I Kalifornien, liksom i de flesta andra stater, vinner vanligtvis föräldrarna om det uppstår en tvist mellan föräldrar och mor- och farföräldrar om besök av mor- och farföräldrar med barnbarnen. Men så är inte alltid fallet. California Family Code section 3104 ger mor- och farföräldrarna en chans, och i det nyligen publicerade fallet Stuard v. Stuard vann faderns föräldrar och fick domstolsbeslutat umgänge med sitt 11-åriga barnbarn. De fick också 6 000 dollar i advokatkostnader – mot sin egen son (och hans ex-fru)!

Detta fall börjar med Family Code section 3104, subd. (a) som föreskriver att när föräldrarna är separerade, ”kan domstolen bevilja rimlig besöksrätt till mor- eller farföräldern om domstolen (både) anser att det finns en befintlig relation mellan mor- eller farföräldern och barnbarnet som har skapat ett band som gör att besöket ligger i barnets bästa intresse (och) avväger barnets intresse av att få besök av mor- eller farföräldern mot föräldrarnas rätt att utöva sitt föräldraansvar”.

Om båda föräldrarna – eller bara den förälder som har huvudansvaret för vårdnaden – motsätter sig besöket finns det dock en presumtion (som kan övervinnas) att besök av mor- och farföräldrarna inte ligger i barnets bästa intresse. Så mor- och farföräldrar, hoppas inte för mycket.

Men i det här fallet var fakta unika. Mormor och morfar var närvarande när barnet föddes. Ett år senare flyttade mor- och farföräldrarna till ett nytt hem, bara tre kvarter från där mamman och pappan bodde.

När barnet var fyra år skulle pappan lämna henne i skolan och mor- och farfar skulle hämta henne efteråt. Vid den här tiden skilde sig föräldrarna och mor- och farföräldrarna började träffa den lilla flickan ännu mer, särskilt när vardera föräldern inte var tillgänglig på grund av schemaläggning på jobbet.

Ett år senare intensifierades närheten när pappan och dottern flyttade in hos mor- och farföräldrarna. Vid denna tidpunkt hjälpte mor- och farföräldrarna barnet ”att göra sig redo för skolan, tog henne till och från skolan och vaktade henne tills (pappan) kom hem från jobbet, eller tills (mamman) hämtade henne för att utöva sin föräldratid med barnet”. Mor- och farföräldrarna deltog också i olika skol- och idrottsaktiviteter”.

Fadern och hans föräldrar kom dock inte överens, och fadern tvingade sina föräldrar att be honom om lov för att få säga godnatt till barnbarnet. Farfar kastade då ut sin son ur huset, och sonen sa till sin pappa att han aldrig skulle träffa sitt barnbarn igen.

Det blev lite bättre, men pappan lät fortfarande inte morföräldrarna titta på flickans fotbollsmatcher, åtminstone inte när pappan var där. Morföräldrarna började då gå via mamman för att se vilka besök hon kunde ordna, men då sa mamman till dem att de skulle ta itu med pappan.

Vid den här tiden sa morföräldrarna att ”nu räcker det” och lämnade in en ansökan om besök av morföräldrar, vilket domstolen beviljade. Domaren sade att fallet var ”tragiskt” och att det drevs av faderns ”bitterhet över att ha blivit ombedd att lämna mor- och farföräldrarnas bostad”. Domstolen kunde inte finna ”några bevis för klandervärt missförhållande av något relevant slag” när det gällde någon av mor- eller farföräldrarna.

Domaren fann därför genom klara och övertygande bevis att det fanns en befintlig relation mellan barnet och dess mor- eller farföräldrar och att besök av mor- eller farföräldrarna var i flickans bästa intresse. Domstolen gjorde en avvägning mellan barnets intresse och föräldrarnas rätt att utöva sitt föräldraansvar, men fann att barnets intresse måste segra.

Domaren beordrade besök för barnet hos sina morföräldrar en gång i veckan under en vardag med övernattning. Ett helgbesök med övernattning per månad beordrades också. Mor- och farföräldrarna fick ta med barnet på en sjudagarssemester varje sommar och ha ett övernattningsbesök med henne runt Thanksgiving och jul. Domaren beordrade även föräldrarna att inte störa mor- och farföräldrarnas deltagande i skolaktiviteter och att hålla dem informerade om dessa aktiviteter. Till råga på allt beordrade domaren föräldrarna att betala mor- och farföräldrarna 6 000 dollar i advokatkostnader.

Fadern överklagade och hävdade att paragraf 3104 var grundlagsstridig och att rättegångsdomstolen missbrukade sitt gottfinnande. Fadern förlorade. Appellationsdomstolen konstaterade ”’eftersom den grundläggande föräldrarätt som erkänns av Kaliforniens domstolar inte är absolut, hindrar inte två lämpliga föräldrars motstånd mot ett domstolsordnat besök av mor- och farföräldrarna i sig domstolen från att besluta om besök'”. Appellationsdomstolen, som består av tre domare, förklarade vidare att ”faderns och hans frus beslut om huruvida och på vilka villkor mor- och farföräldrar ska ha besök med sina barnbarn har rätt till ’särskild vikt'”, men inte mer.

Detta fall uppstod i Sacramento, och det enhälliga beslutet från appellationsdomstolen skrevs av domare Andrea Hoch. Fallet certifierades för publicering, vilket innebär att det är ett bindande prejudikat för alla rättegångsdomstolar i Kalifornien och kan citeras i skriftligt material av domare och advokater.

Men kom ihåg att framställningar från mor- och farföräldrar är svåra att vinna och att detta inte var ett genomsnittligt fall.