Min MIL:s demenssjukdom började mycket plötsligt bara några månader efter att hon fyllt 65 år. Vi såg henne normalt ungefär en gång i veckan ibland varannan vecka. Hon var helt självständig, normal och funktionell (det trodde vi i alla fall). Hon körde bil, hon hade ett aktivt socialt liv, skötte sin egen ekonomi, levde ensam som vilken annan 65-årig kvinna som helst.
En kväll i maj förra året fick vi ett samtal från hennes väninna om att hon inte dök upp på spelkvällen och att hon inte hade svarat i telefonen på hela dagen. Vi bad lägenhetsskötaren att låsa upp hennes dörr och hennes väninna hittade henne avsvimmad i sängen. Hon hade smutsat ner madrassen flera gånger och det tog ungefär 20 minuter att få henne att sätta sig upp. Då hade vi anlänt och körde henne till akuten. Hon hade inget minne av de senaste dagarna, hon visste varken sitt namn eller sin ålder, men hon kände till min man och mig. Hon var så förvirrad och frågade hela tiden var hon var. De gjorde alla tillgängliga tester, datortomografi, magnetröntgen, EEG, och alla kom tillbaka normala. Hon låg på sjukhuset i åtta hemska dagar! Hon fick hallucinationer, grät, upprepade slumpmässiga ord hela dagen, stirrade ut i tomma intet i två dagar, och vid ett tillfälle började hon gråta och skrika och tala spanska! Hon kan ingen spanska! Dag 8 fick hon ett kraftigt anfall och flyttades till intensivvårdsavdelningen. Nästa morgon när hon vaknade var hon helt normal igen! De släppte ut henne två dagar senare.
Vi tog henne till vårt hem för att återhämta sig. Det var inte förrän morgonen efter att vi fått hem henne som vi insåg att hon inte mådde bra! Hon verkade inte kunna minnas någonting från det senaste året. Precis som du sa med din mamma. Hon svor på att barnen såg annorlunda ut (äldre) och att hennes hår såg annorlunda ut än vad hon mindes. Hon hade också problem med korttidsminnet. Hon kunde bara komma ihåg ny information i några dagar och sedan var den borta. Vi tog henne till en uppföljning hos neurologen ungefär 20 dagar senare och de gjorde en MME-undersökning på henne. Hon klarade det med bravur. Hon verkade helt normal för alla andra men vi märkte små saker under de kommande veckorna som ingen skulle veta om de inte pratade med henne varje dag. Hon hade inget begrepp om tid. Hon kunde säga att något hände igår när det egentligen var för en månad sedan. Hon gick långa perioder utan att duscha, betalade inte räkningar i tid och spenderade pengar hon inte hade. Hon blev bara sämre och sämre.
Vi fortsatte bara att ta henne tillbaka till neurologen tills de skickade henne för ett neurofysiskt test, det var två två timmars test på två olika dagar där de jämförde hennes svar. Det har gått 8 månader nu och vi fick äntligen diagnosen vaskulär demens. Läkaren sa att den troligen ”bryggts” under lång tid och att något utlöste den. Vi upptäckte några månader efter allt detta att hon hade gått till två olika läkare och fyra apotek! Hon tog tre till fyra gånger den normala dosen av omkring nio olika mediciner och till råga på allt är hon typ 2-diabetiker och hade tydligen glömt hur man beräknar sina insulindoser. Under månaderna före kollapsen hade hon använt fyra gånger sin normala mängd insulin. Hon tog också superhöga doser av Xanax, Vicodin och två olika muskelavslappnande medel.
När vi grävde djupare i hennes liv och ekonomi fann vi att hon hade spenderat över 4 000 dollar på QVC och HSN under de senaste tolv månaderna. Hennes vänner berättade också om saker där hon verkade gå vilse och förvirrad och hade till och med ramlat några gånger och fått dem att svära på att inte berätta det för hennes familj!
Vi träffade henne nästan varje vecka och hade aldrig en aning! Hon hade blivit en mästare på att dölja sina minnesproblem och sin förvirring. Nu varar hennes korttidsminne bara 30 minuter eller så, sedan ställer hon samma fråga igen eller berättar samma historia igen. Hon kan inte komma ihåg att hon är sjuk. Så hon är arg och förvirrad en hel del om varför hon har en hemsjukvårdare. Hon har försämrats mycket snabbt.
Jag antar att poängen med detta mycket mycket långa inlägg 🙂 var att dela vår erfarenhet med dig för att visa att Det är mycket möjligt att din mamma har haft problem under lång tid och att det bara har nått en punkt där hon inte kan dölja det längre. Fortsätt gräva och pressa läkarna! De känner henne inte som du gör eller bryr sig om henne som du gör. Du måste tvinga dem att hitta svaret.
Jag vet att detta är oerhört svårt att hantera i hennes unga ålder. Jag hoppas för dig och din mamma att det är något reversibelt men om inte har ni hittat en bra plats för stöd! Jag önskar er det bästa!