Isbildning, varje ismassa som uppstår på jordens kontinenter eller ytvatten. Sådana massor bildas när betydande mängder flytande vatten fryser och förblir i fast tillstånd under en viss tid. Bekanta exempel är glaciärer, isberg, havsis, säsongsmässigt frusen mark och markis i samband med permafrost, dvs. ständigt frusen jord som finns i kalla områden.

Ungefär tre fjärdedelar av jordens färskvatten lagras i de enorma istäcken som täcker Antarktis och Grönland och i mindre platåglaciärer, bergsglaciärer och piedmonts som är utspridda över resten av världen. Dessa stora ytor av flerårig is uppstår på land genom att snö och andra former av nederbörd kompakteras och omkristalliseras under tyngden av på varandra följande lager som har ackumulerats år efter år. De förekommer i alla regioner, även vid ekvatorn på hög höjd.

Flod- och sjöis förekommer också över en stor del av världen. Dessa isskikt ligger kvar på sina respektive ytvattenförekomster under olika lång tid. Sjöar i Antarktis är till exempel helt täckta av is under hela året, medan sjöar i de kallare områdena på USA:s fastland upplever iskalla ytvattentemperaturer under endast cirka 100 dagar under ett genomsnittligt år.

I polarområdenas oceaniska vatten förekommer is i form av havsis och isberg. Havsis består av fruset saltvatten som har brutits upp och klämts ihop av vinden. I de flesta fall är den bara ett till två år gammal, och den expanderar under vintern och täcker stora delar av haven. Under våren och sommaren får varmare temperaturer isen att smälta, vilket leder till att den drar sig tillbaka. Samma varmare väderförhållanden främjar kalvning (avbrytning) av isberg vid glaciärernas och ishyllornas sjösida kanter. Dessa stora isklumpar (vissa är flera kilometer långa) driver sedan med strömmen mot tempererade breddgrader.

Permafrost består vanligtvis av stenar och jordpartiklar som konsoliderats av is. Sådan frusen mark förekommer i regioner där temperaturer under 0° C (32° F) kvarstår i två år eller mer (t.ex. Arktis och subarktis). Man uppskattar att permafrost ligger under nästan 25 procent av landytan. I permafrosten finns olika former av markeis. Den mest iögonfallande av dessa är lövad is, som ofta utvecklas i termiska kontraktionssprickor i permafrost som kilformade, vertikala eller lutande plattor som är 2,5 cm till 3 m (ca 1 tum till 10 fot) breda och 0,3 till 9 m (1 till 30 fot) djupa. En annan framträdande form är pingois, som förekommer horisontellt eller i linsformade massor.