I naturen finns klorid främst i havsvatten, som innehåller 1,94 % klorid. Mindre mängder, om än i högre koncentrationer, förekommer i vissa inlandshav och i underjordiska saltvattenbrunnar, t.ex. den stora saltsjön i Utah och Döda havet i Israel. De flesta kloridsalter är lösliga i vatten, och därför finns kloridhaltiga mineraler vanligtvis bara i riklig mängd i torra klimat eller djupt under jord. Några kloridhaltiga mineral är halit (natriumklorid NaCl), sylvit (kaliumklorid KCl), bischofit (MgCl2∙6H2O), carnallit (KCl∙MgCl2∙6H2O) och kainit (KCl∙MgSO4 ∙3H2O). Det finns också i evaporitmineraler som klorapatit och sodalit.
Roll i biologinRedigera
Klorid har en stor fysiologisk betydelse, vilket inkluderar reglering av osmotiskt tryck, elektrolytbalans och syra-bashomeostas. Klorid är den vanligaste extracellulära anjonen och står för cirka en tredjedel av extracellulära vätskors tonicitet.
Klorid är en essentiell elektrolyt som spelar en nyckelroll i upprätthållandet av cellhomeostas och överföring av aktionspotentialer i neuroner. Den kan flöda genom kloridkanaler (inklusive GABAA-receptorn) och transporteras av transportörerna KCC2 och NKCC2.
Klorid har vanligtvis (men inte alltid) en högre extracellulär koncentration, vilket gör att den har en negativ vändpotential (cirka -61 mV vid 37 grader Celsius i en däggdjurscell). Karakteristiska koncentrationer av klorid i modellorganismer är: i både E. coli och budding yeast är 10-200 mM (mediaberoende), i däggdjursceller 5-100 mM och i blodplasma 100 mM.
Koncentrationen av klorid i blodet kallas serumklorid, och denna koncentration regleras av njurarna. En kloridjon är en strukturell komponent i vissa proteiner, t.ex. finns den i enzymet amylas. På grund av dessa roller är klorid ett av de essentiella kostmineralerna (förtecknas med sitt grundämnesnamn klor). Serumkloridnivåerna regleras huvudsakligen av njurarna genom en rad olika transportörer som finns längs nefronet. Det mesta av kloriden, som filtreras av glomerulus, återabsorberas av både proximala och distala tubuli (till största delen av proximala tubuli) genom både aktiv och passiv transport.
CorrosionEdit
Närvaron av klorider, t.ex. i havsvatten, försämrar avsevärt förutsättningarna för gropkorrosion av de flesta metaller (inklusive rostfritt stål, aluminium och höglegerade material). Kloridinducerad korrosion av stål i betong leder till en lokal nedbrytning av den skyddande oxidformen i alkalisk betong, så att en efterföljande lokal korrosionsattack äger rum.
MiljöhotRedigera
Ökade koncentrationer av klorid kan orsaka ett antal ekologiska effekter i både akvatiska och terrestra miljöer. Den kan bidra till försurning av vattendrag, mobilisera radioaktiva markmetaller genom jonbyte, påverka dödligheten och reproduktionen hos vattenlevande växter och djur, främja invasionen av saltvattenorganismer i tidigare sötvattenmiljöer och störa den naturliga blandningen av sjöar. Salt (natriumklorid) har också visat sig ändra sammansättningen av mikrobiella arter vid relativt låga koncentrationer. Det kan också hindra denitrifikationsprocessen, en mikrobiell process som är viktig för att avlägsna nitrat och bevara vattenkvaliteten, och hämma nitrifikation och respiration av organiskt material.