Stomatit är en inflammation i munnen, ”stoma” står för en öppning, ett hålrum eller en mun och ”itis” är det latinska suffixet för inflammation. Oftast hänvisas till när det gäller ormar, men stomatit förekommer hos alla reptiler. Stomatit är ett av de tillstånd som ingår i gruppen ”Upper Alimentary Tract Disease (UATD)”, som omfattar alla patologiska tillstånd som påverkar munhålan, svalget eller matstrupen.

Vad orsakar infektiös stomatit?

Infektiös stomatit uppträder vanligen som en reaktion på stress, t.ex. en miljö med olämplig temperaturreglering, överbeläggning, inre eller yttre parasiter, trauma eller särskilt dålig näring. Brist på C-vitamin och olämpliga kalcium- och fosforhalter i kosten har varit inblandade. Alla dessa stressfaktorer undertrycker reptilens immunförsvar och gör den mycket mer mottaglig för infektioner. Många patogener kan orsaka infektiös stomatit, däribland bakterier, virus och svampar. Pseudomonas, Aeromonas, Salmonella, Klebsiella och Mycobacterium är bakteriella orsaker.

Vilka är de kliniska tecknen på infektiös stomatit?

Tecknen på munröta kan variera i antal och grad beroende på infektionsstadiet. Anorexi, purulent flytning (pus) i munnen, överdrivet slem (salivation) i munnen, svullnad eller rodnad runt eller i munnen, oförmåga att stänga munnen, minskad eller utebliven tunga som rör sig och svullnad eller nekros i tandköttet kan ses. Munslemhinnan kan eroderas och får ofta ett ”keso”-utseende som är antingen gul- eller vitgrått i färgen. I svåra fall kan det se ut som om munnen håller på att ruttna bort, därav det vanliga namnet för detta tillstånd – munröta.

I extremt avancerade fall kan huvudet svullna, infektionen kan sprida sig till käken och/eller kraniet (skallen), tänderna kan lossna och lunginflammation kan utvecklas på grund av aspiration av bakterier. Bakterier kan också vandra uppför den så kallade hardariska kanalen, en väg som förbinder munnens insida med en bihåla nära ögat. I detta fall kan ögat bli infekterat och svullna upp. Om ögat inte behandlas snabbt och aggressivt kan det gå förlorat på grund av infektionen.

Tarmslemhinnan kan bli inflammerad (enterit) till följd av intag av nekrotiskt material som har brutits av från ett område med plack i munnen. I områden där nekros och sårbildning är särskilt djupa kan det bildas en blodpropp som laddas med bakterier och släpps ut i blodomloppet med septikemi (bakterieinfektion i blodomloppet) som följd.

Hur diagnostiseras infektiös stomatit?

Oftast är diagnosen av infektiös stomatit ganska enkel baserad på kliniska tecken, en komplett blodstatus (CBC) och odling av slemhinnor och/eller flytningar. Anamnesen kan ge viktiga ledtrådar i fall som ännu inte är uppenbara och det enda symtomet kan vara aptitlöshet. Ett prov från lesionerna tas i allmänhet för att avgöra om orsaken är bakteriell eller svampig, och en känslighetsanalys utförs. En biopsi kan tas om tillståndet tyder på cancer eller inte svarar på behandling.

Vad är behandlingen av infektiös stomatit?

Då denna sjukdom är sekundär till ett annat tillstånd bör det tillståndet identifieras och behandlas samtidigt som behandlingen av stomatiten inleds. Om man inte tar itu med det underliggande tillståndet kommer infektionen med största sannolikhet att återkomma när behandlingen avslutas.

I de fall då stomatit diagnostiseras i de tidigaste stadierna är det ofta det första steget att ta itu med uppfödnings- och/eller näringsproblem. Ibland kan något så enkelt som att värma upp miljön hjälpa till att återställa ett lindrigt fall. Läsionerna avborras (död eller döende vävnad avlägsnas), eventuella abscesser öppnas och dräneras, området sköljs upprepade gånger med en antiseptisk lösning och topiska antibiotika eller silvadene-kräm kan sedan appliceras. Dessa procedurer måste upprepas dagligen tills lesionerna är läkta.

När det finns betydande vävnadsinblandning kan det vara nödvändigt med kirurgi för att avlägsna eventuellt angripet ben eller djupare vävnader. I de flesta fall administreras antibiotikabehandling bäst via injektion, antingen intra-muskulärt (IM) eller direkt i de drabbade områdena.

Understödjande vård kan omfatta kompletterande värme och andningsstöd genom befuktning. Näringstillskott kan injiceras i bytesmat som erbjuds. Sondmatning används i allmänhet som en sista utväg.

Hur förebyggs infektiös stomatit?

Vikten av korrekt näring och skötsel kan inte nog betonas. Reptiler, i själva verket de flesta exotiska arter, visar inte tecken på sjukdom förrän sjukdomen eller infektionen är ganska långt framskriden, vilket kräver en mer aggressiv behandling och gör ett positivt resultat mer tveksamt. Behoven hos varje reptilart varierar anmärkningsvärt mycket och bör undersökas innan man anskaffar ett djur. Under goda uppfödningsförhållanden, med rätt uppmärksamhet på näring och miljö, kommer infektiös stomatit inte att vara ett problem.