Grova röda fläcken, ett långlivat enormt stormsystem på planeten Jupiter och den mest iögonfallande delen av dess synliga molnyta. Den är i allmänhet rödaktig i färgen, något oval i formen och ungefär 16 350 km bred – tillräckligt stor för att uppsluka jorden. Den rör sig i längdled i förhållande till molnen när Jupiter roterar men förblir centrerad på ungefär latitud 22° S.
NASA/JPL-Caltech/SwRI/MSSS/Bjorn Jonsson
Den första uppgiften om den stora röda fläcken är en teckning från 1831 av den tyske amatörastronomen Samuel Heinrich Schwabe av den ”hålighet” där fläcken sitter. Själva den stora röda fläcken har observerats kontinuerligt sedan 1878 då den beskrevs av den amerikanske astronomen Carr Walter Pritchett. Det kan vara samma storm som den så kallade ”Permanent Spot” som upptäcktes 1665 av den italienske astronomen Gian Domenico Cassini och senast sågs 1713. Detaljerade observationer och mätningar har gjorts av rymdskeppen Voyager och Galileo. Sett genom teleskop från jorden varierar den i färg från år till år från laxrött till grått, då den kan smälta oskiljbart in i färgen på de omgivande molnbältena. Högupplösta bilder från rymdfarkoster avslöjade att det rosa molnlagret från tid till annan kan överlagras av vita moln på hög höjd, vilket ger det gråa intrycket som syns från jorden. I slutet av 1800-talet var fläckens längd cirka 48 000 km (30 000 miles), och sedan dess har fläckens längd minskat. Rymdsonden Voyager uppmätte fläckens längd till 23 000 km (14 500 miles) 1979. Sedan 2012 har fläcken blivit mer cirkulär och har krympt i en snabbare takt på cirka 900 km per år.
NASA/JPL
Meteorologiskt sett är den stora röda fläcken ett anticykloniskt cirkulationssystem – dvs. ett högtryckscentrum på planetens södra halvklot. Kameror som medföljer rymdskeppen Voyager 1 och 2 avslöjade 1979 att hela systemet roterar moturs med en period på cirka sju dagar, vilket motsvarar vindhastigheter vid dess periferi på 400 km (250 miles) i timmen. Källan till den röda färgen är okänd; förslagen sträcker sig från svavel- och fosforföreningar till organiskt material, som alla skulle kunna produceras av blixturladdningar eller fotokemiska reaktioner på hög höjd. Den stora röda fläcken sträcker sig långt ovanför Jupiters huvudsakliga molnskikt.
Foto NASA/JPL/Caltech (NASA photo # PIA00838)
Den stora röda fläcken är inte förankrad i någon fast ytstruktur – Jupiter är troligen flytande överallt. I stället kan den mycket väl vara motsvarigheten till en gigantisk orkan som drivs av kondensering av vatten, ammoniak eller båda på lägre nivåer i Jupiters atmosfär. Alternativt kan den hämta sin energi från de mindre virvlar som går samman med den eller från höghastighetsströmmarna på vardera sidan av den. Dess anmärkningsvärda livslängd är utan tvekan ett resultat av dess storlek, men en exakt teori som förklarar både dess energikälla och dess stabilitet återstår att utveckla.
Foto NASA/JPL/Caltech (NASA photo # PIA00014)