Nedan följer den okorrigerade maskinlästa texten till detta kapitel, som är avsedd att förse våra egna sökmotorer och externa motorer med en mycket innehållsrik, kapitelrepresentativ sökbar text av varje bok. Eftersom det är okorrigerat material bör du betrakta följande text som en användbar men otillräcklig ersättning för de auktoritativa boksidorna.

18Gigantiska råttanGigantiska råttan, även känd som pungråttan, är en av Afrikas största gnagare. Två arter har urskiljts: Cricetomys gambianus, som huvudsakligen lever på savanner och i utkanten av skogar och mänskliga bosättningar, och Cricetomys emini, som huvudsakligen förekommer i regnskogar. Båda är mycket uppskattade som föda.Dessa djur är ensamma, men de är lätta att hantera, har en mild natur och är bra husdjur. Forskare vid universitetet i Ibadan i Nigeria har utvecklat tekniker för att hantera deras oförmåga. Avelsbestånd upprättades 1973, och sedan dess har så många generationer avlats upp att denna lilla population anses vara domesticerad. Det är en lovande utveckling eftersom jätteråttor är ett vanligt ”bushmeat” i stora delar av Afrika. Eftersom dessa växtätare är välkända där och är acceptabla som föda kan de ha lika stor eller större potential som köttdjur än de införda kaniner som får stor uppmärksamhet (se sidan 178).POTENTIELLT ANVÄNDNINGSOMRÅDEDen intertropiska zonen i Afrika från södra Sahara till norra Transvaal.UTREDNING OCH STORLEKDenna art är en av de mest slående av alla afrikanska gnagare. Endast det borstsvansade piggsvinet, springharen (se sidan 278) och gräshoppan (se nästa kapitel) är större. 225

226MICROLIVHUSTID På grund av sin stora storlek väcker den ofta förvåning – till och med oro – när den ses för första gången. Kroppen mäter så mycket som 40 cm,och väger i genomsnitt ca 1-1,5 kg. Rekordet för ett handuppfött exemplar är 1,6 kg.2 Förutom storleken är den mest kända arten (Cricetomys gambianus) känd för sitt mörka hår runt ögonen, en näsa som är skarpt uppdelad i mörka övre och bleka nedre regioner och en svans som har en mörk (proximal) sektion och en blek (distal) sektion. Den mindre kända arten (Cricetomys emini) har en kort, tunn och relativt slät päls. Dess övre delar är blekbruna; buken är vit.FÖRSÄTTSOMRÅDEGigantiska råttor är vanligt förekommande från Senegal till Sudan och så långt söderut som den norra delen av Sydafrika. Den huvudsakliga arten finns främst i fuktiga savanner, skogspartier och regnskogar, men den kan också hittas i alla västafrikanska vegetationszoner, från det halvtorra Sahelområdet till kusten. Den förekommer också på höga höjder – upp till cirka 2 000 m i Västafrika och 3 000 m i östra Afrika. regnskogsarten förekommer i de stora ekvatorialskogsbältena iZaire och angränsande centralafrikanska länder.STATUSDessa djur är troligen inte utrotningshotade. De har dock utrotats i vissa områden (t.ex. i delar av östra Zaire) där befolkningen är tät, marken är fullt uppodlad och vilda djur överjagas. Även om de är vanliga är de inte så välkända som man skulle kunna tro med tanke på deras storlek och det faktum att de ibland hittas runt och till och med inuti husen.HABITAT OCH MILJÖRåttor förekommer till stor del i lätt skogbevuxna torra områden eller i skogbevuxna fuktiga områden. De tål inte höga temperaturer eller riktigt torra förhållanden. De lever ofta i jordbruksområden och i trädgårdar.Deras hålor finns ofta i övergivna termithögar och vid basen av träd. En del har också hittats mitt i kassavafält.2 Information från M. Malekani.

GIGANT RATTJJätteråttans inhemska utbredning.BIOLOGI227t~0/\_~Dessa är växtätare med en tendens till allätande. De föredrar frukt, men livnär sig också på knölar, spannmål, grönsaker, blad, baljväxter och avfall (t.ex. bananskal). De är dock inte gräsätare. Jätteråttor dödar och äter också möss, insekter (t.ex. larver, kackerlackor och gräshoppor) och förmodligen många andra smådjur.3 De är särskilt förtjusta i blötdjur (t.ex. sniglar).Reproduktionen är produktiv och sker året runt. Honan uppnår puberteten vid 2~23 veckor och dräktighetsperioden är cirka 2~42 dagar. Ungarna avvänjs vid 21-26 dagars ålder men stannar hos sin mamma till 2-3 månaders ålder. Hittills har rekordet för flest kullar varit 5 på 9 månader. Det verkar alltså möjligt att en hona kan föröka sig 6 gånger per år. Kullstorleken varierar mellan 1 och 5, men 4 är vanligast.På ett år kan en enda hona alltså föda 24 eller fler ungar.FÖRHÅLLANDEDessa strikt nattaktiva djur lever vanligen ensamma och söker föda på egen hand. Oftast upptar de en grotta för sig själva, utom när de3 Information från M. Malekani.

228MICROLIVHUSTIDNINGSungar föds upp. Hålorna kan vara komplexa. Under ingångarna finns vertikala schakt som leder till ett system av gallerier och kamrar för att lagra mat, lägga avföring, sova eller föröka sig. Hemområdet är individuellt och begränsat (1 – 1 hektar). I det vilda ”övervakar” en hane flera honors hemområden.I fångenskap ser man ofta djuren sitta upp och stoppa in stora mängder mat i sina rymliga kindpåsar. Med fyllda kinder återvänder de till sina hålor och lägger maten i en ”matkammare”, där maten (främst hårda nötter) förvaras.De simmar och klättrar bra.ANVÄNDNINGAREn studie i Nigeria visade att jätteråttan producerar ungefär lika mycket kött som tamkaninen.4 Köttets näringsvärde kan jämföras med köttet från tamdjur, och de afrikanska byborna vet hur man konserverar det genom att röka eller salta det.Jätteråttan har nyligen uppmärksammats som ett potentiellt försöksdjur.HUSBANDRYBönder i Nigeria har traditionellt fångat in de unga djuren och göttat dem för slakt. De håller vanligen djuren i trådburar och matar dem dagligen med föda som samlats in i naturen och med rester från hushållet.Som nämnts ovan tyder programmet vid Ibadans universitet på att jätteråttan kan domesticeras. Man håller redan på att föda upp och föda upp exemplar i ett intensivt program. De anpassar sig till fångenskap efter ungefär en månad. Därefter flyttas de till avelsburar, som är trälådor med ett rektangulärt ”lekrum” av trådnät. Varje bur rymmer ett avelspar eller en ammande hona med sina ungar.Experimentella utfodringsburar har också utformats.5 Försök med matpreferenser visar att palmfrukter och rotfrukter (särskilt sötpotatis) föredras framför spannmål och grönsaker. Näringsstudier visar att djuren kan tolerera upp till 7 procent råfiber i sin foderstat. Även om de i stort sett är vegetarianer äter de ivrigt torrfoder och hundfoder på burk.4 Ajayi, 19755 Information från S.S. Ajayi.

GIANT RATADVANTAGEDessa djur har flera fördelar:229- De är välkända och mycket eftertraktade som föda.- De har anpassat sig till livet i tropiska låglandsområden.- De kan leva på lokalt tillgängligt växtmaterial, inklusive grönsaksavfall.- De förökar sig snabbt.- De är mer toleranta mot fångenskap än gräshoppan (se nästakapitel). Detta beror till stor del på att de är allätare och därför lättare att föda än gräshoppan och andra strikta växtätare.BEGRÄNSNINGARDenna art kan lätt bli en skadegörare. Den rekommenderas för uppfödning endast i områden där den redan finns. De grödor som den skadar är kakao, rotfrukter, jordnötter, majs, sorghum, grönsaker och lagrade spannmål och livsmedel. Det finns också en möjlighet att denna gnagare kan överföra sjukdomar till människor. Ett projekt vid universitetet i Kinshasa i Zaire rapporterar om problem med att få jätteråttor att föröka sig i fångenskap. När två exemplar parades ihop slogs de ibland så våldsamt att det var omöjligt att kopulera.6 Det kan krävas särskild hantering, t.ex. att djuren placeras i intilliggande burar innan de introduceras för varandra. Dessutom kan det också vara nödvändigt att selektera för foglighet.Det råttliknande utseendet är inte attraktivt, och några afrikanska stammar har tabun mot att äta kött från dessa djur.FORSKNING OCH BEHOV FÖR BEHÅLLANDE I hela Afrika söder om Sahara bör man experimentera och göra försök med domesticering av jätteråttor. En framgång skulle ge möjlighet till kompletterande köttförsörjning på landsbygden och i städerna, där det nu råder brist på kött. Det behövs försök för att fastställa vilka faktorer som gynnar avel: temperatur, luftning, ljus, avskildhet, burarnas storlek och form. Dessutom måste man hitta foder som är billigt och lätt att tillverka av lokala fodermedel.6 Information från M. Malekani, som tillägger att ”regnskogsarten verkar mer okänslig och sällskaplig än C. gambianus i vår domesticering.”

230MICROLIVHUSTID Ytterligare forskning om domesticering av jätteråttan skulle kunna omfatta:- Identifiering av uppfödningstekniker som är tillämpbara till låg kostnadpå landsbygden;- Studier av matens smältbarhet och upprättande av olika dieter;- Belysning av det sociala beteendet: Att beskriva grunderna för djurhållning (t.ex. kapitalkostnader, förhållandet mellan foderomvandling och tillväxt) och att tillverka enkla och billiga burar. Att studera biologi (anatomi, fysiologi, födelseregister, tillväxtrelaterad tillväxt) och att testa den praktiska sannolikheten för att denna gnagare kan överföra sjukdomar till människor och andra djur.Jätteråttan har ett intressant kommensalförhållande med Hem-imerus, en insekt som livnär sig på sekret i huden. Den verkar inte orsaka någon irritation eller skada och kan till och med gynna värden genom att hjälpa till att hålla huden ren. Att hålla dessa djur i bur leder till att insekten generellt sett försvinner, men man bör försöka behålla dem och fastställa deras roll och livscykel.7 Denna djurs potential som försöksdjur inom näringsmässig, klinisk och farmakologisk forskning förtjänar också att undersökas.7 Information från M. Malekani.