Genren går åtminstone så långt tillbaka som André Bretons Nadja (1928) och flera böcker av den tjeckiske författaren Vítězslav Nezval, till exempel Ulice Git-le-coeur (1936). En av de tidiga engelska böckerna i genren är Rebecca Wests Black Lamb and Grey Falcon (1941). Jim Bishops The Glass Crutch (1945) marknadsfördes som ”en av de mest ovanliga bästsäljare som någonsin publicerats – en facklitterär roman”. Den kanske mest inflytelserika facklitterära romanen under 1900-talet var John Herseys Hiroshima (1946). Forskaren David Schmid skriver att ”många amerikanska författare under perioden efter andra världskriget, däribland Didion, Truman Capote och Norman Mailer, följde Herseys exempel.”

I New York Times hänvisade Herbert Mitgang till Paul Goodmans Making Do (1963) som tillhörande ”den kategori som växer fram och som kan kallas för facklitterär roman”. Året därpå tillämpade han termen på Leon Uris Armageddon (1964).

De tidiga influenserna på genren kan spåras till böcker som Ka-tzetnik 135633:s (Yehiel Dinur) noveller Salamdra (1946) och House of Dolls (1953), Carlos Bulosans America Is in the Heart (1946) och John Dos Passos USA-trilogi (1930-36). House of Dolls beskriver den unga Daniella Parleshniks resa under Förintelsen, då hon blir en del av ”Joy Division”, ett nazisystem som håller judiska kvinnor som sexslavar i koncentrationsläger. Bokens handling var inspirerad av Dinurs erfarenheter från Förintelsen och hans lillasyster, som inte överlevde Förintelsen.

Varor av historisk eller biografisk karaktär har ofta använt sig av fiktionens berättartekniker för att skildra verkliga händelser. Forskare har föreslagit att romanen Operación Masacre (1957) av den argentinske författaren och journalisten Rodolfo Walsh var den första facklitterära romanen på spanska.

Walshs Operación Masacre (”Operation Massacre”)Edit

Operación Masacre (1957) beskriver José León Suárez-massakern, som innebar tillfångatagandet och nedskjutningen av militanta peronister, bland annat rebellledaren Juan José Valle, 1956. Dessa händelser följde på en militärkupp 1955, känd som Revolución Libertadora, som avsatte den argentinske presidenten Juan Domingo Perón och så småningom förde den hårdföra generalen Pedro Eugenio Aramburu till makten.

Capotes In Cold BloodEdit

Truman Capote anammade senare genren. Han hävdade att den icke-fiktiva romanen borde vara fri från berättelser i första person och helst fri från varje omnämnande av romanförfattaren. Han blev omedelbart fascinerad efter att ha läst berättelsen om Clutter-morden i New York Times och använde händelserna kring brottet som grund för In Cold Blood (1965). Han ägnade flera år åt att följa historien, tillbringade mycket tid med de inblandade personerna, tittade på timmar av filmmaterial, lyssnade på inspelningar och läste utskrifter och anteckningar. Han hävdade en gång att allt i boken skulle vara sant, ord för ord. För att samla in detaljer intervjuade Capote mördarna Richard Hickock och Perry Smith. Men Ben Yagoda noterar att ”nästan från början ifrågasatte skeptiker noggrannheten i In Cold Blood. Ett tidigt avslöjande (som Capote erkände före sin död 1984) var att den sista scenen i boken, ett samtal på kyrkogården mellan en detektiv och den mördade flickans bästa vän, var ett rent påhitt.”

I sin recension av boken i The American Scholar skrev Robert Langbaum: ”När vi väl tittar på strukturen finner vi många facklitterära verk som är lika konstfulla och ibland mer konstfulla än många romaner. Northrop Frye har i sin inflytelserika Anatomy of Criticism gått så långt att han tillämpar ordet fiktion på alla ’konstverk i prosa’ …. Genom att ta honom på orden och jämföra hans bok med en roman kan vi både uppskatta hans prestation och se dess gränser. För dess bästa effekter är romanistiska och den brister just där den inte är romanistisk nog.”

Andra 1900-talsexempelRedigera

Andra exempel på formen är:

• Nattens arméer (1968), Norman Mailers Pulitzerprisvinnare och kanske den mest kritiskt uppskattade facklitterära romanen, är en berättelse som är uppdelad i en historia och en roman, och som självbiografiskt återberättar marschen mot Pentagon 1967 i tredje person. Senare skrev han The Executioner’s Song (1979).
• Rötter: The Saga of an American Family (1976) av Alex Haley, som berättar om författaren och hans familjehistoria i nio generationer
• Midnight in the Garden of Good and Evil (1994) av John Berendt
• According to Queeney (2001) av Beryl Bainbridge, som beskriver de sista åren av Samuel Johnsons liv sett med Queeney Thrales ögon, äldsta dottern till Henry Thrale och Hester Thrale.

Tom Wolfes The Electric Kool-Aid Acid Test (1968) var ett exempel på skolan New Journalism (ofta karakteriserad som en uppfinning från mitten av 1960-talet), romanen är hybridiserad med journalistiskt berättande, som i likhet med Capotes prosa inte lägger någon större vikt vid berättelseprocessen (även om Wolfe, till skillnad från Capote, ibland berättar från första person).

Hunter S. Thompsons tillvägagångssätt med ”Gonzo Journalism” (i böcker som Hell’s Angels (1966)) övergav Capotes berättarstil för att blanda personliga erfarenheter och observationer med mer traditionell journalistik.

På 1970-talet började författare återpublicera essäer eller artiklar genom att förena episodiska verk till en mer sammanhängande helhet, till exempel Michael Herrs facklitterära roman Dispatches (1977), som reflekterar över journalistens rapportering från Vietnam.

Minskad användningRedigera

Sedan 1970-talet har den facklitterära romanen något fallit i onåd. Former som den utvidgade essän, memoarer och biografier (och självbiografier) samt autofiktion kan dock utforska liknande områden. Joan Didion, till exempel, har aldrig kallat sitt eget verk för en ”icke-fiktiv roman”, medan hon upprepade gånger har fått beröm för att ha gjort det med vad hon i allmänhet kallar ”utvidgade” eller ”långa” essäer.