Musik är en intensivt kraftfull och hellaciously galvaniserande kraft. Den ger bränsle till vår existens, matar sinnet och bränner själen.
Vissa av oss får gåshud när vi hör en favoritrefräng, ett dynamiskt solo eller en särskild text som väcker genklang hos oss. Och i slutändan knyter musiken sig outplånligt till våra minnen.
I mitt fall hörde jag nyligen lite livemusik som väckte intensiva minnen av en gammal pojkvän, som inte längre finns bland oss.
Matt and Kim är en dans-rockduo från Brooklyn – Matt Johnson spelar keyboard och sjunger, medan Kim Schifino håller takten med sitt trumset. De är inte gifta men de är definitivt ett sött par. Deras skämt mellan låtarna är roliga om än inte profana.
Jag såg Matt och Kim häromkvällen på Riviera i Chicago. Jag var ensam, kunde inte hitta någon ledig att gå med, så det var kanske därför jag kände mig särskilt inåtvänd. Det slutade med att jag gav min extrabiljett till en handikappad veterinär i rullstol så att han kunde sälja den.
Konserten var Matt och Kims 10-årsjubileumsturné för att fira lanseringen av deras genombrottsalbum Grand. Och sedan dess har de blivit enormt framgångsrika.
Om du har läst min bok har du stött på Jeffrey, min avlidne pojkvän i två år som levde för att spela rugby och var en musikfanatiker med ett våldsamt alkoholberoende. Han drack inte de hårda grejerna, men han kunde verkligen sätta undan ett sexpack eller tre. Jag är skyldig till samma sak, när vi umgicks.
Jeffrey var en söt kille, men en alkoholist av det mest dystra slaget. När han drack för mycket var han ett ilsket fyllo. Han var också en inbiten republikan och jag är en liberal med ett blödande hjärta. Det blev fula dialoger, sena skrikmatcher och dörrslagning.
Jeffrey var den trevligaste killen när han inte var påverkad. Han delade ständigt ut kramar till alla vänner han mötte, nya och gamla. Och han älskade att lära sig om ny musik.
Jag gjorde många mixtape åt Jeffrey. Och ett av de första album jag introducerade honom till var Matt and Kims debut Grand.
Albumet är ett närmast perfekt finurligt leende från öra till öra. Dess första singel ”Daylight” var med i en Bacardi-reklam samt i videospelet NBA Live 10. En av deras nyare låtar, ”It’s Alright”, är med i en serie Buick-reklamfilmer som fortfarande sänds i skrivande stund.
Att lyssna på dessa låtar – låtarna från Grand – i den ordning de dyker upp, förde mig direkt tillbaka till Jeffrey. Vi brukade sitta på baktrappan i hans lägenhet vid Logan Square med min laptop och lyssna på Matt and Kim eller The Thermals på högsta volym. Som alltid svalde vi öl.
Men även om vårt förhållande var något av en soptipp försöker jag tänka på de lyckliga stunderna. De utsvävande rugbyfesterna. Thanksgiving med hans mamma och bror. Prideparaden. Och sommareftermiddagarna på Hollywood Beach, gaystranden i Chicago.
Jag undrar hur han skulle vara i dag. Jag vet att han röstade på Trump, men vad skulle han tycka om honom nu? Skulle han stödja en åtalsprövning? Eller skulle han fördöma oss demokrater för att vara känsliga snöflingor?
Om Jeffrey levde i dag, och om han var nykter, skulle han förmodligen vara en av mina bästa vänner. Han skulle vara en glädje att umgås med. Men tyvärr tog drycken honom. Som den gör med alltför många av oss. Varje gång jag hör Matt och Kim kommer jag alltid att tänka på Jeffrey. Jeffrey dog genom självmord sommaren 2017. Vila i frid, broder.
Kolla på ett par Matt och Kim-videor nedan. Och om du inte har haft chansen att läsa min bok än så finns den på Amazon.
.