När USA, Ryssland och Kina testar varandras tålamod och strategiska fokus har spekulationerna om risken för ett världskrig nått en ny toppnivå. Men många av de personer som på allvar ägnar sig åt denna tunga diskussion har ofta fel.

När det gäller att uppskatta den militära kapaciteten är västerländska medier främst intresserade av svagare staters vapenkapacitet – och de ägnar sällan någon större uppmärksamhet åt USA:s kolossala kapacitet, som fortfarande står för de flesta av världens försvarsutgifter.

Alla förnuftiga diskussioner om hur ett hypotetiskt tredje världskrig skulle kunna se ut måste börja med den enorma storleken och styrkan hos USA:s militära resurser. Trots att Kina och Ryssland rustar upp på olika sätt har amerikanska befälhavare makten att dominera eskalerande kriser och motverka motståndarstyrkor innan de kan användas.

Ta missilkrigföring på egen hand. Den amerikanska flottan har redan 4 000 Tomahawk-kryssningsmissiler, och flottan och flygvapnet tar för närvarande emot 5 000 JASSM konventionella kryssningsmissiler med en räckvidd på 200-600 miles. De är knappt synliga på radarn och är utformade för att förstöra ”hårdgjorda” mål, t.ex. silos för kärnvapenmissiler. Ryssland och Kina har däremot ingenting av motsvarande kvantitet eller kvalitet som kan hota USA:s fastland.

Det samma gäller när det kommer till sjöstridskrafter. Medan mycket görs av Rysslands två fregatter och mindre fartyg som är stationerade utanför Syriens kust, har enbart Frankrike 20 krigsfartyg och ett hangarfartyg i Medelhavet – och USA:s stående styrkor i området omfattar sex förstörare som är utrustade med mängder av kryssningsmissiler och antimissilsystem. I andra änden av Europa hotar den ryska militären de små baltiska staterna, men det noteras sällan att den ryska Östersjöflottan är lika stor som Danmarks och hälften så stor som Tysklands.

Under tiden rapporteras Kinas aggressivt expansiva beteende i Sydkinesiska havet tillsammans med berättelser om landets första hangarfartyg och långdistansbalistiska missiler. Men trots att den kinesiska flottan är stor och växande är den enligt International Institute for Strategic Studies fortfarande bara numeriskt likvärdig med Japans och Taiwans kombinerade flottor, medan USA kan skryta med 19 hangarfartyg över hela världen om man räknar in dess marina attackfartyg.

Men över allt detta hänger förstås kärnvapenfaktorn.

Out of the sky

USA, Ryssland och Kina är alla kärnvapenbeväpnade; Vladimir Putin presenterade nyligen en ny flotta av kärnvapenkapabla missiler som han beskrev som ”oövervinnerliga mot alla befintliga och framtida system”, och en del har antytt att Kina kan vara på väg att avvika från sin politik om att inte använda kärnvapen först. Allt detta är onekligen oroande. Även om det länge har antagits att hotet om kärnvapen fungerar avskräckande för varje krig mellan stormakterna, är det också möjligt att världen helt enkelt kan ha ridit på sin tur. Men än en gång förbises alltför ofta USA:s icke-nukleära kapacitet.

USA:s ledare kanske faktiskt tror att de kan undanröja Rysslands kärnvapenavskräckning med ett överväldigande konventionellt angrepp uppbackat av missilförsvar. Denna förmåga odlades inom ramen för programmet Prompt Global Strike, som inleddes före den 11 september 2001 och fortsatte under Obama-åren. Det organiseras genom det amerikanska flygvapnets Global Strike Command och syftar till att använda konventionella vapen för att attackera var som helst på jorden på mindre än 60 minuter.

Detta betyder inte att uppgiften skulle vara liten. För att förstöra Rysslands kärnvapenmissiler innan de kan avfyras skulle den amerikanska militären först behöva blinda rysk radar och ledning och kommunikation för inkommande attacker, förmodligen med hjälp av både fysiska och cyberattacker. Den skulle sedan behöva förstöra cirka 200 fasta och 200 mobila missiler på land, ett dussin ryska missilubåtar och ryska bombflygplan. Den skulle sedan behöva skjuta ner alla missiler som fortfarande kan avfyras.

Ryssland är inte väl positionerat för att överleva en sådan attack. Dess radar för tidig varning, både satellitbaserad och landbaserad, håller på att förfalla och kommer att vara svår att ersätta. Samtidigt har och utvecklar USA en rad olika tekniker för att utföra antisatellit- och radaruppdrag, och de har använt dem i flera år. (Redan 1985 sköt de ner en satellit med ett F15-stridsflygplan.) Med det sagt är västvärlden också mycket beroende av satelliter, och Ryssland och Kina fortsätter att utveckla sina egna antisatellitsystem.

Luftkriget

Rysslands bombflygplan har anor från sovjettiden, så trots den oro de framkallar när de nuddar vid västländernas luftrum utgör de inget större hot i sig själva. Om de ryska och amerikanska planen skulle stå mot varandra skulle ryssarna finna sig i att bli attackerade av flygplan som de inte kan se och som på något sätt befinner sig utanför deras räckvidd.

USA:s och Storbritanniens ubåtsbesättningar hävdar att de har ett perfekt rekord när det gäller att ständigt skugga sovjetiska ubåtar när de lämnade sina baser under hela det kalla kriget. Sedan dess har de ryska styrkorna minskat och USA:s antiubåtskrigföring har återupplivats, vilket ökar möjligheten att ryska ubåtar kan slås ut innan de ens hinner avfyra sina missiler.

Kärnan i Rysslands kärnvapenstyrkor består av landbaserade missiler, en del fast monterade i silos, andra mobila på järnväg och väg. De silobaserade missilerna kan nu angripas av flera typer av missiler, som bärs av amerikanska flygplan som är nästan osynliga för radar; alla är utformade för att förstöra mål som skyddas av djupa bunkrar av betong och stål. Men ett problem för USA:s krigsplanerare är att det kan ta timmar för lång tid för deras missilbärande flygplan att nå dessa mål – därav behovet av att agera på minuter.

En till synes enkel lösning för att angripa mål mycket snabbt är att utrusta snabba nukleära ballistiska missiler med icke-nukleära stridsspetsar. År 2010 sade Robert Gates, som då tjänstgjorde som försvarsminister under Barack Obama, att USA hade denna förmåga. Interkontinentala ballistiska missiler tar bara 30 minuter för att flyga mellan USA:s kontinentala mellanvästern och Sibirien; om de avfyras från välplacerade ubåtar kan flottans Tridents vara ännu snabbare, med en tid från avfyrning till mål på mindre än tio minuter.

Från och med 2001 förberedde sig USA:s flotta på att utrusta sina Trident-missiler med antingen inerta fasta stridsspetsar – som är exakta på tio meters avstånd – eller med enorma splitter/sprapnellvapen. Kritiker har hävdat att detta skulle göra det omöjligt för en potentiell fiende att avgöra om de utsattes för en kärnvapenattack eller en konventionell attack, vilket innebär att de skulle vara tvungna att anta det värsta. Enligt forskare från den amerikanska kongressen var utvecklingsarbetet nära att slutföras, men upphörde tydligen 2013.

Nej, USA har ändå fortsatt att utveckla annan teknik inom sina väpnade styrkor för att angripa mål runt om i världen på mindre än en timme – främst hypersoniska missiler, som kan återvända till jorden med upp till tio gånger ljudets hastighet, med Kina och Ryssland som försöker hänga med.

Missilavundsjuka

Resten av Rysslands kärnvapenstyrka består av missiler som transporteras med järnväg. I en artikel på den Kreml-sponsrade nyhetsbyrån Sputnik beskrevs hur dessa missilvagnar på järnväg skulle vara så svåra att hitta att Prompt Global Strike kanske inte skulle vara så effektivt som USA skulle vilja – men om man tar artikeln för vad den är värd så antyder den att resten av den ryska kärnvapenarsenalen i själva verket är relativt sårbar.

Med utgångspunkt i ”Scud-jakten” under det första Gulfkriget har USA:s militär ägnat åratal åt att förbättra sin skicklighet när det gäller att sikta in sig på rörliga markbaserade missiler. Dessa färdigheter använder nu fjärrsensorer för att attackera små markmål med kort varsel i de otaliga upprorsbekämpningsoperationer som den har bedrivit sedan 2001.

Om ”svärdet” Prompt Global Strike inte stoppar uppskjutningen av alla ryska missiler kan USA använda ”skölden” i sitt eget missilförsvar. Dessa har de satt in efter att de 2002 lämnade ett avtal med Ryssland som förbjöd sådana vapen.

Vidare vissa av dessa missilförsvarssystem efter 2002 har kallats ineffektiva, men den amerikanska flottan har ett effektivare system kallat Aegis, som en tidigare chef för Pentagons missilförsvarsprogram hävdar att det kan skjuta ner interkontinentala ballistiska missiler. Cirka 300 antiballistiska Aegis-missiler utrustar nu 40 amerikanska krigsfartyg. 2008 förstörde en av dem en satellit när den föll ur sin omloppsbana.

Krigsmentalitet

Inför Irakkriget varnade olika regeringar och åskådare USA och Storbritannien för risken för oförutsedda konsekvenser, men de två regeringarna drevs av en mentalitet som var ogenomtränglig för kritik och betänkligheter. Och trots alla lärdomar som kan dras av Irakkatastrofen finns det i dag en stor risk för att en liknande gung-ho-attityd kan få fäste.

Utländska offer har i allmänhet liten inverkan på den amerikanska inrikespolitiken. De hundratusentals irakiska civila som dog under först sanktioner och sedan krig påverkade inte presidenterna Clinton eller George W. Bush negativt. Inte heller skulle utsikterna till liknande förluster i Iran eller Nordkorea eller andra stater kunna vara det, särskilt om ”humanitära” precisionsvapen används.

Men mer än så, en opinionsundersökning som utfördes av Scott Sagan från Stanford University visade att den amerikanska allmänheten inte skulle motsätta sig en förebyggande användning av till och med kärnvapen, under förutsättning att USA självt inte drabbas. Och kärnvapen Trident erbjuder den frestelsen.

Kontrollen av större konventionella vapen samt massförstörelsevapen kräver brådskande uppmärksamhet från det internationella civila samhället, medierna och de politiska partierna. Det finns fortfarande tid att mobilisera sig bakom den Nobelprisbelönade internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen och fördraget om förbud mot kärnvapen, och att återuppliva och globalisera den nedgångna agendan för vapenkontroll inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, som spelade en avgörande roll när det gällde att föra det kalla kriget till ett i stort sett fredligt slut.

Likt kejsaren 1914 kanske Trump eller någon av hans efterträdare kommer att uttrycka sin förskräckelse när de ställs inför den verklighet som en större amerikansk offensiv släpper lös. Men till skillnad från kejsaren, som fick se sitt imperium först besegras och sedan stympas, kanske en amerikansk president på 2000-talet kan komma undan med det.