Underarmen består av två ben: radius och ulna. När någon drabbas av en underarmsfraktur kan såväl båda benen som endast ett av dem gå sönder.

Underarmsfrakturer är en av de vanligaste typerna av frakturer. De uppstår till följd av yttre kraft, vanligtvis när någon faller på handen eller underarmen. Äldre personer med osteoporos har en högre risk och bryter ibland underarmen även genom att utöva minsta kraft på den.

Enkla underarmsfrakturer som inte är förskjutna, inte uppvisar några benfragment eller mjukdelsskador kan behandlas konservativt. Däremot kräver förskjutna frakturer, öppna frakturer eller frakturer med benfragment kirurgisk behandling.

Frakturer nära handleden eller som involverar handleden förklaras i kapitlet Kirurgi vid handledsfrakturer.

Frakturer i underarmen måste fixeras i rätt läge tills de läker så att handleden och armbågsleden inte påverkas. Detta är ofta endast möjligt med kirurgisk fixering av frakturen.

Avhängigt av frakturens typ och läge används olika osteosyntesförfaranden.

Vilka förberedelser görs före ingreppet?

En röntgenundersökning tjänar till att fastställa benbrottets exakta förlopp.

Alla sedvanliga preoperativa bedömningar krävs, till exempel blodprov, blodtrycksmätning och EKG. Patienten måste sluta ta blodförtunnande läkemedel och ha tom mage inför ingreppet.

Hur utförs operationen?

Avhängigt av situationen och patientens allmäntillstånd utförs operationen under allmän anestesi eller regional anestesi. Om regionalbedövning används får patienterna ett lugnande medel och sover vanligtvis under operationen.

Förfarandet och det material som används för att laga frakturen beror på platsen och typen av underarmsfraktur. Operationen kan utföras i öppen vård.

Perkutan skruvfixering

Perkutan skruvfixering används vid brott med stora fragment.

Benen rätas ut och en styrtråd (Kirschnertråd) borras också in i önskad position i benbrottet via små snitt i huden och under fluoroskopisk avbildning. Slutligen skruvas en benskruv in och tråden avlägsnas återigen. I genomsnitt krävs 2 till 3 skruvar för stabil fixering av en fraktur.

Plattfixering

Om frakturen består av flera benfragment fixeras de vanligtvis med en titanplatta. Först förs fragmenten i rätt läge med en tråd. Därefter läggs en titanplatta på axelbenet och skruvas fast på de stabila delarna av benet och på benbitarna. Därefter kan trådarna avlägsnas igen.

Om benet i området för brottet är alltför skadat eller om det inte finns tillräcklig osteolys, görs ibland en bentransplantation. I den processen tas vanligtvis ben från bäckenet och transplanteras i området för frakturen.

Extern fixering

Vid skada på mjukvävnad (hud, muskel) fixeras frakturen ofta med en extern fixeringsanordning från utsidan. Under denna metod sätts skruvar och metallstänger in ovanför och under frakturen i benet. Metalldelarna sticker ut från armen och fixeras utanför huden med en stång. I processen skapas en stabil bas som fixerar benbrottet.

Vad är framgångsfrekvensen för detta förfarande?

Läkningsprocessen för lårbensfrakturer beror på typen av fraktur, benets skick och patientens allmäntillstånd. Underarmsfrakturer läker i allmänhet bra efter kirurgisk fixering. Läkningsprocessen går snabbare än vid konservativ behandling. Läkningsprocessen påskyndas med riktade sjukgymnastiska övningar som påbörjas strax efter operationen.

Vad är de möjliga komplikationerna och riskerna med det här ingreppet?

Kirurgisk behandling av underarmsfrakturer går vanligtvis till utan större komplikationer. Som vid all kirurgi kan operationen i undantagsfall leda till infektioner, nervskador, postoperativa blödningar eller blodproppar. I sällsynta fall kan det leda till bildning av falska leder (pseudoartros) eller till utveckling av ett regionalt smärtsyndrom, Morbus Sudeck. Bentillväxten kan försämras hos barn.

Vad händer efter operationen?

Beroende på vilket ingrepp som används kan operationen genomföras på en öppenvårdsklinik eller kräver en vistelse på sjukhus i flera dagar. Övningar påbörjas tidigt så att patienten behåller rörligheten i sina leder och fingrar. Armen måste vara immobiliserad i ett gips eller en skena i ungefär en månad. Patienten får inte lägga full vikt på benet förrän det har läkt helt, vilket tar ca 6-8 veckor.

Efter perkutan skruvfixering måste metallen avlägsnas efter 3-4 månader. Titanplattor kan lämnas kvar i kroppen så länge de inte orsakar besvär.