Vad är livmoderhalscancer?

Livmoderhalsen är den nedre delen av livmodern som förbinder livmodern med slidan. De flesta livmoderhalscancerformer börjar i cellerna som kantar livmoderhalsen, men de förändringar som leder till cancer sker vanligtvis mycket långsamt och kan identifieras via ett Pap-utstryk (även känt som Pap-test), ett screeningtest som rekommenderas för alla kvinnor från och med 21 års ålder. I USA drabbas cirka 12 000 kvinnor av livmoderhalscancer varje år. De flesta av dem har inte genomgått regelbundna Pap-test.

Vad är symptomen?

I de tidiga stadierna orsakar livmoderhalscancer sällan symtom, men när den fortskrider kan kvinnor märka en eller flera av dessa förändringar:

• Vaginalblödning som uppstår mellan regelbundna menstruationsperioder, efter samlag, douching eller en bäckenundersökning
• Menstruationsperioder som varar längre och är tyngre än tidigare
• Blödning efter klimakteriet
• Bäckenvärk
• Smärta vid sex.

Långt innan några symtom uppstår kan ett Pap-test avslöja onormal celltillväxt i livmoderhalsen (detta kallas livmoderhalsdysplasi), som inte orsakar några symtom men som anses vara ett förstadium till cancer.

Vilka är orsakerna?

Infektion med vissa stammar av det humana papillomviruset (HPV) tros vara den främsta orsaken till livmoderhalscancer. År 2006 godkände FDA vaccinet Gardisil, som skyddar mot de två HPV-stammar som tros vara ansvariga för 70 procent av alla fall av livmoderhalscancer. Andra riskfaktorer är:

• P-piller: En vetenskaplig genomgång av 28 studier från 2003 visade att jämfört med kvinnor som aldrig tagit orala preventivmedel hade de som tagit p-piller i mindre än fem år en 10 procent ökad risk för livmoderhalscancer; de som tagit det i fem till nio år hade en 60 procent ökad risk. Samma studie visade att risken återgår till det normala 10 år efter att en kvinna slutar ta p-piller.
• Rökning: Kvinnor som röker har dubbelt så hög normal risk som icke-rökare. Tobaksbiprodukter har hittats i livmoderhalsens slem hos kvinnor som röker, och forskarna tror att dessa ämnen skadar livmoderhalscellernas DNA.
• Graviditeter: Fler än tre fullgångna graviditeter är förknippade med en ökad risk. Orsaken är okänd.
• Kost: En kost med lågt innehåll av frukt och grönsaker ökar risken.
• DES: Döttrar till kvinnor som tog läkemedlet dietylstilbestrol (DES) under graviditeten mellan åren 1940 och 1971 kan ha en ökad risk för en sällsynt form av livmoderhalscancer. DES ges inte längre till gravida kvinnor.

Hur diagnostiseras livmoderhalscancer?

I årtionden har kvinnor undersökts för livmoderhalscancer och precancerösa förändringar som kan leda till sjukdomen med hjälp av Pap-testet där celler skrapas från livmoderhalsen för laboratorieundersökning. Testet utvecklades av (och är uppkallat efter) George N. Papanicolaou, M.D. Sedan det infördes 1941 har Pap-testet varit ansvarigt för en enorm minskning av antalet livmoderhalscancerfall.

Kvinnor i åldern 21-29 år bör genomgå screening för livmoderhalscancer med Pap-test vart tredje år och sedan vart femte år med Pap- och HPV-test fram till 65 års ålder. Detta enligt riktlinjer från U.S. Preventive Services Task Force (USPSTF) och av ett samarbete bestående av American Cancer Society, American Society for Colposcopy and Cervical Pathology och American Society for Clinical Pathology. Kvinnor under 21 år och de flesta kvinnor över 65 år bör inte undersökas. Det beror på att data har visat att screening inte minskar förekomsten av livmoderhalscancer eller dödligheten i dessa grupper, står det i riktlinjerna.

En femårig studie från National Cancer Institute som omfattade mer än 330 000 kvinnor som genomgick både HPV- och Pap-test visade att endast cirka tre kvinnor av 100 000 utvecklade livmoderhalscancer efter negativa HPV- och Pap-test. Den visade också att HPV-testerna var dubbelt så bra som Pap-testerna när det gällde att förutsäga risken för livmoderhalscancer, och att om ett HPV-test var positivt kunde ett Pap-test bekräfta eller utesluta behovet av uppföljning eller behandling.

Om Pap- och HPV-resultaten är onormala behövs följande tester för diagnosen:

• Kolposkopi: Undersökning av livmoderhalsen med ett kolposkop, ett instrument utrustat med ett starkt ljus och en förstoringslins som gör det möjligt för läkaren att se livmoderhalsen.
• Biopsi: Detta innebär att man tar bort små prover av livmoderhalsens vävnad för att undersöka i mikroskop efter onormala celler. Metoder för att ta bort vävnaden inkluderar:
  • LEEP: Här används en elektrisk trådslinga för att skära av en tunn sektion av livmoderhalsens vävnad för undersökning.
  • Endocervikal curettage: Användning av ett litet skedformat instrument som kallas curette för att skrapa ett vävnadsprov från insidan av livmoderhalsen
  • Konusbiopsi: Vid detta test tar läkaren bort ett koniskt vävnadsprov. Detta gör det möjligt för patologen som undersöker vävnaden att se om onormala celler finns på livmoderhalsens yta och under ytan. Dessa biopsier görs ofta på sjukhus under allmänbedövning.

Vad är den konventionella behandlingen?

Behandlingsalternativen för livmoderhalscancer beror på sjukdomsstadiet vid diagnosen – med andra ord hur stor cancern är, hur långt den har vuxit in i livmoderhalsen och om den har spridit sig utanför livmoderhalsen eller inte. Ofta består behandlingen av en kombination av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Precancerösa avvikelser kan behandlas med kryokirurgi – applicering av flytande kväve på livmoderhalsen för att döda de onormala cellerna genom att frysa dem. Alternativt kan en laser användas för att förånga de onormala cellerna. En konbiopsi (se avsnittet Diagnos ovan) kan användas för precancerösa tillstånd samt för andra kvinnor med cancer i tidigt stadium som vill ha barn.

En hysterektomi för att ta bort livmodern och livmoderhalsen (men inte äggstockarna eller äggledarna) rekommenderas ofta som behandling för livmoderhalscancer i tidigt stadium och ibland för livmoderhalscancer i stadium 0 (detta kallas carcinoma in situ) när läkarna inte kan avlägsna alla onormala celler via en konbiopsi.

För mer avancerade stadier kan den rekommenderade operationen vara en radikal hysterektomi, där livmodern plus angränsande ligament, cirka en tum av slidan, livmoderhalsen och ibland vissa lymfkörtlar i bäckenet tas bort. Ett alternativ för unga kvinnor som vill ha barn är en trakelektomi, där livmoderhalsen och den övre delen av slidan avlägsnas medan livmodern lämnas kvar. Vissa närliggande lymfkörtlar avlägsnas också. Detta ingrepp gör det ofta möjligt för en kvinna att bära en graviditet till termin och föda via kejsarsnitt. Risken för missfall är dock högre än normalt.

Ett ingrepp som kallas bäckenexenteration kan rekommenderas vid återkommande livmoderhalscancer. Vid denna operation avlägsnas livmodern och livmoderhalsen, och beroende på omfattningen av cancerns spridning även urinblåsan, slidan, ändtarmen och en del av tjocktarmen.

Efter operationen kan behandlingen av livmoderhalscancer omfatta strålbehandling. Här används röntgenstrålning för att förstöra eventuella kvarvarande cancerceller. Strålbehandling kan vara extern (en stråle riktas mot bäckenet) eller intern (så kallad brachyterapi, där det radioaktiva materialet placeras i en cylinder i slidan, i ett litet metallrör i livmodern eller i små runda behållare, så kallade ovoider, som placeras nära livmoderhalsen). Beroende på doseringen kan brachyterapi ta bara några dagar eller flera veckor. Vid behandling med låga doser stannar patienten på sjukhus. Högdosbehandling sker i öppen vård under flera veckor. Det radioaktiva materialet förs in under några minuter per möte.

De kemoterapimedel som används för att behandla livmoderhalscancer är bland annat cisplatin, paclitaxel (Taxol®), topotekan, ifosfamid (Ifex®) och 5-fluorouracil (5-FU), ensamma eller i kombination, eller i kombination med strålbehandling. De starka läkemedel som används för att döda cancerceller kan också skada vissa normala celler, vilket leder till vissa välkända biverkningar av kemoterapi som kan omfatta illamående, aptitlöshet, håravfall och sår i munnen.

Vilka behandlingar rekommenderar dr Weil vid livmoderhalscancer?

Dr. Weil erkänner att konventionella behandlingar, inklusive kirurgi, kemoterapi och strålning, är de enda beprövade metoderna för cancerbehandling som ger utsikter till bot.

Men han rekommenderar att cancerpatienter, när det är möjligt, söker behandling hos en integrativ onkolog, som kan kombinera konventionell behandling med komplementära terapier. Dessutom föreslår han att cancerpatienter följer nedanstående strategier som diskuteras i boken Integrative Oncology, som han skrivit tillsammans med Donald Abrams, M.D., tidigare chef för kliniska program vid UCSF Osher Center for Integrative Medicine:

Dietary Changes:

Rekommendationerna omfattar:

• Ät en växtbaserad kost med fokus på ett brett utbud av färgade frukter och grönsaker. Korsblommiga grönsaker som broccoli, blomkål och kål innehåller en cancerförebyggande förening som är så potent att den undersöks som kemoterapimedel. Bär är rika på nyttiga fytonäringsämnen och antioxidanter. Sammantaget är en kost som betonar frukt och grönsaker, fullkorn, nötter, kallvattenfisk som ger omega-3-fettsyror (fiskätare har en minskad risk för cancer) den bästa näringsstrategin.
• Minska intaget av animaliska fetter i allmänhet och rött kött och mejeriprodukter i synnerhet för att kontrollera cancerfrämjande inflammation i kroppen.
• Undvik raffinerat socker och högbearbetade kolhydrater, som inte är fördelaktiga för personer som lever med cancer på grund av deras effekt på insulinproduktion och insulinliknande tillväxtfaktorer, som främjar inflammation och även är förknippade med cancercelldelning.
• Välj ekologiska frukter och grönsaker. Även om de är dyra är de de bästa alternativen för cancerpatienter, inte bara för att de odlas utan bekämpningsmedel och andra jordbrukskemikalier utan också för att växter som odlas ekologiskt utomhus måste skydda sig mot andra växter, rovdjur (insekter, fåglar och djur) och solen. Ekologiskt odlade växter gör detta genom att producera mer intensiva skyddskemikalier, så kallade fytonäringsämnen, som är fördelaktiga för oss.

Akupunktur:

Cancerpatienter som behandlas samtidigt med akupunktur tenderar att må bättre. En konsensuskonferens som sponsrades av National Institutes of Health 1997 enades om att akupunktur är användbart för att behandla biverkningar av kemoterapi, inklusive kemoterapiassocierat illamående och kräkningar. Akupunktur kan också bidra till att öka energin och minska muntorrhet.

Mind Body Techniques:

Lär dig mind body techniques såsom guidade bilder, självhypnos, mindfulnessmeditation, andningsövningar, yoga och tai chi för att minska stress. Stress påverkar produktionen av hormoner som adrenalin och kortisol som kan sänka immunförsvaret vilket leder till en ökad risk för spridning av cancer.

Medicinsk cannabis:

Detta är ett användbart medel för att behandla illamående, aptitlöshet, smärta och sömnlöshet som kan uppkomma som bieffekter av kemoterapi eller själva cancern. Utöver detta kan vissa komponenter i cannabis ha betydande effekter mot cancer.