av Christopher McAfee- DKMS benmärgsdonator

Jag anmälde mig som benmärgsdonator i Salt Lake City, Utah, vid drive på en fotbollsmatch för Real Salt Lake 2008. Marcia Williams, hustru till spelaren Andy Williams, kämpade mot leukemi, och laget anordnade en donationsinsamling och ett insamlingsevenemang för att både sprida information om behovet av donatorer och för att hjälpa familjen Williams. Jag gick på båda evenemangen och visste att chanserna att bli matchad var små.

Nu, mer än tio år senare, har jag fått den fantastiska möjligheten att hjälpa till genom att donera. Jag hade aldrig kunnat förutse hur betydelsefullt det beslutet 2008 skulle bli för mig.

Samtalet som förändrade allt

Jag gjorde ärenden med min fru och mina barn. När jag förstod att jag var en matchning var jag tvungen att gå därifrån eftersom jag fullständigt bröt ihop. Jag gick ut och satt i bilen tills jag återfick mitt lugn tillräckligt för att förklara för dem vad jag just hade lärt mig.

Jag kände en överväldigande ström av tacksamhet och hjärtesorg. Det slog mig att höra denna nyhet, utan förvarning, var en ytlig inblick i hur det kan ha känts när den person jag matchades med fick reda på sin diagnos. Det var oerhört ödmjukt att tänka att jag kunde ge en gnista av hopp, att jag kunde göra skillnad i deras liv och i deras närståendes liv.

Förberedelse till donationen

Jag fick för första gången veta att jag var matchad för några år sedan, och det förändrade mitt liv och hur jag tänkte på min hälsa. Vetskapen om att jag kunde göra skillnad inte bara i mitt liv, utan potentiellt i en annan människas liv genom att ta bättre hand om mig själv var mycket betydelsefull. Jag blev så småningom borttagen från väntan på den personen, och när jag har matchat igen kände jag mig både mentalt och fysiskt redo.

Min familj stödde helt och hållet mitt beslut att donera. Att få använda denna möjlighet att lära mina barn om vikten av att leva sina liv på ett sätt som förbättrar andras liv var något som jag för alltid kommer att vara tacksam över att ha fått.

Min fru och jag tog med våra barn (sex och sju år gamla) till Disneyland veckan före min donation. Vi hade redan planerat resan innan jag fick veta att donationen skulle äga rum den månaden, men det var det perfekta sättet att mentalt förbereda mig själv och min familj inför donationen. Jag kunde tillbringa tid med min familj och koncentrera mig på glädje och kärlek samtidigt som jag gav mina barn min uppmärksamhet för att diskutera vad jag skulle göra och varför det var viktigt. Min fru och jag var också värdar för en benmärgsinsamling på hennes juridiska fakultet, vilket gav oss möjlighet att prata med människor om processen och svara på frågor som jag aldrig hade tänkt på, och att få min fru mer involverad i vad jag skulle göra var ett utmärkt sätt att förbereda oss båda.

Donationen

Donationen var faktiskt mycket snabbare och enklare än vad jag hade förväntat mig. Jag hade turen att kunna producera tillräckligt med celler med hjälp av filgrastim så att donationen nästan var antiklimaktisk. Jag kunde prata med en annan donator som var i rummet med mig och slumra lite, och sedan var jag ute genom dörren innan jag ens hann lyssna på boken som jag hade tagit med mig för att fördriva tiden. Det var ärligt talat så enkelt att jag känner mig lite som en bedragare, som om jag inte kunde ha gjort någon skillnad för någon som kämpar för sitt liv genom att göra något så enkelt.

Jag var lite trött och öm av Filgrastim, så min fru och jag tog en tupplur och tog sedan en promenad för att njuta av skönheten i det område vi hade rest till för donationen.

Intefter ett par dagar kände jag mig bra. Den fysiska kostnaden för hela processen var så obetydlig att jag hela tiden måste påminna mig själv om att den faktiskt är avslutad.

Domen

Omedelbart, utan tvekan, utan reservation, skulle jag definitivt donera igen.

Jag har ännu inte färdigställt ett brev till min mottagare. Jag spelar en så liten roll i den turbulens som de och deras nära och kära för närvarande upplever att jag inte känner att jag har rätt att ta deras uppmärksamhet och tid i anspråk. Jag har försökt hitta ett lämpligt sätt att tacka dem eftersom det känns som om jag är den enda person som ännu har haft nytta av den här processen.

Att kalla den här processen för en ”donation” är nästan vilseledande, eftersom jag har tagit, och kommer att fortsätta att ta, så många fördelar från den här erfarenheten att det känns som om det är jag som har fått den verkliga gåvan. För alla som överväger att bli benmärgsdonatorer vill jag be dem att föreställa sig en av sina närmaste i den situation som de som söker en donator befinner sig i, och föreställa sig den gnista av hopp som de skulle känna när de fick veta att det fanns en matchning för den personen i registret. Sedan ska de föreställa sig att de själva är denna gnista av hopp.