Taxonomin för släktet Microcebus är extremt flytande och tio nya arter har beskrivits sedan 2000 (Rylands 2007). Groves (2005) listar 8 arter i släktet, men sedan hans publicering har sju nya arter beskrivits och alla är här inkluderade som fullständiga arter (Kappeler et al. 2005; Andriantompohavana et al. 2006; Louis et al. 2006; Olivieri et al. 2007). M. lokobensis betraktas dock inte som en art på grund av dess potentiella synonymitet med M. mamiratra (Olivieri et al. 2007). Vissa forskare är tveksamma till att acceptera alla nya former av muslemurer och anser att antalet nya arter kan vara överdrivet (Tattersall 2007; Sylvia Atsalis pers. komm.). Detta kommer sannolikt att förbli fallet tills situationen blir klarare genom ytterligare forskning (Tattersall 2007). Generellt sett är de bäst undersökta arterna hittills M. murinus, M. rufus och M. ravelobensis och mindre eller lite är känt om de andra arterna.

MORFOLOGI

Muslemurer har en kombinerad huvud-, kropps- och svanslängd på mindre än 27 cm, vilket gör dem till de mest diminutiva av primaterna (Mittermeier et al. 2006; Ankel-Simons 2007). Bland muslemurerna går superlativet till M. berthae, som är världens minsta primat (Dammhahn & Kappeler 2005). Muslemurer kan delas upp i två grupper baserat på deras allmänna övergripande pälsfärgning. M. murinus och M. griseorufus är generellt gråaktiga, medan M. rufus, M. ravelobensis, M. myoxinus, M. berthae, M. sambiranensis, M. tavaratra, M. lehilahytsara, M. mittermeieri, M. jollyae och M. simmonsi är allmänt sett generellt sett rödaktiga (Olivieri et al. 2007). Det är dock svårt att skilja vissa arter åt enbart genom observation, och sådana arter särskiljs från varandra baserat på genetiska skillnader och/eller kroppsmått (Olivieri et al. 2007). Det finns en viss intraspecifik variation i färgning hos vissa arter, vilket ytterligare komplicerar situationen, och i vissa fall har exemplar som skiljer sig mycket åt i färgning visat sig vara samma art när de undersökts på annat sätt (Heckman et al. 2006; Olivieri et al. 2007).

ll muslemurer har en vit remsa mellan ögonen (Olivieri et al. 2007). M. lehilahytsara är ljust rödbrun, med ett vitaktigt ventrum och en orangeaktig rygg, huvud och svans (Kappeler et al. 2005). M. rufus har en gråbrun rygg med en svart rand, rödaktiga armar, gråvit ventrum och ett rödbrunt huvud. M. mittermeieri är rödbrun eller rostfärgad på huvudet och ryggen med lite orange på lemmarna med vitbrun ventrum. M. jollyae är rödbrun på rygg och huvud och har en grå ventrum. M. simmonsi har mörkt röd- eller orangebrun päls på rygg, armar och huvud och har en gråvit ventrum (Louis et al. 2006). Färgen på huvudet hos M. bongolavensis och M. danfossi varierar med individen, men ryggen är orangebrun och ventrum är gräddvit (Olivieri et al. 2007). M. mamiratra har en ljus rödbrun rygg och svans, med ett vitt eller gräddfärgat ventrum (Andriantompohavana et al. 2006). M. tavaratra har ett rödaktigt huvud, mörkbrunaktig rygg och ett vitbeige ventrum. M. sambiranensis har en rödaktig rygg med en vagt definierad rand och ett vitbeige ventrum (Rasoloarison et al. 2000). M. ravelobensis har en gyllenbrun eller fläckigt röd rygg, med en gul till vit ventrum och en brun svans (Zimmermann et al. 1998; Rasoloarison et al. 2000). M. murinus har en gråbrun till brungrå rygg, ett beige eller grått ventrum och en rand längs ryggen. M. myoxinus har en rödbrun rygg med en dorsal rand och rödbruna huvudmarkeringar. M. berthae är rödaktig med en rygglinje och ett huvud som är ljusare än resten av färgen. M. griseorufus har en grå rygg med en kanelbrun rand, rödaktiga markeringar på huvudet och ett vitt ventrum (Rasoloarison et al. 2000).

Registrerade medelvärden för huvud- och kroppslängd är 9,0-9,1 cm (M. lehilahytsara), 12,7 cm (M. ravelobensis), 12.4 cm (M. myoxinus), 12,9 cm (5,1) (M. murinus) (Rasoloarison et al. 2000; Kappeler et al. 2005; Andriantompohavana et al. 2006). Den genomsnittliga kroppslängden hos M. rufus och M. mamiratra är 8,6 cm respektive 9,4 cm (Andriantompohavana et al. 2006). De registrerade kroppslängderna för enskilda individer är 9,8 cm (M. simmonsi), 8,2 cm (M. mittermeieri) och 5,3 cm (M. jollyae) (Louis et al. 2006).

Kroppsmassan hos muslemurer varierar säsongsmässigt, men publicerade medelvärden för kroppsvikten varierar från 39,6-48 g (M. lehilahytsara), 51,8-71,7 g (M. ravelobensis), 51,7-61,1 g (M. tavaratra), 43,7 g (1,8-2,2 oz), 43,7 g (1.5 oz) (M. rufus), 44,1 g (1,6 oz) (M. mittermeieri), 43,7-62,6 g (1,5-2,2 oz) (M. griseorufus), 60,8 g (2.1 oz) (M. mamiratra), 30,6 g (1,1 oz) (M. berthae), 61,3 g (2,2 oz) (M. jollyae), 40,4-44,1 g (1,4-1,6) (M. sambiranensis), 45,2-49,0 g (1,6-1,7 oz) (M. myoxinus), 53,2-65,5 g (1,9-2,3 oz) (M. murinus) (Rasoloarison et al. 2000; Kappeler et al. 2005; Andriantompohavana et al. 2006; Olivieri et al. 2007; Atsalis 2008). En enda vuxen hane av M. simmonsi vägde 77,8 g (Louis et al. 2006).

M. myoxinus är inte könsdimorf i kroppsstorlek men uppvisar en säsongsmässig dimorfism mellan hanar och honor, med hanar som genomgående är tyngre än honor under den reproduktiva säsongen och det motsatta gäller resten av året (Schwab 2000). Ett liknande säsongsmässigt skifte i sexuell dimorfism av massa ses hos M. murinus (Eberle & Kappeler 2002). Kroppsmassan varierar också säsongsmässigt hos M. murinus (Fietz 1999). M. rufus uppvisar inga signifikanta skillnader i kroppsmassa mellan könen (Sylvia Atsalis pers. komm.; Atsalis 2008).

Varken M. berthae eller M. murinus uppvisar sexuell dimorfism i kroppsstorlek (Fietz 1999; Dammhahn & Kappeler 2005). M. myoxinus är inte könsdimorf i kroppsstorlek men uppvisar en säsongsmässig växling av dimorfism mellan hanar och honor, där hanarna genomgående är tyngre än under den reproduktiva säsongen med det motsatta fallet resten av året (Schwab 2000). Ett liknande säsongsmässigt skifte i sexuell dimorfism av massa ses hos M. murinus (Dberle & Kappeler 2002).

Alla muslemurer förflyttar sig i allmänhet fyrbent; inklusive löpning, men även hoppande korta sträckor och viss förflyttning på marken (Martin 1973). Det vanliga förflyttningssättet är dock fyrbent på grenar (Schmidt 2005). Vissa lokomotoriska skillnader mellan arter av muslemurer har upptäckts. M. ravelobensis, till exempel, förflyttar sig genom sin miljö genom att hoppa, även om M. murinus huvudsakligen är fyrbent; skillnaderna beror troligen på olika kroppsmorfologi samt olika föredragna skogslager (Zimmermann et al. 1998).

I fångenskap har muslemurer levt över 18 år (Weigl 2005).

UTBREDNING

AKTUELLA UTBREDNINGSKARTOR (IUCN REDLIST):
Microcebus berthae | Microcebus bongolavensis | Microcebus danfossi | Microcebus griseorufus | Microcebus jollyae | Microcebus lehilahytsara | Microcebus mamiratra | Microcebus mittermeieri | Microcebus murinus | Microcebus myoxinus | Microcebus ravelobensis | Microcebus rufus | Microcebus sambiranensis | Microcebus simmonsi | Microcebus tavaratra

Muslemurer, liksom alla andra lemurer, är begränsade till önationen Madagaskar utanför Afrikas östra kust. Mellan de rödaktiga formerna och de gråaktiga formerna tenderar de rödaktiga arterna (M. rufus, M. ravelobensis, M. myoxinus, M. berthae, M. sambiranensis, M. tavaratra, M. lehilahytsara, M. mittermeieri, M. jollyae och M. simmonsi) att ha en liten rumslig utbredning medan de gråaktiga formerna (M. murinus och M. griseorufus) har större utbredning (Olivieri et al. 2007). Arternas utbredning kräver dock ytterligare undersökningar och är ofullständigt känd (Kappeler & Rasoloarison 2003).

M. bongolavensis finns mellan Sofia-floden i norr och Mahajamba-floden i söder i den nordvästra delen av Madagaskar. Artens utbredning avgränsas av den centrala madagaskiska platån i öster och av Moçambique-kanalen i väster. M. danfossi finns strax norr om M. bongolavensis och avgränsas av Sofia-floden i söder och Maevarano-floden i norr. De östra och västra gränserna är desamma som för M. bongolavensis (Olivieri et al. 2007). M. rufus rapporteras från Ranomafana nationalpark och Mantadia nationalpark i sydöstra respektive östra Madagaskar. M. mittermeieri har endast påträffats i det särskilda reservatet Anjanaharibe-Sud i norra Madagaskar, medan M. jollyae endast har påträffats på lokalerna Mananjary och Kianjavato i östra Madagaskar. M. simmonsi har endast hittats i Betampona Special Reserve och i Zahamena National Park i nordöstra Madagaskar (Louis et al. 2006). M. mamiratra är endast känd från ön Nosy Be, utanför Madagaskars nordvästra kust (Andriantompohavana et al. 2006). M. ravelobensis finns endast i naturreservatet Ankarafantiska i nordvästra Madagaskar (Zimmermann et al. 1998). M. tavaratra är endast känd från det särskilda reservatet Ankarana i den nordligaste delen av Madagaskar (Rasoloarison et al. 2000). M. sambiranensis är endast känd från Manongarivo Special Reserve i norra Madagaskar (Rasoloarison et al. 2000). Även om den inte är väldefinierad är M. murinus utbredning bred, och sträcker sig grovt sett i västra Madagaskar från Ankarafantsika nationalpark söderut till Onilahy-floden, med ytterligare en ficka av invånare i öns sydöstra spets i Mandena Conservation Zone (Mittermeier et al. 2006). M. myoxinus finns mellan Tsiribihina-floden och Soalalahalvön i nordvästra Madagaskar. M. berthae finns runt Kirindy/CFPF-skogen och kanske längre norrut i västra Madagaskar. M. griseorufus bor i området runt Toliara i sydvästra Madagaskar norrut till Lamboharana och kan ha ett större utbredningsområde i söder och sydost (Rasoloarison et al. 2000). M. lehilahytsara har endast hittats i Andasibe och Mantadia National Park i östra Madagaskar (Kappeler et al. 2005). Slutligen har M. simmonsi endast hittats i Betampona Special Reserve och i Zahamena National Park i östra Madagaskar (Louis et al. 2006).

HABITAT

I allmänhet är alla typer av skogshabitat på Madagaskar hemvist för muslemurer, inklusive skogar som ändrats av människor (Kappeler & Rasoloarison 2003; Radespiel 2006). Skogstyper där olika arter av muslemur finns är bland annat vintergröna littoralskogar, torra lövskogar, övergångsskogar, gallerier, torra taggiga skogar, subarida taggiga skogar, tjocka skogar, taggiga skogar, mangroveskogar, subhumida skogar, delvis vintergröna skogar, låglandsskogar, tropiskt fuktiga skogar på låglandet och i bergsområdena samt mosaikskogar. De har också hittats i gamla eukalyptusplantager med undervegetation (sammanställd från litteraturen av Radespiel 2006). Vissa arter förekommer i flera livsmiljötyper, medan andra endast förekommer i en typ, även om uppgifter om begränsad användning av livsmiljöer ibland kan vara resultatet av bristande forskning (Radespiel 2006; för användning av livsmiljöer per art se Radespiel 2006:214). Muslemurer finns från havsnivå upp till nästan 2000 meter (granskad av Radespiel 2006).

På en plats för långtidsstudier av M. rufus i Ranomafana nationalpark i sydöstra Madagaskar var den genomsnittliga årliga nederbörden 448,5 cm (176,6 in) med genomsnittliga månadslägsta på 13,1°C (55,6°F) och genomsnittliga månadshögsta på 22,5°C (72,5°F) (Atsalis 2008). Månadsvariationer i nederbörd observerades dock på denna plats, med en våt säsong (december-mars) under vilken det föll mer regn än under den torra säsongen (april-november). På en annan studieplats för sympatriska M. ravelobensis och M. murinus i nordvästra Madagaskar i Ampijoroa Forestry Reserve varierade den genomsnittliga månadstemperaturen från 16 °C (60,8 °F) (juni-juli) till 37 °C (98,6 °F) (oktober-november) med en total årlig genomsnittstemperatur på 27 °C (80 °F).6°F) (Rendigs et al. 2003).

EKOLOGI

Omnivorous food choice is characteristic for all species of mouse lemur and generally, diets are diverse and change depending on the season (Radespiel 2006; Atsalis 2008). Till exempel inkluderar livsmedel som konsumeras av M. murinus insektssekret, leddjur, små ryggradsdjur, gummi, frukt, blommor, nektar och även blad och knoppar (litteratur sammanställd av Radespiel 2006; Radespiel et al. 2006; Lahann 2007). Gummi, men även sockerhaltiga sekret från insekter, är ytterst viktiga i muslemurernas diet, särskilt när det gäller muslemurerna som lever i torra skogar (Atsalis 2008). M. rufus och M. ravelobensis har båda en diet som liknar M. murinus diet (Gould & Sauther 2007). På den enda platsen för långtidsstudier av M. rufus diet i Ranomafana nationalpark var arten mycket frugivorös och konsumerade uppskattningsvis minst 64 sorters frukter, men även medlemmar av nio olika insektsordningar (Atsalis 1999; 2008). I samma studie av muslemurs diet (M. rufus) som hittills gjorts visade det sig att frukten av misteln (Bakerella) var en basföda för arten, och att den var ett nyckellivsmedel som användes för att ta sig igenom tider av resursbrist (Atsalis 2008). På den här studieplatsen ses en säsongsmässig förändring av kosten i slutet av regnperioden och den tidiga efterföljande torra säsongen när det sker en betydande ökning av antalet typer och mängder av frukter som äts. Uppgifter om M. berthaes diet är begränsade, men preliminära uppgifter tyder på att arten främst äter animaliskt material och insektssekret (Dammhahn & Kappeler 2006). När mer än en art av muslemur är sympatrisk kan också dieten skilja sig avsevärt mellan arterna (Dammhahn & Kappeler 2006; Atsalis 2008).

Alla muslemurer är strikt nattaktiva (Schilling et al. 1999; Kappeler & Rasoloarison 2003; Atsalis 2008). I allmänhet varierar aktivitetsnivåerna, ämnesomsättningen, kroppstemperaturen och kroppsmassan hos muslemurerna under hela året och betraktas kanske bäst genom linsen av en årscykel som drivs av förändringar i dagslängden (Atsalis 2008). Muslemurens säsongsmässiga viktfluktuationer är också relaterade till förändringar i dagsljusets längd (Perret & Aujard 2001). Två typer av torpor ses hos muslemurer; daglig och säsongsmässig torpor. Daglig torpor fungerar för energihushållning, medan säsongsrelaterad torpor fungerar för att hjälpa muslemurer att överleva årliga perioder av resursbrist. Det är dock inte alla muslemurer som går i dvala, och i själva verket verkar det inte finnas något tydligt mönster alls. Vissa individer av samma art och till och med samma population övervintrar medan andra inte gör det, och olika populationer av samma och olika arter på olika platser uppvisar varierande mönster av torpor (Schmid 2001; granskad av Atsalis 2008). Under torpor och vinterdvala sjunker både ämnesomsättningen och kroppstemperaturen, och kan sänka ämnesomsättningen hos en muslemur med upp till 90 % och kroppstemperaturen till nästan samma temperatur som den omgivande miljön (Ortmann et al. 1997; Schmid 2000; 2001).

På en studieplats i västra Madagaskar praktiserar M. murinus två olika typer av torpor: daglig torpor som i genomsnitt varar i 9,3 timmar och som avbryts av aktivitet, och långvarig torpor, som kan pågå i flera veckor (Schmid 2000). Långvarig torpor hos M. rufus har varat mellan 6 och 24 veckor (Atsalis 2008). Det finns också säsongsförändringar i kroppsvikten, där alla arter ökar i vikt under regnperioden och förlorar i vikt under torrperioden (sammanfattat av Radespiel 2006). Under den australiska vintern (maj-juni) börjar till exempel M. murinus och M. rufus göda sig, öka sin kroppsvikt samt öka volymen på svansen (Petter-Rousseaux 1980; Atsalis 2008). Individer som går in i säsongens torpor förlorar mer vikt än de som inte gör det (Radespiel 2006). Efter en period av långvarig torpor kommer muslemurer att ha förlorat all föregående viktökning (Atsalis 2008).

Hemområden hos M. berthae är i genomsnitt 0,049 km² (M) och 0,025 km² (F) (Dammhahn & Kappeler 2005). Hos M. murinus är hemområdet i genomsnitt 0,032 km² (M) och 0,018 km² (F) (Pagès-Feuillade 1988). M. murinus, M. ravelobensis och M. berthae hemområden för båda könen överlappar ofta med flera andra individers hemområden och är vanligtvis stabila (Pagès-Feuillade 1988; Fietz 1995; Radespiel 2000; Eberle & Kappeler 2002; 2004; Weidt et al. 2004; Dammhahn & Kappeler 2005; Génin 2008). Dessutom utvidgas M. griseorufus hemområden under regnperioden (Génin 2008). M. berthaes nattliga vandringsväg är i genomsnitt 4470 m (M) och 3190 m (F) (Dammhahn & Kappeler 2005).

Muslemurer lever ofta sympatriskt med andra primater. I Ranomafana nationalpark i sydöstra Madagaskar ingår till exempel M. rufus i ett primaternasamhälle som även omfattar Avahi laniger, Cheirogaleus major, Daubentonia madagascariensis, Eulemur fulvus, Eulemur rubriventer, Hapalemur aureus, Hapalemur griseus, Prolemur simus, Varecia variegata, Lepilemur sp, och Propithecus diadema (Atsalis 1998). I en viss livsmiljö kan mer än en art av muslemur leva i sympati, vilket är fallet med M. murinus och M. ravelobensis i nordvästra Madagaskar, M. murinus och M. berthae i västra Madagaskar och M. murinus och M. berthae i västra Madagaskar. murinus och M. griseorufus i södra Madagaskar och M. murinus och M. myoxinus i västra Madagaskar som exempel (Radespiel et al. 2003b; Schwab & Ganzhorn 2004; Mittermeier et al. 2006). Aggression har setts mellan sympatriska muslemurer och dvärglemurer (Atsalis 2008).

M. murinus föredrar att sova i hål i träd medan de andra arterna av muslemurer använder sig av trädhål samt en mängd andra alternativ till sovplatser (Schwab 2000; Radespiel et al. 2003b; Radespiel 2006). När M. murinus lever i sympati föredrar han trädhål medan M. ravelobensis sover på grenar, lianer och blad, en skillnad som beror på konkurrens mellan arterna (Radespiel et al. 2003b). M. berthae sover ensam i tät vegetation (Schwab 2000). Under den torra säsongen har över ett dussin individer av M. murinus hittats på en enda sovplats i ett trädhål (Rasoazanabary 2006).

Möjliga och potentiella rovdjur för muslemurer inkluderar en mängd olika nattliga viverrider, mungipor och tamhundar samt flera olika typer av rovfåglar (granskad i Goodman et al. 1993; Atsalis 1998). Ormar är också predatorer på muslemurer och har setts attackera M. murinus (Richard 1978; Eberle & Kappeler 2008). Hos vilda M. murinus observerades flera individer mobba och till och med bita en madagaskisk trädboa (Sanzinia madagascariensis) som attackerade en vuxen hane, vilket gjorde det möjligt för den att fly (Eberle & Kappeler 2008). Den madagaskiska långörade ugglan och den madagaskiska harrhökarna är båda rovdjur på muslemurer (Goodman et al. 1991; Karpanty & Goodman 1999). Den röda ugglan (Tyto soumagnei) är en predator på den nordliga ruffiga muslemuren (M. tavaratra) (Cardiff & Goodman 2008). Faktum är att predationen kan vara ganska allvarlig, med uppskattningar vid Beza Mahafaly, södra Madagaskar, som anger en 25-procentig förlust varje år i hela M. murinus-populationen uteslutande på grund av ugglarnas predation (Goodman et al. 1993).

Innehållet senast ändrat: Skrivet av Kurt Gron. Recenserad av Sylvia Atsalis.

Citera denna sida som:
Gron KJ. 2009 February 11. Faktablad om primater: Taxonomi, morfologi, & Ekologi . <http://pin.primate.wisc.edu/factsheets/entry/mouse_lemur/taxon>. Tillgänglig 2020 juli 16.