Hemiplegisk cerebral pares (CP) studerades i en retrospektiv befolkningsbaserad serie av 169 fall från den sydvästsvenska sjukvårdsregionen som omfattade födelseåren 1969-78. Syftet var att analysera prevalens, etiologi och neuroutvecklingsresultat hos barn som föddes för tidigt och vid terminsstart samt att korrelera patogenetiska perioder, etiologiska faktorer och kliniska parametrar med neuroradiologi. Prevalensen i åldrarna 6-15 år var 0,66 per 1 000 invånare. Postnatalt förvärvad hemiplegi, huvudsakligen postinfektiös, iatrogen eller posttraumatisk, utgjorde 11 %. Bland barn med medfödd hemiplegi (pre och perinatalt förvärvad) ansågs etiologin vara prenatal, främst cirkulatoriska hjärnskador och felutveckling, hos 42 %, kombinerad pre och perinatal hos 9 %, perinatal (hjärnblödning, hypoxi) hos 16 % och omöjlig att spåra hos 34 %. Motsvarande fördelning bland för tidigt födda barn var 29 %, 47 %, 25 % respektive 6 %. Bland de medfödda fallen var andelen för tidigt födda barn 24 %. Födelseasfyxi visade sig vara en dålig indikator på patogenetisk period, medan en kaskad av postpartumkomplikationer tydde på perinatal hjärnskada. Klinisk uppföljning av 152 barn visade att 50 % hade mild, 31 % måttlig och 19 % allvarlig motorisk dysfunktion. Det stereognostiska sinnet var nedsatt hos 44 % av barnen (astereognosi hos 20 %). Ytterligare funktionsnedsättningar (mental retardation, epilepsi, nedsatt syn, hörsel och tal, allvarliga beteendemässiga/perceptuella problem) förekom hos 42 %. Terminsbarn med medfödd hemiplegi tenderade att vara mer allvarligt drabbade än prematura barn. Det resulterande totala handikappet ansågs vara lindrigt hos 40 %, måttligt hos 44 % och allvarligt hos 16 %. Prevalensen av allvarligt totalt handikapp var högst bland postnatala fall. Datortomografi (CT), som utfördes på 109 medfödda fall, var normal hos 26 %, visade unilateral ventrikelförstoring hos 36 % och avslöjade kortikala/subkortikala håligheter hos 20 %. I de återstående 18 % klassificerades CT-fynden som ”andra”. Med den klassificering som hittills använts var korrelationerna mellan CT-fynd och etiologier otillfredsställande och en besvikelse. Däremot uppvisade CT-fynden ett starkt samband med den kliniska svårighetsgraden och omfattningen av det handikapp som är förknippat med dem. I regel innebar normal CT ett lindrigt handikapp och en ensidig ventrikelförstoring ett måttligt handikapp, medan kortikala/subkortikala håligheter ofta var förknippade med svåra handikapp, inklusive mental retardation och epilepsi.