En av de första sakerna man lär sig som ledare för en infanteriplatoon är att den som försöker säkra allt med sina soldater på slagfältet oftast slutar med att säkra ingenting. Tyvärr för USA:s nationella säkerhet verkar denna gamla maxim ha glömts bort på strategisk och politisk nivå av några av USA:s smartaste hjärnor inom försvaret, vilket framgår av en färsk rapport.
Studien Providing for the Common Defense från november 2018, som utfärdades av National Defense Strategy Commission, en av kongressen förordnad blåbandspanel som leds av före detta U.USA:s försvarsminister Eric Edelman och den pensionerade amiralen Gary Roughead från den amerikanska flottan, rekommenderar att USA bör spendera mer pengar på sina väpnade styrkor och förstärka sin globala militära närvaro, så att Washington inte ska ställas inför en nationell säkerhetsnödsituation under en period då nationen löper en ”större risk än någonsin på flera decennier”.
Redogörelsen för detta verkar enkel: USA påstås förlora förmågan att försvara sina allierade och partner, liksom sina egna vitala intressen, till följd av en försvagad militär. (Noterbart är att studien stöder slutsatserna från 2018 års Nuclear Posture Review). Följaktligen trycker rapporten på en ökning av försvarsutgifterna, förvärv av ytterligare militär kapacitet på nyckelområden och en allmän ökning av beredskapen hos de amerikanska styrkorna för att möta aggressionen från de auktoritära konkurrenterna Kina och Ryssland, skurkstaterna Iran och Nordkorea och transnationella hotorganisationer, inklusive radikala jihadistgrupper.
I rapporten föreslås det att USA ska hålla fast vid, ja till och med fördubbla, sina globala försvarsåtaganden, återuppbygga sin militära styrka och mer självsäkert konfrontera sina motståndare. Kort sagt, författarna till studien sjunger än en gång Groundhog Day-palmerna för det amerikanska försvarsetablissemanget, som består av två partier. Även om studien diagnostiserar en ny verklighet av stormaktskonkurrens och -konflikt är dess recept för att lösa den påstådda nationella säkerhetskrisen uppenbart generisk och, när den väl befriats från de vanliga idiom som återfinns i sådana rapporter (t.ex, trovärdighet, hela regeringen, holistiska strategier etc.) kan sammanfattas i två ord: mer pengar.
”Kostnaderna för att misslyckas med att möta USA:s kris när det gäller nationellt försvar och nationell säkerhet kommer inte att mätas i abstrakta begrepp som ’internationell stabilitet’ och ’global ordning'”, varnar man i rapporten. ”De kommer att mätas i amerikanska liv, amerikanska skatter och förlorad amerikansk säkerhet och välstånd. Det kommer att bli en tragedi – av oförutsägbar men kanske enorm omfattning – om Förenta staterna låter sina nationella intressen och sin nationella säkerhet äventyras genom en ovilja eller oförmåga att göra svåra val och nödvändiga investeringar.”
Gillar du den här artikeln? Klicka här för att prenumerera för full tillgång. Bara 5 dollar i månaden.
Tyvärr misslyckas rapporten med att göra ett bra argument för själva existensen av denna förmodade nationella försvars- och säkerhetskris. Den hjälper inte heller på något sätt till att ”göra svåra val” när det gäller försvarsutgifterna eftersom den grundläggande förutsättningen som ligger till grund för analysen av de amerikanska väpnade styrkorna bortom en ”ju större, desto bättre”-strategi. Dessutom analyseras de två huvudorsakerna till denna kris, som beskrivs i studien, 2011 års budgetkontrolllag (Budget Control Act, BCA) och ett misslyckande med att anta anslag i rätt tid, samt de många olika hoten från de fyra länder som nämns ovan och transnationella hotorganisationer, otillräckligt. Om man bortser från en djupare diskussion om BCA och anslag räcker det att säga att om en försvarsbudget på 670 miljarder dollar är otillräcklig för att ”uppfylla strategins mål”, som författarna föreslår, är det kanske dags att omvärdera strategin.
Jag vill kort fokusera på Kina och Ryssland – de förmodade största hoten mot USA:s nationella säkerhet.
För det första väcker studien i sin behandling av de två länderna frågan om Kina och Ryssland verkligen är kapabla att tillfoga USA ett ”avgörande militärt nederlag”. Rapporten erbjuder inga övertygande bevis för att stödja detta påstående, utan ägnar sig i stället åt förvirrad hotinflation. Följande stycke i studien är ett särskilt flagrant exempel på detta:
Om USA var tvunget att slåss mot Ryssland i en baltisk händelse eller mot Kina i ett krig om Taiwan (…) skulle amerikanerna kunna drabbas av ett avgörande militärt nederlag. Dessa två nationer har kapacitet för precisionsangrepp, integrerat luftförsvar, kryssningsmissiler och ballistiska missiler, avancerad cyberkrigföring och antisatellitkapacitet, betydande flyg- och marinstridskrafter och kärnvapen – en svit av avancerad kapacitet som hittills endast Förenta staterna har haft. Den amerikanska militären skulle ställas inför enorma utmaningar när det gäller att skapa luftöverlägsenhet eller sjökontroll och återta territorium som förlorats tidigt i en konflikt. Mot en fiende som är utrustad med avancerad kapacitet för att förhindra tillträde och förneka område kan förslitningen av amerikanska kapitaltillgångar – fartyg, flygplan och stridsvagnar – bli enorm. Den långvariga, avsiktliga uppbyggnaden av en överväldigande styrka i en teater, som traditionellt har varit kännetecknande för amerikansk expeditionskrigföring, skulle bli mycket svårare och dyrare, om den överhuvudtaget skulle vara möjlig. För att uttrycka det rakt på sak kan USA:s militär förlora nästa krig mellan stater.
Det möjliga avgörande nederlaget för USA:s militär är förmodligen ett resultat av Kinas och Rysslands växande moderna vapenarsenal. Varför just Kinas och Rysslands arsenaler skulle innebära ett nederlag med tanke på att USA fortfarande åtnjuter kvalitativ (och i de flesta fall kvantitativ) överlägsenhet i var och en av dessa kategorier inom den närmaste framtiden lämnas åt fantasin. (Rapporten misslyckas också med att visa hur ett konventionellt nederlag i Baltikum eller Taiwan skulle hota USA:s hemland och utlösa en nationell säkerhetskris, utom på ett abstrakt dominoteoretiskt sätt, så länge konflikten inte blir nukleär och medför användning av strategiska cyberkapaciteter.)
De två kriterierna för att förutsäga ett amerikanskt nederlag som anges ovan bygger å ena sidan på att USA förlorar sin luftöverlägsenhet och å andra sidan på att det är svårt att samla sina styrkor i teatern. Återigen finns det inga bevis för varför detta skulle vara fallet i händelse av en konflikt med tanke på USA:s rådande militära överlägsenhet i luften och inom logistiken. Även om så vore fallet skulle sådana svårigheter sannolikt vara tillfälliga och inte utgöra ett förödande bakslag. Det tycks också råda förvirring om vad ett avgörande militärt nederlag innebär: förstörelse av USA:s militära styrkor i regionen eller bara tillfälliga bakslag, inklusive förlust av luftöverlägsenhet och massförluster. Anmärkningsvärt nog innehåller rapporten inte ens en ytlig behandling av Kinas och Rysslands försvarsbudgetar och militära kapacitet, med undantag för några allmänna kommentarer. Faktum är att man lämnas med det falska intrycket att den amerikanska militären redan har förlorat sitt teknologiska försprång gentemot de båda motståndarna.
Sammanfattningsvis avslöjar studien ett utpräglat amerikanskt tankesätt, påverkat av det unipolära ögonblicket på 1990-talet och 2000-talets upprorskrig, där USA kunde utkämpa relativt oblodiga kampanjer mot teknologiskt underlägsna motståndare. Resten av världen, med tanke på USA:s militära överlägsenhet, var däremot alltid tvungen att planera militära kampanjer med antagandet att en militär konflikt skulle utkämpas mot en tekniskt överlägsen fiende och orsaka massförluster. I den meningen är studien ett utmärkt exempel på vad jag en gång kallade paradoxen ”U.S. War Gap”. I det citerade stycket misslyckas författarna fullständigt med att koppla samman sina fakta med rapportens hotfullt uppblåsta slutsatser.
Tydligt nog misslyckas rapporten också med att tillhandahålla en analytisk ram för att bedöma USA:s program- och försvarsprioriteringar. Med tanke på att de allmänna rekommendationerna består av att tilldela mer medel till försvaret, avbrutet av reformer av byråkrati och förvärvsprocesser, och att lägga till mer kapacitet i praktiskt taget varje kategori av de väpnade styrkorna, är detta föga förvånande. Det är anmärkningsvärt att en av de som bidragit till rapporten, Andrew Krepinevich, gav sin personliga kritik av detta i ett avsnitt i bilagan, där han använde en diskussion om de framtida kraven på de amerikanska styrkorna i Indo-Stillahavsregionen som ett exempel: ”Förutom att konstatera det uppenbara – det är bättre att ha mer militär kapacitet än mindre – presenteras inget analytiskt stöd för varför dessa särskilda styrkor och kapaciteter förtjänar att prioriteras mer än andra.”
Slutligt erbjuder rapporten inte heller någon analys av varför konventionell avskräckning i Kinas och Rysslands fall inte skulle hålla, och vad exakt deras strategiska skäl för att ta över Baltikum och stänga Sydkinesiska havet för internationell sjöfartstrafik (till exempel) skulle innebära. Som John Mearsheimer skrev på 1980-talet är det troligt att konventionell avskräckning kommer att misslyckas om den ena sidan tror att den har kapacitet att inleda en militär operation i Blitzkrieg-stil och uppnå en snabb militär seger utan att behöva frukta massiva vedergällningar. Ändå finns det praktiskt taget inga tecken i kinesiskt eller ryskt strategiskt tänkande som tyder på att beslutsfattare i något av länderna tror att deras militärer skulle kunna uppnå en snabb militär seger över Förenta staterna. Det är därför oklart hur de två länderna skulle kunna utlösa en nationell tragedi av ”oförutsägbar” och ”oerhörd omfattning” om inte konflikten blir kärnvapenbaserad, och i så fall skulle vinna eller förlora bli abstrakta termer utan betydelse.