Svaret från media, sociala kommentatorer och feminister har inneburit både stöd och kritik. Den 19 augusti 2014 hade kampanjens Facebook-sida samlat 21 000 ”gilla-markeringar”.
Stödjarna säger att den moderna feminismen har gått vilse på vissa sätt och nämner exempel som radikalfeminister som inte stödjer transkvinnor och säger saker som att ”alla som föds som män behåller manliga privilegier i samhället, även om de väljer att leva som kvinnor”, och relaterade klagomål på att vissa feminister överdriver kvinnors problem samtidigt som de ignorerar mäns problem. Även abortdebatten och argumentet att kvinnor har lidit som ett resultat av en feministisk kultur som främjar tillfällig sex som stärkande. I en debattartikel i The Globe and Mail stöder Margaret Wente Women Against Feminism och säger att hon anser att den moderna feminismen har blivit ett trossystem som presenterar en förvrängd bild av verkligheten baserad på misandri och offerkultur och hon ifrågasätter våldtäktskulturens existens.
Kritiker säger att de unga kvinnor som deltar i denna kampanj inte tycks veta vad feminism är och att de argumenterar mot en imaginär fiende med hjälp av halmgubbsargument. En kommentator från Time skriver: ”De flesta av inläggen innehåller någon form av upprepning av det centrala missförståndet om feminism, nämligen att en av feminismens grundtankar är att hata män”. En kommentator från The Irish Independent skriver: ”Att vara antifeminist är som att vara pro-apartheid, eller ett stort fan av sociala orättvisor, men ingen skulle tycka att det är gulligt att hålla upp en skylt där det står så”. Medan andra som Mackenzie Cockerill konstaterar att ”en global kultur av kvinnohat växer och frodas tack vare internet och dess oöverträffade möjligheter att koppla samman människor och deras idéer.”
I en kommentar till kampanjen konstaterade Anette Borchorst, professor och forskare i kön och genus vid statsvetenskapliga institutionen vid Aalborgs universitet, att ”det har alltid funnits meningsskiljaktigheter och debatter inom feminismen, och de debatterna bidrar till att föra rörelsen framåt”. Hon tillade att ”Feminismen har alltid skapat debatt bland kvinnor och det är svårt att föreställa sig en feministisk världsbild som alla kan enas om.”
Beulah Maud Devaney jämför i sin krönika från september 2015 på openDemocracy Women Against Feminism med historien om kvinnors motstånd mot feminismen som sträcker sig tillbaka till slutet av 1700-talet, och menar att en modern antifeministisk kampanj kommer att vara lika ineffektiv i kampen mot den feministiska rörelsen som tidigare försök. Devaney hävdar att Women Against Feminism huvudsakligen representerar synen hos privilegierade kvinnor som vill behålla status quo och därmed medvetet ger en felaktig bild av vad feminismen står för. Enligt Devaney: ”I takt med att den intersektionella feminismen blir mer populär kan man tyvärr förvänta sig att en del vita, heterosexuella, cis-kvinnor från första världen kommer att se betoningen på sina egna privilegier som ett angrepp. På ett liknande sätt kan feministiska krav på en mer inkluderande skönhetsstandard och uppskattning av flera olika kroppstyper läsas som ett försök att undergräva den vedertagna visdomen att ’skinny white girl’ är den ideala estetiken”. Devaney tillägger att Women Against Feminism har misslyckats med att stävja allmänhetens stöd för den feministiska agendan, att dess inflytande är litet och att dess argument är ”lätta att avfärda”. Devaney drar dock slutsatsen att den antifeminism som den representerar förtjänar en närmare granskning.
I oktober 2015 nämnde Angela Epstein bloggen i en ledare där hon kritiserade feminister för att vara otrevliga mot kvinnor som inte håller med dem. Epstein menar att feminister har förlorat sin sak och utkämpar onödiga strider och överspelar frågor som kvinnors ”självpåtagna glastak”. Hon berättar om sin erfarenhet av att få förolämpande meddelanden efter att ha delat med sig av sin inställning till modern feminism till BBC News och säger: ”Jag förväntar mig inte att alla kvinnor ska hålla med mig. Men det finns många som gör det. Se bara på spridningen av webbplatser som Women Against Feminism.”
I nya arbeten som Oana Crusmacs ”The Social Representation of Feminism within the on-line movement ”Women Against Feminism””” hävdas det att den sociala representationen av feminism inom WAF:s online-rörelse inte grundar sig på brist på information, utan snarare på en stereotypisk förståelse av begreppet. I Crusmacs arbete hävdas också att ”WAF:s medarbetare inte är postfeminister” eftersom ”medan postfeminister lätt kan identifieras och karaktäriseras med det redan kända uttrycket ”Jag är inte feminist, men…”, så förkastar WAF:s medarbetare kategoriskt all feministisk likhet och föredrar i stället att antingen betecknas som ”humanister” eller ”egalitärer”, eller att vara starka förespråkare för de traditionella könsrollerna”. Cursmacs forskning visar också att den sociala representationen av feminismen i nätgruppen WAF har ”många gemensamma element med det sätt på vilket den andra vågen stereotypiserades av 80-talets mediala motreaktion mot feminismen, t.ex. att feminismen är en ideologi som demoniserar männen och som inte vill ha jämlikhet (vilket är ett mål som redan är uppnått), utan särbehandling och privilegier för kvinnor, varvid man bortser från individens bidrag till att forma framgång eller beslutsfattande”. Dessutom, i samma riktning som den negativa illustrationen från 80-talet, ses feminismen som ett hot mot familjen och kvinnligheten och som en främjare av promiskuitet.”
.