Fortsättning från ovan… Liksom de andra ländkotorna har L5 ett stort, grovt cylindriskt benområde som kallas kropp och som utgör större delen av dess massa. Länskotornas kroppar är mycket bredare än de är djupa och är bönformade när de ses tvärs över. Kroppen ligger framför den ihåliga kotförbandet och bär upp hela vikten av överkroppens vävnader. Mellan kropparna av var och en av ländkotorna och korsbenet ligger mellanliggande diskar av starkt, gummiaktigt fibrokartilage. De intervertebrala skivorna ger stöd, stötdämpning och flexibilitet åt ländryggen.

På baksidan av kroppen finns en tunn ring av ben som kallas kotbåge. Kotbågarna i ländkotorna är ganska små jämfört med deras stora kotkroppar, men är betydligt tjockare och starkare än bågarna i hals- och bröstkotorna. I ländryggen spelar kotbågen den viktiga rollen att omge och skydda de många ryggmärgsnerver som löper genom den ihåliga, triangulära kotförbandet. Flera benprocesser sträcker sig från kotbågen för att ge viktiga fästpunkter för benen och musklerna som rör ländryggen, höfterna och bäckenet.

Tvärprocesserna, ett par tunna benutskott som sträcker sig lateralt och posteriort från bågen, ger fästpunkter för musklerna som stabiliserar ryggraden och böjer låret i höften. Till skillnad från tvärprocesserna i de andra ländkotorna är de i L5 betydligt tjockare och mer främre och härstammar från föreningen av bågen och kroppen. Bakåt från bågen sträcker sig processus spinalis, som är betydligt kortare och tjockare i L5 än i de andra ryggkotorna. Den spinniga processen förankrar många muskler som arbetar tillsammans för att stabilisera, lateralt böja, rotera och sträcka ut bålen. Slutligen, som sträcker sig över- och underifrån på bågens båda sidor, finns ledprocesserna som hjälper till att stabilisera ryggraden och förbinder L5-kotan med L4-kotan och korsbenet. De plana leder som bildas mellan ledprocesserna hos dessa grannkotorna gör att benen kan röra sig oberoende av varandra samtidigt som de upprätthåller stabiliteten i ryggraden.