I Waterloo i Belgien besegrades Napoleon Bonaparte av hertigen av Wellington, vilket innebar slutet på den napoleonska eran i Europas historia.
Napoleon, som var född på Korsika och var en av historiens största militärstrateger, steg snabbt i den franska revolutionsarméns led under slutet av 1790-talet. År 1799 var Frankrike i krig med större delen av Europa, och Napoleon återvände hem från sitt fälttåg i Egypten för att ta över ledningen av den franska regeringen och rädda sin nation från kollaps. Efter att ha blivit förste konsul i februari 1800 omorganiserade han sina arméer och besegrade Österrike. År 1802 införde han Napoleonkodexen, ett nytt system för fransk lag, och 1804 kröntes han till Frankrikes kejsare i Notre Dame-katedralen. År 1807 kontrollerade Napoleon ett imperium som sträckte sig från floden Elbe i norr, ner genom Italien i söder och från Pyrenéerna till den dalmatiska kusten.
LÄS MER: Från och med 1812 började Napoleon att drabbas av de första betydande nederlagen i sin militära karriär. Han genomled en katastrofal invasion av Ryssland, förlorade Spanien till hertigen av Wellington i halvöns kriget och led ett totalt nederlag mot en allierad styrka år 1814. Förvisad till ön Elba i Medelhavet flydde han till Frankrike i början av 1815 och upprättade en ny regim. När de allierade trupperna samlades vid de franska gränserna, satte han upp en ny storarmé och marscherade in i Belgien. Han hade för avsikt att besegra de allierade arméerna en efter en innan de kunde inleda ett gemensamt angrepp.
Den 16 juni 1815 besegrade han preussarna under Gebhard Leberecht von Blucher vid Ligny och skickade 33 000 man, eller ungefär en tredjedel av sin totala styrka, i jakten på de retirerande preussarna. Den 18 juni ledde Napoleon sina återstående 72 000 trupper mot hertigen av Wellingtons 68 000 man starka allierade armé, som hade intagit en stark position 12 mil söder om Bryssel nära byn Waterloo. I ett ödesdigert misstag väntade Napoleon till middagstid med att ge order om att anfalla för att låta marken torka. Fördröjningen av striden gav Bluchers trupper, som hade undgått sina förföljare, tid att marschera till Waterloo och ansluta sig till slaget sent på eftermiddagen.
I upprepade attacker misslyckades Napoleon med att bryta den allierade centralen. Under tiden anlände preussarna gradvis och satte press på Napoleons östra flank. Vid 18.00-tiden lyckades fransmännen under marskalk Michel Ney erövra en bondgård i den allierade mitten och började decimera Wellingtons trupper med artilleri. Napoleon var dock upptagen med de 30 000 preussarna som attackerade hans flank och släppte inte trupper för att hjälpa Neys attack förrän efter kl. 19.00. Vid det laget hade Wellington omorganiserat sitt försvar och den franska attacken slogs tillbaka. Femton minuter senare inledde den allierade armén en allmän framryckning, och preussarna attackerade i öster, vilket kastade de franska trupperna i panik och därefter en oorganiserad reträtt. Preussarna förföljde resterna av den franska armén och Napoleon lämnade fältet. De franska förlusterna i slaget vid Waterloo var 25 000 dödade och sårade män och 9 000 tillfångatagna, medan de allierade förlorade omkring 23 000.
Napoleon återvände till Paris och den 22 juni abdikerade han till förmån för sin son. Han bestämde sig för att lämna Frankrike innan kontrarevolutionära styrkor kunde samlas mot honom, och den 15 juli överlämnade han sig till brittiskt skydd i hamnen i Rochefort. Han hoppades kunna resa till USA, men britterna skickade honom i stället till Sankt Helena, en avlägsen ö i Atlanten utanför Afrikas kust. Napoleon protesterade men hade inget annat val än att acceptera exilen. Tillsammans med en grupp anhängare levde han lugnt och stilla på S:t Helena i sex år. I maj 1821 dog han, troligen av magcancer. Han var bara 51 år gammal. År 1840 återvände hans kropp till Paris och en magnifik begravning hölls. Napoleons kropp transporterades genom Triumfbågen och begravdes under kupolen på Invalides.
LÄS MER: De personlighetsdrag som ledde till Napoleon Bonapartes episka fall