Kopparhuvudslangen (Agkistrodon contortrix) är kortare än både korallslangen och bomullsormen. Kopparhuvudormen är den orm som oftast påträffas i de östra delarna av USA som Alabama, Missouri och Arkansas. Copperhead ormar står för de flesta giftiga ormbett i USA.

Copperhead orms bett är dock den sista försvarslinjen för denna och många andra giftiga ormar.

De vanliga namnen för denna grupp av ormar från familjen: Viperidae är Copperhead snakes, chunk head snakes, death adder snakes, (dry-land) moccasin snakes, highland moccasin, narrow-banded copperhead, northern copperhead, pilot snake, poplar leaf snakes, red oak snakes, red snakes, southeastern copperhead, white oak snakes, American copperhead, southern copperhead och cantil cobrizo (spanska).

Kännetecken för kopparhuvudorm

Vuxna kopparhuvudormar har ett kopparfärgat huvud och hals. Kopparhuvudormar är mellanstora ormar, där vuxna ormar normalt blir 80 centimeter – 1,2 meter (2 – 4 fot), med tjocka, tunga kroppar. Deras kropp är dock mer slank jämfört med de flesta andra gropvipor. Det finns fem klart definierade underarter. Alla underarter har distinkta ljus- och mörkbruna eller grönaktiga band.

Nordlig kopparhuvud, kopparhuvud, höglandsmokassin, chunk head, dödsnycklar och (torra land) mockasin har band som tenderar att smalna av dorsalt, vilket ger dem en timglasform, medan de andra i allmänhet har band av jämn bredd. Nyfödda kopparhuvudormar är färgade och mönstrade som vuxna, utom den sista centimetern av svansen som har en ljus, gul färg.

Kopparhuvudormens livsmiljö

Kopparhuvudormar kan hittas i de flesta alla livsmiljöer, även om de ofta föredrar att befinna sig i närheten av bäckar och andra vattendrag. Kopparhuvudslangar föredrar livsmiljöer med mycket vinrankor, vegetation och skräp. Deras färgning och mönstring är mycket effektiv för kamouflage i döda löv på skogsgolvet. Kopparhuvudslangar kan hittas på bergstoppar eller låglänta områden. Det är inte ovanligt att Copperhead-snokar hittas i skogsområden eller obebyggda områden inom och nära förortsbebyggelse.

Copperhead-snokar förknippas ofta med klippavsatser och avsatser, men de hittas även i lågt liggande sumpiga områden. I delstaterna, runt Mexikanska golfen, finns kopparhuvudormen även i barrskog. I Chihuahuan-öknen i västra Texas och norra Mexiko förekommer den i vattenmiljöer, vanligen nära permanent eller halvpermanent vatten och ibland i torra arroyos (kallas också wash eller draw och är en torr bäckbädd eller ravin som tillfälligt fylls med vatten efter ett kraftigt regn).

Copperkopparhuans orm Beteende och föda

Copperkopparhuans orm är en av de mest framgångsrika av de större ormarterna. Kopparhuvudormar förlitar sig på kamouflage och skydd för säkerhet när fara uppfattas. Det är vanligtvis inte svårt att hitta en Copperhead-slang som korsar en väg en varm sommarnatt. Eftersom Copperhead-ormar har för vana att frysa till när faran närmar sig dödas många av fordonstrafiken.

När faran uppfattas fryser Copperhead-ormar vanligen till på plats och förblir orörliga tills hotet passerar. Denna strategi fungerar bra i deras naturliga livsmiljö. Om inte en person trampar på dem, tar tag i dem eller på annat sätt kommer mycket, mycket nära dem, biter kopparhuvudormar vanligtvis inte. Bettet kommer dock gärna att användas som ett sista försvar. En upprörd kopparhuvudorm vibrerar snabbt med svansen. Det relativa överflödet av Copperhead-ormar och deras förekomst nära människans bostäder är anledningen till att bett från Copperhead-ormar ligger i topp i statistiken över bett från giftiga ormar i östra USA.

Copperhead-ormen är giftig, men deras bett är nästan aldrig dödligt för människor och de är i allmänhet icke-aggressiva. Copperhead-slangen har ett effektivt system för att leverera gift, med långa huggtänder monterade framtill på käken som svänger tillbaka så att ormen kan stänga munnen.

Copperhead-slangen Reproduktion

Copperhead-slangen förökar sig på sensommaren, men de förökar sig dock inte varje år. Ibland producerar en hona ungar under flera år i rad och sedan inte förökar sig alls under en lång period. Kopparhuvudormhonan föder levande ungar som är cirka 20 centimeter långa.

En typisk kull är 4 till 7, men det kan vara så få som en eller så många som 20. Bortsett från storleken liknar ungarna de vuxna, men de är ljusare i färgen och har en gulmarkerad svansspets, som används för att locka ödlor och grodor.

Kopparhuvudormens gift

Kopparhuvudormarna har ett effektivt system för att leverera gift, med långa huggtänder monterade framtill på käken som svänger tillbaka för att ormen ska kunna stänga munnen.

Giftets och huggtändernas primära roll är att snabbt döda sina födoämnen. Den mängd gift som en enda kopparhuvudorm kan avge är otillräcklig för att döda en annars frisk vuxen människa.

Kopparhuvudormar kan dock ge upphov till intensiv smärta, stickande, pulserande, svullnad och kraftigt illamående. Även om det sällan är dödligt kan ett bett av en kopparhuvudorm vara skadligt för muskel- och benvävnad, särskilt när bettet sker i de yttre extremiteterna, t.ex. händer och fötter, områden där det inte finns någon stor muskelmassa som kan absorbera giftet. Ett bett från en giftig orm bör tas på största allvar och omedelbar läkarvård bör sökas.