Musikdrama, typ av seriös musikteater, som först föreslogs av Richard Wagner i hans bok Oper und Drama (1850-51; ”Opera och drama”), och som ursprungligen kallades ”drama”. (Wagner själv använde aldrig termen musikdrama, som senare användes av hans efterföljare och av kritiker och forskare). Denna nya typ av verk var tänkt som en återgång till det grekiska dramat så som Wagner uppfattade det – det offentliga uttrycket för nationella mänskliga strävanden i symbolisk form genom att iscensätta rasmyter och använda musik för att fullt ut uttrycka den dramatiska handlingen. Wagners betoning på opera som drama återupptog och utvecklade bara Claudio Monteverdis och Christoph Glucks idéer. Han såg försvinnandet av den gamla typen av opera, där librettot tillhandahölls av en versifierare, som en möjlighet för kompositören att skapa en ”scenisk” opera av rent musikaliska former som skiljdes åt av ett recitativ.

Kortfattat uttryckt skulle den nya konstformen skapas av en enda konstnär, som skulle skriva ett poetiskt drama som skulle få sitt fulla uttryck när det sattes in i en sammanhängande vokal-symfonisk textur. Denna textur skulle vävas från grundläggande tematiska idéer, eller leitmotivs (”ledande motiv”); dessa skulle uppstå naturligt som uttrycksfulla vokala fraser som sjungs av karaktärerna vid avgörande känslomässiga punkter i dramat och sedan utvecklas av orkestern som ”reminiscenser” i enlighet med det expressiva behovet av den dramatiska och psykologiska utvecklingen av handlingen. Den enda avvikelsen från Wagners teori var att de ledande motiven inte alltid uppstod som vokala uttalanden utan ofta introducerades av orkestern för att skildra karaktärer, känslor eller händelser.