”Följaktligen tolkar den ’ha en trevlig dag’ som oärlig eftersom den inte ser den vänlighet som avses i meddelandet”. Medan en amerikan, menar hon, kommer att ta uttalandet bokstavligt, även om det är vardagligt – och kommer att sakna det om det inte finns där.

”När amerikaner går in i brittiska butiker där försäljarna inte deltar i ”ha en trevlig dag”-försäljning””, fortsätter hon, ”bedömer de ofta britterna som om de inte har någon känsla för kundservice.”

Är artighet, vare sig den är äkta eller ytlig, inbäddad i den amerikanska själen? Kanske är det så. För om man kan hitta Twain som tittar ner på näsan och över sin mustasch på den 1880, kan man också hitta den amerikanske professorn Walter Raleigh Houghton som hyllar dess värderingar 1883.

”Vikten av att vara artig kan inte överdrivas”, skriver han i American Etiquette and Rules of Politeness. ”Av alla sociala kunskaper i dagens samhälle står det först och främst. För att vara ansvarig eller respekterad, för att vara en gentleman eller en dam måste man vara artig …”. Artighet är en dygd … Om den inte är lika viktig som dygder som sanning, ärlighet och kärlek till sina medmänniskor, så är den en utväxt av dem – och samtidigt ett index för dem.”

Men om artighet är inbäddad i den amerikanska vävnaden – tillräckligt mycket för att viktorianska bokstavsmänniskor skulle väga och mäta den – kommer då inte en del av dess DNA från Storbritannien?

Det är svårt att fastställa den exakta första registrerade användningen av ”ha en trevlig dag”, men du kan upptäcka den djupt inne i Layamon’s Brut – en medelengelska krönika om Storbritannien, skriven någon gång mellan 1190 och 1215, med dess instruktion att ”habbeð alle godne dæie”.

Och du kommer säkerligen att stöta på det om du går igenom de många sidorna i Geoffrey Chaucers dörrstoppare The Canterbury Tales från 1300-talet – och vänder dig särskilt till The Knight’s Tale, med dess detaljer om att ”hoom wente every man the righte way; there was namoore but ’fare wel, have a good day'”.

Kanske är det inte så att amerikanerna har en inneboende artighet – utan att vi britter har glömt vår egen.