Många religiösa institutioner (listade i alfabetisk ordning nedan) använder sig av nedböjningar för att förkroppsliga att det individuella egot sänks, underkastas eller avstår från att göra det inför en större andlig kraft eller närvaro.
Baháʼí FaithEdit
I Baháʼí Faith utförs nedböjningar som en del av ett av alternativen till den obligatoriska bönen (den ”långa”) och vid resor utförs en nedböjning i stället för varje missad obligatorisk bön, utöver att säga ”Glorifierad vare Gud, Herren av makt och majestät, av nåd och generositet”. Om man inte kan göra det räcker det dock med att säga ”Gud vare prisad”. Det finns särskilda bestämmelser om var man kan kasta sig ner, bland annat: ”Gud har gett er tillåtelse att kasta er ner på varje yta som är ren …”. (not nr 10) och ”Han fördömer också sådana metoder som att kasta sig ner inför en annan person och andra former av beteende som förnedrar en individ i förhållande till en annan”. (not #57)
BuddhismEdit
I buddhismen är prostrationer vanligt förekommande och de olika stegen i den fysiska rörelsen räknas traditionellt i tre och relateras till den tredubbla ädelstenen, som består av:
- Den uppvaknade (sanskrit/Pali: Buddha) (i denna betydelse, att äga sin potential)
- Hans undervisning (sanskrit: Dharma; Pali: Dhamma)
- Hans gemenskap (Sangha) av ädla lärjungar (ariya-savaka).
Olika skolor inom buddhismen använder sig dessutom av nedböjningar på olika sätt, till exempel den tibetanska tantriska preliminära praktiken med 100 000 nedböjningar som ett sätt att övervinna stolthet (se Ngöndro). Tibetanska pilgrimer går ofta framåt genom att kasta sig ner helt och hållet vid varje steg och sedan gå framåt när de reser sig upp, på ett sådant sätt att de har legat på ansiktet på varje del av sin väg. Varje tre steg innebär en fullständig nedböjning; siffran tre anses hänvisa till den tredubbla ädelstenen. Detta görs ofta runt en stupa, och i en extremt mödosam pilgrimsfärd omringas berget Kailash helt och hållet på detta sätt, vilket tar ungefär fyra veckor att genomföra den 52 kilometer långa rutten. Det är inte heller ovanligt att man ser pilgrimer som gör en prostatafärd hela vägen från sitt hem till Lhasa, ibland en sträcka på över 2 000 km, och det tar upp till två år att slutföra processen.
KristendomEdit
I den orientalisk-ortodoxa kristendomen och den västligt-ortodoxa kristendomen kastar sig de troende ner under de sju fasta bönetiderna; Bönemattor används av vissa anhängare för att ge de troende ett rent utrymme där de kan framföra sina kristna böner till Gud, t.ex.t.ex. de kanoniska timmarna. Orientaliskt ortodoxa kristna, t.ex. kopter, införlivar nedbäddningar i sina böner som utförs med ansiktet mot öster i väntan på Jesu återkomst, ”genom att kasta sig ner tre gånger i Treenighetens namn, i slutet av varje psalm … samtidigt som man säger ’Alleluja’, och flera gånger under de mer än fyrtio Kyrie eleisons” (jfr Agpeya). Syrisk-ortodoxa och indisk-ortodoxa kristna, liksom kristna som tillhör den syriska Mar Thoma-kyrkan (en orientalisk protestantisk konfession), gör flera nedböjningar vid de sju fasta bönestunderna under vilka de kanoniska timmarna bäras, tre gånger under Qauma-bönen, vid orden ”Korsfäst för oss, förbarma dig över oss!”, tre gånger under recitationen av den nicenska trosbekännelsen vid orden ”Och blev inkarnerad av den helige Ande…”, ”Och blev korsfäst för oss…”, & ”Och på tredje dagen uppstod han igen…”, samt tre gånger under kerubernas bön när man ber orden ”Välsignad är Herrens härlighet, från hans plats för evigt!”. (jfr Shehimo). Orientalkatolska riter använder sig också av nedböjningar på liknande sätt som de orientalisk-ortodoxa kyrkorna.
Under gamla ritualister används en bönematta, känd som Podruchnik, för att hålla ansiktet och händerna rena under nedböjningar, eftersom dessa delar av kroppen används för att göra korsets tecken.
De romersk-katolska, lutherska och anglikanska kyrkorna använder sig av fullständiga prostrationer, där man ligger platt på golvet med ansiktet nedåt, under påförandet av de heliga orden, religiös yrkesutövning och jungfruligas vigning. I den romersk-katolska kyrkan och United Methodist Church kastar sig dessutom den firande prästen och diakonen ner framför altaret i början av långfredagsliturgin. Dominikansk praxis vid långfredagsgudstjänster i klosterkyrkor innebär att alla munkar kastar sig ner i kyrkans mittgång. I de romersk-katolska, lutherska och anglikanska kyrkorna kan partiella nedböjningar (”djupa bugningar”) användas i stället för knäböjningar för dem som inte kan knäböja. Nedböjningen sker alltid inför Gud, och när det gäller heliga ordnar, profession eller konsekration kastar sig kandidaterna ner framför altaret, som är en symbol för Kristus.
I östortodoxa gudstjänster (bysantinsk rit) föregås prostrationer av att man gör korsets tecken och består av att man knäböjer och rör huvudet mot golvet. De utförs vanligen både vid särskilda tillfällen under gudstjänsterna och när man vördar reliker eller ikoner. Det är dock förbjudet att kasta sig ner på Herrens dag (söndag) och under påsken för att hedra uppståndelsen, och det är traditionellt förbjudet att kasta sig ner på Herrens stora högtider. Under den stora fastan och den heliga veckan föreskrivs frekventa nedböjningar (se S:t Efraims bön). Ortodoxa kristna kan också göra nedböjningar inför människor (men i detta fall utan korsets tecken, eftersom det inte är en akt av vördnad eller gudomlig tillbedjan), t.ex. biskopen, den egna andliga fadern eller varandra när man ber om förlåtelse (särskilt vid vespergudstjänsten som inleder den stora fastan på eftermiddagen av söndagen för förlåtelse). De som fysiskt inte kan göra fullständiga nedböjningar kan i stället ersätta metanias (böjningar i midjan).
HinduismRedigera
I hinduismen ingår åtta- (ashtanga pranama, även kallad dandavat, som betyder ”som en pinne”) och fem- (panchanga pranama) böjelser i den religiösa ritualen puja.Tillbedjan inom hinduismen innebär att man åberopar högre krafter för att hjälpa till med andliga och materiella framsteg och är samtidigt både en vetenskap och en konst. I allmänhet åberopas en känsla av bhakti eller hängiven kärlek. Detta begrepp är förmodligen ett centralt begrepp inom hinduismen. En direkt översättning från sanskrit till engelska är problematisk. Tillbedjan tar sig en mängd olika former beroende på samhällsgrupper, geografi och språk. Det finns en smak av att älska och vara förälskad i vilket objekt eller fokus för hängivenhet som helst. Tillbedjan är inte begränsad till någon gudstjänstlokal, utan innefattar även personlig reflektion, konstformer och grupper. Människor utför vanligtvis dyrkan för att uppnå något specifikt mål eller för att integrera kroppen, sinnet och anden för att hjälpa utföraren att utvecklas till en högre varelse.
IslamEdit
I islam används nedböjningar (sajadat, plural av sujud eller sajda) för att prisa, förhärliga och ödmjuka sig inför Allah (Guden), och är en viktig del av de fem obligatoriska böner som utförs dagligen; detta anses obligatoriskt för varje muslim, oavsett om bönerna utförs individuellt eller i församling. Dessutom har det trettioandra kapitlet (sura) i Koranen titeln As-Sajdah (”Nedböjningen”: se 32:1 (översatt av Yusuf Ali)), medan det arabiska ordet sujud (som också betyder nedböjning) förekommer cirka 90 gånger i Koranen, ett faktum som många muslimska lärda hävdar är ytterligare ett exempel på dess betydelse i islam.
Enligt en traditionell redogörelse för Muhammeds ord och gärningar som återfinns i Ibn Majahs hadithsamling ska Muhammed ha sagt att ”bönen är ett botemedel mot många sjukdomar” och ha rått människor att utföra prostrationer på ett graciöst sätt.
Det är också viktigt att notera att det i islam är absolut förbjudet att kasta sig ner inför någon annan än Allah. Muhammed förbjöd strikt muslimerna att kasta sig ner inför honom. Oavsett omständigheterna bör ingen muslim begära, eller ens acceptera, det från andra.
JainismEdit
I jainismen läggs stor vikt vid prostration, särskilt när en hängiven person befinner sig i templen eller framför höga själar. Det representerar överlämnandet av egot.
JudendomEdit
I judendomen visar Tanakh och Talmudtexter samt skrifter av Gaonim och Rishonim att prostrationer var mycket vanliga bland judiska samhällen fram till en viss tid under medeltiden. I Mishneh Torah säger Maimonides att fullständig nedböjning (med kroppen tryckt platt mot jorden) bör praktiseras i slutet av Amidah, som reciteras tre gånger om dagen. Medlemmar av den karaitiska konfessionen praktiserar fullständig nedböjning under bönerna. Traditionellt sett kastade sig ortodoxa ashkenaziska judar ner under Rosh Hashana och Jom Kippur, liksom jemenitiska judar under Tachanun-delen av den dagliga judiska bönen. Etiopiska judar gjorde traditionellt en nedböjning under en helgdag som är specifik för deras samhälle och som kallas Sigd. Sigd kommer från ett rotord som betyder nedböjning på ge’ez, arameiska och arabiska. Det finns en rörelse bland Talmide haRambam för att återuppliva nedböjning som en regelbunden del av den dagliga judiska gudstjänsten.
Rabbinisk judendom lär att när översteprästen talade Tetragrammaton i det allra heligaste i templet i Jerusalem på jom kippur, skulle människorna på gården kasta sig ner helt och hållet när de hörde namnet sägas högt.
Judaismen förbjuder att man kastar sig ner direkt på en stenyta för att förhindra en sammanblandning med liknande sedvänjor hos kananitiska polyteister.
SikhismRedigera
Sikherna kastar sig ner framför Guru Granth Sahib, sikhernas heliga skrift. Sikherna betraktar Guru Granth Sahib som sin levande guru och Guds oföränderliga ord: genom att kasta sig ner visar sikherna således sitt huvud för sin guru och väntar på order, som tas i form av en hukamnama, eller en slumpmässig öppning av Guru Granth Sahib för att avslöja ett påbud för individen eller församlingen (i likhet med den antika romerska praktiken sortes sanctorum, en form av bibliomanti). Sikherna kallar nedläggningen mutha tekna (”sänka pannan”). Närhelst och hur många gånger en sikh än befinner sig i närvaro av Guru Granth Sahib kommer han att kasta sig ner, vanligtvis när han för första gången ser Guru Granth Sahib och återigen när han lämnar Guru Granth Sahibs närvaro. Sikherna kommer under sin personliga tillbedjan (morgon Nitnem och kväll Rehras) att kasta sig ner när de har avslutat bönerna och ardās. Sikherna betonar att Gud är allestädes närvarande, men om det är möjligt tenderar sikherna att kasta sig ner i den riktning där bani (böcker som innehåller Guds ord, t.ex. Gutka Sahib eller Pothi Sahib) förvaras. Andra nedböjningar som praktiseras av sikher från den indiska kulturen är att röra vid fötterna för att visa respekt och stor ödmjukhet (görs vanligen inför mor- och farföräldrar och andra äldste i familjen). Fullständig nedböjning är reserverad för Guru Granth Sahib, eftersom nedböjning anses vara den ultimata handlingen av fysisk ödmjukhet och vördnad.