålder, reste Aristoteles på grund av spänningar vid hovet till Aten för att studera med Platon. Platons akademi var då det mest kända intellektuella centret i den grekiska världen, och människor kom från alla håll för att studera, lära sig och undervisa.
Under de följande tjugo åren (367-347) studerade Aristoteles tillsammans med Platon och andra medlemmar av akademin-Speusippus, Xenokrates och Eudoxus från Cnidus. Under denna första vistelse i Aten började Aristoteles föreläsa med en tavla och använde sig av olika vetenskapliga instrument och astronomiska kartor, och han producerade uppenbarligen de första utkasten till sina verk om fysik, metafysik, etik, politik och retorik. Platon, akademins grundare och ledare, var fyrtiofem år äldre än Aristoteles, och även om vi inte har några tillförlitliga uppgifter om deras förhållande har vi Aristoteles egna ord om sin lärare: ”Naturligtvis står en sådan undersökning i strid med oss, med tanke på att de som introducerade dessa idéer var våra vänner. Men … för att bevara sanningen tycks vi vara tvungna att inte skona våra egna känslor, eftersom vi är filosofer….”. Därav det berömda latinska diktum som tillskrivs Aristoteles (fritt omskrivet från grekiskan i Nikomachisk etik): amicus Plato, sed magis amica veritas, ”Platon är en vän, men sanningen är en bättre vän.”
Aristoteles tycks inte ha engagerat sig särskilt mycket i de politiska frågorna i polisen, även om han grundade politiken som en självständig vetenskap. Med detta sagt agerade han som medlare mellan Makedonien och olika grekiska städer, vilket medborgarna i Aten var tacksamma för. Det mesta av hans tid gick åt till studier, forskning och undervisning. Om man ska tro de antika rapporterna talade Aristoteles med skarpsinnig humor och kunde hålla tydliga och fängslande föreläsningar. Han var en flitig läsare, samlare och tänkare som alltid var öppen för världen och lärde sig dess vägar, långt bortom bara akademins läror. Han var mästerligt bevandrad i sofisternas, försokratikernas och de medicinska författarnas verk, liksom i grekisk lyrik, epik och dramatik samt i sin världs olika konstitutioner.
Efter Platons död lämnade Aristoteles, vid trettioåtta års ålder, Aten på grund av politisk fara. Han ansågs vara alltför vänligt inställd till makedonierna, som hotade Greklands frihet, och gav sig tillsammans med sin vän Hermias av Atarneus ut på sina reseår (347-335/4). I Assus i Mindre Asien fick Aristoteles god försörjning av härskaren och kunde fritt ägna sig åt filosofi och vetenskap. Där träffade han sin medarbetare och vän Theofrastos av Eresus. Han gifte sig så småningom med Pythias, Hermias syster (eller brorsdotter), med vilken han fick en dotter med samma namn och en son, Nikomachos.
Efter Hermias död 345 flyttade Aristoteles till Mytilene på Lesbos. Två år senare tog han på begäran av kung Filip upp undervisningen av den trettonårige Alexander. Det väcker fantasin: var en av de största filosoferna lärare för en av de mäktigaste härskarna? Ändå nämner Aristoteles aldrig Alexander i något av sina omfattande verk. Aristoteles sägs dock ha skrivit en text, Alexander eller Om kolonierna, och ha introducerat grekisk visdom för sin unga elev. Det sägs att Aristoteles lät göra en kopia av Homeros Iliaden åt Alexander, och att Alexander i sin beundran för Akilles tog den med sig på sina fälttåg. Dessutom tog Alexander också vetenskapsmän med sig på sina fälttåg Efter förstörelsen av Thebe 335, och därmed slutet på det grekiska motståndet mot det makedonska styret, återvände Aristoteles, nästan femtio år gammal, för sin andra vistelse i Aten (335/4-322). Under dessa tolv år arbetade Aristoteles vid Lyceum nära berget Lycabettus, ett gymnasium som var öppet för alla. På grund av sin säregna arkitektur var det också känt som Peripatos, som betyder ”promenad”, eller ”sal för promenader och diskussioner”. Här ställde Aristoteles in sitt extraordinära bibliotek samt vetenskapliga instrument och föreläste offentligt, i stil med akademins undervisning och forskning, reviderade tidigare arbeten och utarbetade nya samt organiserade forskargrupper.
Efter Alexanders död i juni 323 lämnade Aristoteles Aten ännu en gång. Han var rädd för att falla offer för antimakedonska intriger och bli misstänkt för ogudaktighet, den anklagelse som ledde till Sokrates (och före honom Anaxagoras) död. Han drog sig tillbaka till sin mors hus i Chalcis på Euboea. Han dog av sjukdom kort därefter, i oktober 322, vid sextiotvå års ålder. Enligt hans önskemål begravdes han bredvid sin hustru Pythia.
För ytterligare läsning se:
Robert Bartlett och Susan Collins eds., Action and Contemplation: Studies in the Moral and Political Thought of Aristotle, Albany: 1999.