Fall 13-17

Den episkopala metodistkyrkans grundande och tidiga period

Och även om metodismen snabbt fick en egen identitet åtskild från anglikanismen, hade John Wesley inte för avsikt att separera metodiströrelsen från den engelska kyrkan. Situationen i Amerika gjorde det dock svårt för honom att hålla fast vid denna ståndpunkt. John Wesley hade skickat metodistpredikanter till Amerika sedan 1769, men de förlitade sig på ordinerade anglikanska präster för att administrera sakramenten. Efter det amerikanska revolutionskriget upplöstes Engelska kyrkans närvaro i Amerika, vilket gjorde det omöjligt för medlemmarna i metodistföreningarna att ta emot nattvarden. John Wesley tog saken i egna händer och ordinerade Richard Whatcoat och Thomas Vasey till äldste och Thomas Coke, som redan var anglikansk präst, till överintendent. De tre nyordinerade metodistpastorerna satte kurs mot Amerika i september 1784, utrustade med obundna exemplar av The Sunday Service of the Methodists in North America, som var en ny metodistisk liturgi skriven av John Wesley och baserad på 1662 års Book of Common Prayer.

I december 1784 träffade Thomas Coke, Richard Whatcoat och Thomas Vasey predikanter från den amerikanska anslutningen för att hålla ett konstituerande konvent i Lovely Lane Chapel i Baltimore. Vid detta möte, som kallades ”julkonferensen”, ordinerades Francis Asbury till co-superintendent. Det beslutades också att den nya kyrkan skulle kallas ”Methodist Episcopal Church”. Under ledning av sina två första biskopar, Thomas Coke och Francis Asbury, drabbades den framväxande Metodist Episcopal Church av olika kontroverser och växtvärk. Det fanns frågor om kyrkans styre, särskilt om episkopatets roll, vilket var en avvikelse från den brittiska metodiströrelsen under John Wesley. Kyrkan stod också inför utmaningar med att vara ett biracetiskt trossamfund i ett samhälle som var ointresserat av jämlikhet. Denna utmaning resulterade i att vissa afroamerikanska medlemmar som önskade mer självständighet i sina församlingar separerades. Under den andra stora väckelsen (1790-1840) växte Methodist Episcopal Church kraftigt då dess itinerata predikanter (eller circuit riders) utökade kyrkans räckvidd och lägermötena gav utrymme och omständigheter för väckelse.

År 1787 lämnade Richard Allen, Absalom Jones och andra afroamerikanska medlemmar St. George’s Methodist Episcopal Church i Philadelphia, efter att de hade upplevt diskriminering och segregation genom tvång från vita medlemmar. Allen startade Mother Bethel African Methodist Episcopal Church i Philadelphia (1793). Namnet bekräftade inte bara det wesleyanska arvet, utan visade också på de nära band som den nya kyrkan hade med den episkopala metodistkyrkan. År 1815 samlade Allen fyra andra afroamerikanska församlingar för att bilda ett separat samfund som kallades African Methodist Episcopal Church, och Allen var dess första biskop. Som konfession var kyrkan främst verksam ovanför Mason-Dixonlinjen fram till slutet av inbördeskriget. Under återuppbyggnaden växte African Methodist Episcopal Church kraftigt i Södern, och idag är den ett av de största trossamfunden i USA.

När det gäller institutionen slaveri står det klart att Wesleyan Methodism redan från början var emot slaveriet. John Wesley angrep det öppet i sin traktat Thoughts upon Slavery. Redan innan den episkopala metodistkyrkan grundades 1784 förklarade protokollet från predikantkonferensen i Baltimore 1780 i anslutning till John Wesley att ”slaveriet strider mot Guds, människans och naturens lagar och är skadligt för samhället”. Under julkonferensen 1784 användes ett liknande språkbruk för att fördöma slaveriet i förklaringen att slaveriet är ”i strid med Guds gyllene lag, som hela lagen och profeterna hänger på”. Många metodister i Södern valde att inte acceptera denna åsikt, vilket i praktiken upphävde reglerna mot slaveri. År 1836 försökte William Capers sekularisera frågan och skrev: ”Vi betraktar frågan om slaveriets avskaffande som en civil fråga, som tillhör staten, och inte alls en religiös fråga, eller lämplig för kyrkan”. Så småningom skulle frågan om slaveri bli den avgörande frågan som splittrade Methodist Episcopal Church längs nord-sydliga gränser 1844. Rörelsens tolerans av slaveriet står som det mörkaste segmentet i den amerikanska metodismens historia.

Kvinnor upplevde också mindre frihet i Methodist Episcopal Church än i den brittiska metodismen på 1700-talet. Denna skillnad berodde delvis på det starka inflytande som Susanna Wesley hade på John och Charles Wesley. Kvinnor som Grace Murry hade ledande positioner inom metodistföreningarna och andra, som Mary Bosquenet Fletcher, hade utvecklat ett rykte som begåvade predikanter. När Methodist Episcopal Church bildades i det spirande USA beskars dock kvinnornas roll. På 1800-talet var Maggie Newton Van Cott den första kvinnan som fick tillstånd att predika i Metodist Episcopal Church, men kvinnorna fick inte fullständiga prästrättigheter förrän vid Metodistkyrkans generalkonferens 1956. Senare skulle United Methodist Church befordra kvinnor till viktiga ledarroller: Marjorie Matthews var den första kvinnan som valdes till biskop 1980 och Leontine T.C. Kelly var den första afroamerikanska kvinnan som valdes till biskop 1984.