Med anledning av 100-årsdagen av Jackson Pollocks födelse återger vi detta kapitel om honom från Dan Ratters memoarer, In The Hamptons, som publicerats av Random House. Den tredje av hans tre memoarer Still in the Hamptons har premiär den 15 juli.

Jackson Pollock dog i en massiv bilolycka den 11 augusti 1956. Den ägde rum i en kurva på väg norrut på Springs-Fireplace Road i East Hampton. Och den inträffade på grund av att Pollock var berusad. Han var också arg. Arg på de två unga älsklingarna som var hälften så gamla som han och han satt i cabrioletbilen eftersom de ville gå på fest och han inte ville det. Hans fru var i Paris vid den tiden.

”Vill ni gå på den här festen?” han. ”Vad sägs om det här?” Och han trampade på gasen, hans blå Oldsmobile släppte ut en stor blå rökpuff och rusade sedan fram till 60 miles i timmen, sedan till 70, sedan till åttio. Flickorna skrek när Pollock misslyckades med att svänga. Bilen sladdade, gled av vägen in i skogen, studsade mot ett träd och välte flera gånger.

När polisen hittade vraket fann de Pollock fortfarande i förarsätet, halshuggen. En av de unga kvinnorna var också död. Den andra hade kastats ur bilen och skadades, men återhämtade sig. Hon skrev en bok om Pollock. Den världsberömde målaren, grundaren av drip painting, var kär i henne, sa hon. Hon älskade honom också, sade hon, och Jackson Pollock skulle för resten av hennes liv. Han skulle skilja sig från sin fru, hade han sagt till henne. Han hatade sin fru. Och hon var i alla fall borta i Paris.

I samband med femårsdagen av Pollocks död 1961 dök det upp artiklar i andra tidningar. Han hade varit ett otäckt fyllo, en konfliktfylld, paranoid och förvirrad man. Det hade funnits rykten om att han hade utlöst barslagsmål med lokalbefolkningen och att han då och då hade förstört barer. Kunde det ha varit sant?

Sommaren därpå, efter att ha tänkt på det i nästan ett år, bestämde jag mig för att ta reda på det och sedan skriva vad jag fann i min tidning i Montauk. Jag skulle köra de 16 milen från Montauk till East Hampton, sedan gå till en av de barer han gick på och fråga folk om honom.

På vägen dit började jag ifrågasätta om jag verkligen kunde göra detta. Skulle folk vilja prata om honom? Kanske skulle de börja bråka med mig. Jag var ju trots allt bara en studentpojke, och någon som uppenbarligen inte vuxit upp på den här platsen. Jag var också en mammas pojke som fortfarande bodde hemma. Vad visste jag om barer?

Ja, det var klockan ett på eftermiddagen. Det var inte troligt att någon var full. Men ändå. Och kanske skulle det inte finnas någon där.

I min cabriolet med taket nere svängde jag in på Springs-Fireplace Road, kom till en kurva på vägen, sedan ytterligare en kurva på vägen. Vilken var Pollocks kurva i vägen? När jag närmade mig en annan såg jag att det faktiskt fanns en skog i anslutning till den. Jag letade faktiskt efter plattat lövverk och brutna trädstammar. Det fanns inget där. Och inga där vid nästa kurva.

Vilket hus bodde Pollock i förresten? Jag visste att det fanns längs här någonstans men jag visste inte var. Kanske kunde jag gå och knacka på dörren och tala med hans fru, Lee Krasner, som nu var tillbaka från Paris. Jag skulle kunna fråga henne hur hon kände för att Pollock dog på det viset.

Vilket skämt. Skulle jag verkligen gå till någon främlings dörr och fråga dem hur de kände för någon stor personlig tragedi i deras liv? Andra reportrar gjorde det. Äckligt. Jag skulle aldrig göra det. Inte för min tidning.

Jag svängde vänster in på Fort Pond Boulevard och började leta efter en krog som hette Jungle Pete’s, som jag hade läst någonstans var ett av Pollocks tillhåll. Vägen här var rak men mycket smal, med små fiskarbostäder på vardera sidan, placerade i det tunga lövverk som kännetecknade området. Efter ungefär en halv mil kom jag fram till den. Det var det enda kommersiella etablissemanget på gatan. Belägen i, ja, djungeln.

Det stod ett tiotal fordon parkerade framför stället. Alla var lastbilar av ett eller annat slag. Pickup trucks, skåpbilar, lastbilar med campingriggar på sig, lastbilar med fiskestänger i. Jag körde in med min stjärtfeniga cabriolet, helt i krom och polerat stål. Jag stängde av motorn. Genom de öppna fönstren kunde jag höra samtal inuti, många människor som pratade, ibland samtidigt, ibland med höjda röster. Det fanns ljudet av en flipperspelare. En jukebox som spelade musik. Jag bromsade och steg ut. Jag var mycket medveten om hur malplacerad den här bilen såg ut – en glänsande ny bil med stjärtfenor och med taket nere (så att jag kunde uppleva det som Pollock och flickorna måste ha upplevt). Och så gick jag tillbaka in i bilen och tryckte på knappen som satte upp taket. Den stönade, kom upp och sedan klev jag ut igen och låste bilen.

Jag klättrade de två trappstegen till entrédörren till Jungle Pete’s, tvekade, tog ett djupt andetag och gick in i ett rökigt barrum. Omedelbart avstannade konversationen, för att sedan sakta komma igång igen. Jag tog några steg framåt och gick fram till baren och tittade mig omkring. Grova, väderbitna män i arbetsskjortor drack öl. Det fanns några få kvinnor. Jag beställde en kranöl, bartendern hällde upp den och kom fram med den. Och folk låtsades inte lägga märke till mig.

Efter ett tag försökte jag inleda en konversation med mannen som satt omedelbart till vänster om mig.

”Hej.” Ingenting. Jag försökte med mannen till höger om mig. ”Jackson Pollock brukade dricka här?” Jag frågade.

”Visst gjorde han det, bub”, sa han utan att titta på mig.

”Jag skriver den här nya tidningen i Montauk”, sa jag, ”och jag undrar hur han var.”

”Var han? Han var som vem som helst.” Det fanns en kant i hans röst.

Over på andra sidan baren började två män prata högt. Den ena blev röd i ansiktet. Bartendern gick över.

”Okej, okej”, sa han. ”Vissa säger att han drack för mycket”, sa jag. ”Han drack för mycket. Vi dricker alla för mycket.” Han vände

sin pall för att se mig i ögonen. Han var omkring 50 år och hans ansikte var linjerat av att ha varit i solen. ”Jag vill inte prata om honom. Eller någon annan för den delen.”

Nere i andra änden av baren stod det klart för mig att alla pratade om alla andra för den delen.

I det här läget lade jag för första gången märke till en viss gemensam accent i talet i den här baren. Den var ganska hård och platt, ungefär som en Boston-accent, men snabbare och ibland nästan obegriplig. Och det fanns udda ord och fraser som slängdes in här och där. ”Bub.” Och ”Ja, ja, ja”, upprepas två gånger så där.

Mannen bredvid mig talade igen. ”Han var en bra man”, sade han. ”Vi gillade honom alla. Smart. Jag skulle inte vilja säga något dåligt om honom. någon vill säga något om Jackson Pollock? bra eller dåligt?” ropade han över bruset. Ingen svarade.

På andra sidan av mig tog mannen sin öl, reste sig från sin pall och gick genom rummet. Kanske var det avsiktligt, kanske inte.

Jag hade varit där tillräckligt länge.

Jag tog ytterligare några klunkar av min öl, märkte att jag verkligen inte gillade den, betalade och gick ut och stängde tyst dörren till skärmen bakom mig.

Ställd vid min bil stod en annan man och tittade in genom fönstret. Han reste sig upp när han såg mig komma.

”Finest kine”, sa han. ”En riktig skönhet. Har du köpt den här?”

”Min pappa köpte den åt mig. Jag har gjort något bra. Han gillade den. Så han köpte den åt mig.”

”Du får nog många tjejer med den här riggen”, fortsatte han.

Jag undrade vad han ville ha. ”Ibland”, sa jag. ”Jag bor i Montauk. Är du härifrån?”

Självklart. ”Ja.” ”Min pappa äger apoteket i Montauk nu.” ”Vad för dig hit?” ”Jag driver den nya tidningen i staden på sommaren.”

Människor har skrivit om femårsdagen av Pollocks död. Jag försöker ta reda på mer om honom så att jag kan skriva en artikel.”

”Tja, folk gillar inte att prata om honom.”

”Det verkar så.”

”Han blev berömd och så. Och för det mesta var han egentligen en väldigt trevlig man. Men sedan blev han full. Ganska illa när han blev full. Otäckt. Han slog sönder saker. Sen svimmade han. Så vi tog hem honom. Nästa dag mådde han bra. Vi vänjde oss vid honom. Jag vill inte att du ska säga något dåligt om honom.” Han gjorde en paus.

”Jag ska säga dig en sak”, sade han. Han såg sig omkring för att se att vi var ensamma. ”En gång gick jag över hans hus

och letade efter honom. Han var inte i huset. Så jag gick till studion och knackade på dörren. Jackson? Jackson? Knackandet öppnade dörren av sig självt. Så jag gick in och insåg genast att jag precis hade gått över en stor målning på golvet. Den fyllde nästan hela rummet. Färgen fastnade på mina skor. Uh-oh. Nästa dag berättade jag för honom vad som hänt. Och han sa: ”Jag såg det. Det såg bra ut. Jag arbetade in det i målningen. ”

”Får jag skriva om det?” Han tvekade. ”Nej”, sa han. ”Okej. Jag ska inte göra det. Jag lovar att jag inte gör det.” Jag låste upp bilen, steg

in och startade den. Sedan tänkte jag på en sista sak. ”Känner du till platsen där Pollock kraschade?”

”Ja. Men du vill egentligen inte heller skriva om det. Folk är här, främlingar, turister, alla tittar runt. Spöklikt. Ingen vill ha det. Vi håller oss för oss själva.”

”Ja.” ”Kör försiktigt”, sa han. Och han gick in. Jag skrev inte ett ord om Jackson Pollock på år och år.